Måndag 20 september 2010

Sjunde gången gillt
Man brukar säga tredje gången gillt.
Ganska ofta går det åt fler försök än tre innan Kalle hittar rätt.

Idag vid matbordet, när maten var uppäten, reste sig Kalle upp och bara gick utan att säga något.
- Kalle, du glömde något, ropade vi tillbaka honom.
Vi tänkte att han skulle säga "Tack,för maten!", precis som han alltid brukar göra.
Kalle vände tillbaka till köket och ställde sig bredvid matbordet.
- Varför? sa han. Han menade nog "Vad har jag glömt?". Han ställde sig att fundera.
Han kom på det: Det var lite mjölk kvar. Han drack ur mjölken (1), ställde ner glaset och gick ut ut köket igen.
- Kalle, du glömde något, ropade vi tillbaka honom igen.
Kalle vände tillbaka till köket igen och ställde sig bredvid matbordet.
- Varför? sa han igen och ställde sig att fundera.
Han kom på det: Tallriken stod kvar på bordet. Han flyttade tallriken, glaset och besticken till köksbänken (2) och gick ut ur köket - igen.
- Kalle, du glömde något, ropade vi tillbaka honom igen.
Kalle vände tillbaka till köket igen och ställde sig bredvid matbordet.
- Varför? sa han igen och ställde sig att fundera.
Han kom på det: Allt skulle in i diskmaskinen. Han ställde in sina saker (3) och gick sin väg igen.
- Kalle, du glömde något, ropade vi tillbaka honom igen.
Kalle vände tillbaka till köket igen och ställde sig bredvid matbordet.
- Varför? sa han igen och ställde sig att fundera.
Han kom på det: Diskmaskinen måste slås på. Han tryckte på av/på-knappen (4) och gick sin väg. 
Vi ropade tillbaka honom - han kom tillbaka - funderade -kom på det: Han behövde tvätta händerna. Han kavlade upp ärmarna, tog tvål, tvättade händerna (5) och gick ut ur köket.
Samma procedur ännu en gång. Han kom på det efter lite funderande:
Mamma behövde en kram. Mamma fick en kram (6) och sen gick han!
En sista gång ropade vi tillbaka honom.
- Det är fortfarande något du har glömt, sa vi, som du brukar göra efter maten.
Kalle behövde inte fundera. Han viskade:
Tack för maten! (7) Glad och nöjd gick han därifrån.

Vem som helst hade ju tappat tålamodet av att aldrig få gå. Eller kanske struntat i att komma tillbaka.
Vi gör heller ingen stor affär av det och det känner säkert Kalle.

Det är lite häftigt, för väntar man tillräckligt länge så kommer det oftast ett svar.
De sju olika svaren som Kalle kom med efter maten, kom han ju på själv.

En favorit-tallrik för Kalle! Allt försvann...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0