En fundering ...
Döden - svårt att förstå!
Många barn tror att döden är något tillfälligt. Det är så abstrakt att någon inte finns längre och aldrig mer kommer att kunna göra saker.

Vi har haft döden på nära håll i ett par veckor nu. Det är inte så allvarligt som det låter.
För kanske två veckor sen hittade vi en död, liten sparv på trottoaren i slutet av vår gata. Den låg där så fin och mjuk. Hela kroppen såg orörd ut, som om den bara låg där på asfalten och sov.
- Ååå ... stackars, sa Kalle och tittade bekymrat på den lilla.

I slutet på förra veckan hände det igen. Ytterligare en död fågel. Det konstiga är att den låg bara en halv meter från den första. Det här var en lite större fågel, en trast. Alldeles stilla, med alla fjädrarna prydligt runt hela kroppen låg den där på trottoaren.
Till och från skolan går vi förbi dem, så vi ser dem två gånger varje dag - minst.
Kalle brukar stanna till och titta på dem en stund. Av den första lilla sparven har det blivit ett fågelskelett, men trasten ser fortfarande fin ut.
- Den är död, sa Kalle, inte rädd?
- Nej, den är inte rädd, sa vi, den kan inte flyga, leka, busa, äta, sova eller göra någonting för den är död, sa vi.
- Hmmm, sa Kalle och vi gick hem.

Efter kanske tio minuter kom han och hade något han ville prata om.
- Den kanske kan göra något annat, sa han och tecknade ordet "annat". Han syftade nog på fågeln som var död och inte kunde göra någonting.
- Den kanske ... göra ... något nytt, fortsatte han, kanske ... hoppa studsmatta?

Han hade kommit på en lösning på hur han skulle kunna hjälpa fåglarna från tillståndet när man inte kan "göra någonting". De skulle få lära sig något nytt, att hoppa studsmatta.
Hade någon gett oss förmånen att få önska en sak idag så hade det blivit att få se Kalle träna sparven och trasten i att hoppa studsmatta!

Fåglar är något som fascinerar Kalle. Vi har en fågelbok där man kan trycka på en knapp och man får höra hur den fågeln låter. Speciellt fågel nr 5, gråhägern, är en favorit!

Bio-intresse
Kalle kom med tidningen TV-guiden.
- Måste läsa den, sa han och kröp upp i knät med ett stort leende.
Han pekade på SF-kanalens programtablå  och vi började att läsa högt, program för program.

Kalle lyssnade med stor koncentration och stort intresse. När vi hade läst färdigt såg han lite bekymrad ut.
- Hmm, sa han, men … var är … Bilar 2?
Av allt virrvarr av TV-tablåer hade han lyckats se symbolen för SF-bio och klurat ut att det borde vara bio-filmer på den kanalen.
Så rätt han tänkte, men ett år eller två för tidigt.

Gissnings-lek
Att gissa - hur onödigt och ointressant som helst, enligt Kalle.
Antingen är det – eller så är det inte.
Hålla på att chansa – så onödigt!

Att kunna göra en uppskattning av något i olika situationer, är bra för att kunna avgöra om något kan fungera.
Till exempel om kvadratpengen (som Kalle säger om sedlar) kan räcka eller om kiwifrukterna som finns kvar kan räcka till hela familjen.
Att uppskatta eller ibland chansa kan vara att vara ”ute på hal is” och det är lite läskigt!

Vi har börjat träna Kalle i att gissa, genom att göra leken Buller, bulleri, bock.
I början så gjorde vi på hans rygg, som man ska.
- Bulleri, bulleri, bock, hur många horn står opp? frågade vi och trummade med våra händer på hans rygg. Kalle förstod inte alls vad vi förväntade oss av honom.
Vi förklarade att han skulle säga hur många fingrar det var på hans rygg.
Han började snurra runt för att se antalet fingrar. Det var ju omöjligt att vrida huvudet tillräckligt mycket. Uppfinningsrik, som han är, drog han med oss till en spegel för att kunna se.
Efter många försök ändrade vi taktik.
Vi gjorde en annan lek. Leken ändrades till ”Bulleri, bulleri, mage”!
Vi trummade på hans mage och han vek sig av skratt eftersom han är väldigt kittlig.
- Bulleri, bulleri, mage, hur många horn står opp? frågade vi.
När ramsan var slut var det lätt för honom att ”gissa”, för han såg antalet fingrar på magen.
Att trumma på magen med en skrattande, ålande Kalle har vi gjort i flera veckor nu.
Idag gav det resultat .
Han svarade ”två” utan att titta – och det var rätt!
Bravo! :-)

