Som en struts!
- Kalle, snart är det dags att sova, säger vi.
Kalle tittar upp, men svarar inte. Vi ser att han har hört.
Efter tio minuter upprepar vi samma upplysning.

Varje kväll upprepas den här proceduen.
Vi upplyser om att det snart är dags att sova. Kalle svarar på något sätt.
Ibland säger han emot, ibland tittar han bara upp, ibland blir han arg, ibland visar han ingen reaktion alls.
Det spelar inte så stor roll hur han reagerar för när tiden har gått och det är dags att sova, så brukar han följa med utan protester. Han har i tankarna accepterat att det är dags att sova.

Utom i kväll...
Vi sa som vanligt till honom att det var dags att sova. Han höjde lite på ögonbrynen till svar.
När det sen var dags att gå och byta om till pyjamas och borsta tänderna var han borta.
Vi började att leta.
Inte på toaletten. Inte i sitt rum. Inte vid datorn. Inte vid TVn.  Han var BORTA!
Känslorna från sommaren för drygt två år sen kom tillbaka. Då rymde han ibland när han kom på att han ville till någon lekpark. Då kunde vi aldrig lämna honom obevakad. Skulle det beteendet komma tillbaka?
Det verkade lite konstigt, om han skulle ha stuckit ut. Det var ju både mörkt och blåsigt.
Vi fortsatte att leta i skrymslen och vrår.
Plötsligt - ett viskande ljud! Vad var det? Var kom det ifrån?
Det kom från Kalles rum. Konstigt, för han var ju inte där.
När vi gick in i hans rum, blev ljudet av hans röst starkare och vi kunde lokalisera det. Han hade stängt in sig i sin "skrubb", ett litet knappt kvadratmeter stort förrådsutrymme i hans rum.
Vi öppnade dörren lite på glänt. Han såg oss inte.
Där satt han på en kartong och läste en Kalle Anka-tidning. Fötterna hade han vikt åt sidorna för att lyckas stänga dörren.
Tala om att "sticka huvudet i sanden". Det som inte syns, finns inte!

Han log lite mot oss och fortsatte att läsa sin Kalle Anka-tidning när vi öppnade dörren.
Det var ett bra försök att slippa sova, men det lyckades inte.
Han hade nog i tankarna accepterat att det var dags att sova, för han skuttade glatt med oss när vi sa att det var dags.