- Blunda och räkna till 10, sa Kalle när jag hämtade honom på fritids. Han satt på mattan och läste en Kalle Anka-tidning.

Jag blundade och räknade.

- 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 ....10, ropade jag och öppnade ögonen.

När jag tittade upp hade Kalle skuttat upp i soffan och lagt sig raklång, med fötterna mot ryggstödet.

Han började att åla sig fram mot soffbordet. Han drog sig upp på soffbordet, fortfarande liggande på mage.

Han förklarade att rummet hade vänt på sig så att golvet nu var väggen så det var svårt att ta sig fram, han var tvungen att dra sig fram. Riktigt kämpigt!

Han tog sats med fötterna mot kanter, bordsben och annat för att få stöd att skjuta sig framåt.

Han klädde på sig liggande på sidan, med en fot på väggen som stöd.

Jag började att förstå att dagens korta promenad hem skulle kunna ta lika lång tid som ett maratonlopp, om han hade tänkt att dra sig fram.

Hela vägen ut från fritids drog han sig fram på olika sätt.

Till slut började han nog själv inse att det var både blött ute, kallt på marken och ganska jobbigt att dra sig fram.

- Kan du blunda och räkna till 10? frågade han lite bedjande.

Självklart kunde jag det.

När jag hade räknat klart och tittade upp stod han raklång bredvid mig.

- Nu är rätt igen, förklarade han och vi kunde gå hem, på det vanliga sättet.