Ikväll åkte Kalle och jag och hämtade Jennifer och Emma vid tågstationen.

Det räcker att säga "tågstationen" så vill han följa med. Tåg har en speciell plats i Kalles liv.

 

På vägen till stationen försökte vi att småprata lite. Kalle tycker att det är svårt att höra eftersom det är så många andra störande ljud i bilen. Han säger ofta "va".

- Vet du vilket hus det där är? frågade jag när vi åkte förbi slottet.

- Va? sa Kalle.

Jag tecknade då ordet slottet och pekade på slottet.

Det skulle jag inte ha gjort.

- Neej ... vet du vad ... så där gör man inte! förklarade Kalle uppfostrande.

- Om händerna gör slott ... ratten kör själv ... vad tror de kan hända då? frågade han.

- Ja, vi kanske kan krocka, sa jag.

- Just det ... jag tycker inte om krocka ... händerna måste ratten på! uppfostrade Kalle mig.

Självklart gjorde jag som han sa - och som man ska för den delen.

 

När vi hade hämtat Jennifer och Emma vände sig Kalle till mig.

- Bra, mamma ... händerna ratten på ... duktig flicka! sa han och visade tummen upp.