Saga eller verklighet?
Vi brukar alltid gå till skolan.
Kalle strosar i lugn takt. Att be honom att skynda sig lite brukar ha motsatt effekt, så det bästa är att låta det ta den tid det tar. Oftast hinner vi i rätt tid.
På morgonen på väg till skolan så passerar vi en fyrvägskorsning. Ibland är det mycket trafik, ibland lite. Sen han var liten har han blivit tränad i att vara försiktig när han passerar en annan väg. Han brukar se sig om åt båda håll innan han går över gatan.
Han går och strosar i sin egen takt. Ibland kan han gå och skratta åt något - kanske något han sett på TV eller något som hände på morgonen hemma. Ibland leker han med skuggor, ibland går han i slow-motion, ibland backar han, ibland går han i cirklar, ibland stannar han för att studera en detalj på en bil. Det finns mycket att upptäcka. Ganska ofta är han djupt försjunken i något och funderar på det samtidigt som han strosar framåt.

Idag var det en bil som hade stannat vid fyrvägskorsningen som vi nyss passerat. När bilen skulle starta från korsningen så slirade hjulen kraftigt. Det lät väldigt mycket, eftersom det var riktigt isigt på vägen.
Kalle hoppade till av rädsla och vände sig om med skräck i ögonen.
Ganska snabbt såg han vad det var som lät.
- Ååå, sa han och andades ut med ett stort pust-ljud.
- Det var bara en bil, INTE en dinosaurie, fortsatte han.
Vi log lite - det var charmigt!

Det här att lyssna på skarpa ljud och att tro att det kan vara dinsaurier skrev vi om 2 augusti. Det var första gången som han trodde att det verkligen fanns dinosurier. Då hade han en period när han tittade mycket på filmerna Ice Age, som det är dinosaurier i.
Vi trodde faktiskt att han hade glömt bort det där!