De senaste nätterna har det varit en katt-och-råtta-lek med Kalle.

Han har accepterat att gå och lägga sig när vi har sagt till.

Efter en stund har han smugit upp ur sängen och smygit på oss. När vi har upptäckt honom har vi följt med honom till hans säng och bäddat om honom igen och sagt godnatt.

Efter ytterligare en stund har vi sett honom smyga på oss igen och vi har följt honom tillbaka igen.

Han är verkligen envis, för de flesta kvällarna sista tiden har han varit vaken till mellan 11 och 12 på kvällen.

Att somna på kvällen är inte en favorit, precis lika lite som att vakna på morgonen.

 

Igår kväll var det lika många vandringar tillbaka till sängen som de flesta kvällar den sista tiden.

Till slut, när klockan  var runt 23, somnade han i sin säng.

 

I morse när vi skulle väcka honom så upptäckte vi att hans säng var tom!

Det var inte så svårt att förstå att han hade vandrat iväg under natten.

Vi började att leta. I vår säng var han inte, det visste vi.

Inte i soffan, inte i Majas säng, inte ...

Jo, där var han - i Mimmis breda säng.

 

När vi hade väckt honom så hade han en bra förklaring på vad som hade hänt under natten.

Han gjorde så sa han och gick från sitt rum till Mimmis rum med händerna utsträckta framför sig.