Ända sen Kalle började skolan för drygt 3 år sen, har alla vi vuxna runt honom försökt få honom att svara på ett "hej" eller ett "hej då". Det tillhör den vanliga sociala koden att hälsa på den man möter.

Alla vi vuxna runt honom har tydligt sagt ett "hej" och tagit ögonkontakt. Vi har då fått uppmana honom att svara med ett "hej". Lite motvilligt har han svarat.

 

Idag när jag kom till skolgården såg jag hur Maria som brukar vara ute på rasterna gjorde en segergest!

Hon såg ut som hon hade vunnit första pris i en stor tävling.

När jag kom närmare sa hon varför hon var så glad.

Kalle hade äntligen efter mycket nötning under lång tid besvarat hennes "hej" helt frivilligt!

Tänk om Kalle själv förstod hur mycket det där lilla "hej"-et betydde.

 

När jag lämnade honom vid skolan i morse gjorde han en till sak i samma anda.

Det var han som tog initiativet och sa "hej då" före mig!!

Då känns det verkligen skönt att vi inte hade gett upp och slutat att säga "hej då".

Som det ofta är i livet: Man ska aldrig ge upp! Never ever give up!

 

Kalle säger hej då, samtidigt som han går (eller rättare sagt springer numera) sin älskade hinderbana på skolgården.