Pronomen-problem
Kalle rusade in i köket. Han var väldigt uppriven. Pappa stod vid diskbänken.
- Hon dödar mig, hon dööödar mig, ropade Kalle. Han hade en handduk virad runt sin nyduschade kropp.
- Vem dödar dig, frågade pappa lugnt. Eftersom vi vet att Kalle ibland använder lite fel meningsbyggnad, så förstod han att det inte var så allvarligt som det lät.
- Hon ... mamma, svarade Kalle.
- Vad är det med mamma, undrade pappa.
- Mamma ... måste plåster ... kommer blod ... ben, sa Kalle och lyckades med få ord förmedla det han vill ha sagt.
Pappa förstod att det var viktigt för Kalle, så de hämtade plåsterlådan och gick upp till mamma i badrummet.
- Titta ... hon döödar mig (fritt översatt: hon döör), sa Kalle och pekade på mammas fot.
Själv tittade han inte, han blundade hårt. Han ville inte se.
Det som hade hänt var ett kliande myggbett på foten som hade börjat blöda i duschen. När blodet blandades med duschvattnet, såg det mycket ut, men i själva verket var det bara en liten prick.
Han hade på eget initiativ ordnat med ett plåster.

Plåster är inte så vanligt på Kalle, men idag hade han tummen omplåstrad när han kom hem från skolan.
Flera gånger försökte vi att fråga vad som hade hänt, men han ville inte prata om det.
Med lite tålamod, lite avläsning av kroppsspråk och intuition tror vi att vi vet vad som hände.
Han hade sin livs första träslöjdslektion idag. De hade börjat göra båtar. På bilder vi fick från skolan såg vi att han hade sågat och slipat på sitt trästycke, den blivande båten.
Av hans kroppsspråk och några få prepositioner och några pronomen så tror vi att sågen hade råkat komma uppifrån och landat/snuddat vid tummen.
Tur att plåster finns, som kan ta bort alla bekymmer!

Den sitter fast!
Vid frukost gjorde Kalle den lite besvärliga upptäckten. Han hade en lös tand.
Det var länge sen han tappade en tand, men nu kunde man ana att tand 8:3, alltså tredje tanden åt höger nertill var pyttelite lös. Kalle vickade lite på den, men fortsatte att äta sin frukost.

Ju mer lös tanden blev, desto mer "ur funktion" blev det att försöka äta!

När det var dags för lunch hade Kalle vickat och dragit MYCKET på tanden. Nu hade halva tanden släppt från tandköttet och det kändes säkert obehagligt att äta. För honom var det i alla fall så obehagligt att han hoppade över lunchen. Han provade att äta en halv kubikcentimeter och sög ett tag på en köttbulle. Inte bekvämt!
Han fick ett vanligt Mariekex. Nja, det fick också vara.

Vid mellanmål försökte vi med alla möjliga "mutor", men han ville inte äta.
Den lösa tanden tog över matbehovet helt och hållet.
Nu hade hela dagen gått och det enda Kalle hade ätit var frukost!
Dessutom är hans frukostar inte de mest mättande.
2 rostmackor, lite Cheerios-flingor och 1 glas mjölk. Varje morgon!

Vid halv sju-tiden på kvällen skulle vi äta kvällsmat. Nu hängde tanden på en lös, några millimeter tjock tandköttsbit. Hur hårt Kalle än försökte så vägrade den att släppa.
- Den sitter fast, sa han uppgivet.
Vi frågade Kalle vad han skulle kunna tänka sig att äta - om han kunde äta.
- Pannkakor, svarade han snabbt - han var väl jättehungrig.
När pannkakorna var gjorda så märktes det att det var en hungrig pojke, som struntade i tanden som var lös.
Pannkakorna slank ner lika snabbt som om det varit en skål med popcorn och utan lös tand.
Han var riktigt hungrig!

När han la sig satt tanden fortfarande fast, men det var inte mycket kvar.
- Den sitter fast! konstaterade han och hade nog gett upp.
- Hmmm, den lös ... emmm ... den ut ... sen kommer pengar, sa han plötsligt och sken upp.
Tandfen är beredd!

Här är Kalle 6,5 år och har just tappat (läs "dragit ut") sin första tand.
Vi var på teckenspråksläger i Västanvik utanför Leksand.
Vi visste inte att Kalle hade en lös tand, förrän vi såg hur han tog tag i en framtand, ryckte till och tanden följde med!
Han tittade en stund på tanden - och sen kastade han iväg den på golvet.
Det var ju bara skräp, inget att ha!

