Busringning
Så fort Kalle kom hem från skola/fritids, sprang han snabbt upp till sitt rum.
- Kommer roligt telefonen ... kommer bli skratta, ropade han rakt ut när han var på väg upp till sitt rum.
Efter en kort stund hörde vi hur han pratade ganska högt för sig själv:
- Jaaa ... det är bråttom ... jag är Titanic, sa han.
- Adjö ... adjö! fortsatte han.
Vi hörde hur det dunsade till när han kastade på luren på den stora telefonen med Janne Långben på.

Vi ställde oss alldeles utanför hans rum och kikade hur han "busringde".
Telefonen är inte inkopplad, så den fungerar inte att ringa på. Däremot är det batterier i den, så man kan trycka på en knapp för att höra Janne Långben prata.
Ännu en gång ringde han till någon, på låtsas. Han blev lite smått irriterad eftersom han inte kunde höra någon i andra änden av luren. Han kopplade om hörapparaterna fram och tillbaka, men ingenting hjälpte.
Då började pappa att prata utifrån hallen. Kalle trodde att det var i telefonen och fortsatte samtalet.
- Heej ...eem ... JAG ÄR GLAAD ... hahahaha! skrattade han och la sen på luren. 
Vad nöjd han blev!