Mat eller smuts?
Kalle har haft svårt att lära sig att använda bestick när han äter.
Han var 5 år när han slutade att äta med sked och började med gaffel istället. Kniv har han fortfarande inte riktigt lärt sig. Han kan trycka sig igenom en potatis eller en kiwi med kniven, men egentligen klarar han det med en gaffel eller sked också.
Han har alltid tyckt att fingrarna är precis lika bra hjälpmedel som gaffeln. Det enda kruxet är ju att man blir kladdig om fingrarna.
- Kalle, du blir smutsig, har vi tjatat i flera år, när han tar upp köttbullen med gaffeln, flyttar över den till handen och stoppar in den i munnen med fingrarna.
Kalle får ett papper och torkar av fingrarna.
Vid nästa tugga gör han likadant och blir smutsig igen. Och torkar av fingrarna igen - och igen - och igen ...
Den här proceduren upprepas vid varje måltid, så gott som, sen flera år tillbaka.
Lite tjatigt?
Jo, men om man tänker på tuseninlärningsmetoden så kanske vi har nått till gång nummer ett tusen snart och då kanske han slutar! :-)

Om man ber honom att skicka något vid matbordet så använder han också gärna fingrarna.
- Kalle, kan jag be att få broccoli, säger någon av oss.
- Jaa (på inandning), svarar Kalle och tar EN broccoli med fingrarna och räcker över.
Antingen kan vi bli lite irriterade över att han tar med fingrarna eller så kan vi välja att bli glada över framsteget att han förstår vår önskan.
Vi blir glada! Han förstår vår önskan och utför den perfekt - nästan!

Idag åt vi spagetti till kvällsmaten. Spagetti är inte en favorit, men vi brukar lyckas få honom att äta ett par-tre stycken. Han tog upp en spagetti med fingrarna och snurrade fast den runt näsan.
- Ngäkang mucki ( näsan smutsig ), sa han och skrattade åt sig själv.