Kovändning
Och vi som trodde att vi kände Kalle ....
Här kan man verkligen prata om kovändning. Både i språklig och bildlig mening.
I språklig mening eftersom det verkligen är en oväntad och plötslig förändring.
I bildlig mening eftersom det är precis det som korna ger oss - mjölk - det handlar om.

En kort stund efter att Kalle har gått och lagt sig kom han till köket och sa att han var törstig.
Han ville väldigt gärna ha ett glas mjölk.
Vi öppnade kylskåpet och där fanns, av olika anledningar, både Arlas mellanmjölk och Klöver mellanmjölk.
Eftersom vi sen 3 mars vet att Kalle har en väldigt stark uppfattning om vilken mjölk som går att dricka och inte går att dricka, blev vi väldigt förvånade när han pekade på Klöver mellanmjölk. 
Jo, den ville han ha och inte hans vanliga favorit.
Och vi som var så säkra på att vi visste vilken mjölk Kalle ville ha.
Man ska aldrig ta något för givet, allt kan förändras snabbt!

Öron eller tänder?
Idag var Kalle till audiologen för att göra den årliga hörselmätningen.
Innan själva hörselmätningen tittade audiologen in i öronen för att se hur det såg ut. Det var väldigt mycket vax, som måste bort innan hörselmätningen.
En läkare kom och satte in ett instrument liknanade en tratt i örat. Hon hade en stark lampa och en lång tunn bomullstops. Hon började att försöka rensa.
Kalle har negativa minnen från ett annat tillfälle, så han var väldigt spänd. Det syntes att han kämpade mot tårarna. De hemska tårarna som han blir så rädd för när de kommer. Tårar är ett konstigt påhitt.
Hela hans kropp stretade emot. Han ville verkligen inte.
När hälften av vaxet var borta avbröts försöken att ta bort resten. Risken att skada innerörat var stor, eftersom han inte satt stilla och det var svårt att hålla fast honom.
Kalle pustade ut.

Han fick sätta sig i stolen där hörselmätningen skulle göras. Han fick ett par hörlurar och en båt i trä med gubbar som skulle plockas ut ur båten så fort han hörde ett pip.
Kalle var okoncentrerad. Rensningen av vax hade tagit på orken. Hörselmätningen gick inte så bra, så audiologen sa till att Kalle kunde ta av hörlurarna.
Kalle måste ha funderat lite på hur han skulle ta sig ur den jobbiga situationen. Han ville verkligen inte vara där.
- Inte doktor ... inte öron ... kanske tandläkare?! sa Kalle i hopp om att få byta typ av behandling.
En kreativ lösning på problemet!

Det blev avslag på hans önskemål om tandläkare.
Istället gjordes hörselmätningen färdig.

Adress-inlärning
Att kunna komma ihåg saker är en förutsättning för att kunna lära sig nya saker. Kommer vi inte ihåg dem så har vi inte någon nytta av en ny lärdom.

Den här sommaren har vi tränat, tränat, tränat - och tränat Kalle vilken hans adres är, vilken gata han bor på.
Det skulle vara en trygghet att veta att Kalle kan sitt namn och sin adress.
- Kalle, det här är Kalles hus ... här är Kalles gata ... gatan heter  Villagatan 26, har vi sagt och samtidigt har vi tecknat det. Tecknen blir villa+gata+2+6.
- Jaaa, har Kalle sagt (på inandning).
Vi har bett honom att säga adressen och det har han gjort.
Eftersom ordet "villa" och ordet "hus" tecknas lika på teckenspråk, men man avläser skillnaden på orden på munnen, så har han några gånger sagt "Husgatan" istället för "Villagatan". Numret 26 har varit svårt att minnas.

Med jämna mellanrum har vi bett honom att säga vad gatan heter. Varje gång har han svarat "jag vet inte" med "jag-förstår-inte-frågan"-tonfallet. Då har vi berättat att adressen är Villagatan 26. Han har upprepat och 10 minuter senare har han glömt det.
Kanske är det för abstrakt att en gata har ett namn?

Idag ställde vi frågan, som han har fått så många gånger förut.
- Kalle, vad heter Kalles gata med Kalles hus? frågade vi.
- Eemmm ... mmm ... jag ... Villagatan, sa han helt korrekt.
Yes, han kom ihåg det!
Nu gäller det bara att hålla kvar det i minnet och att träna in vilket nummer det är.
Ett litet steg i taget...

Kalles villagata sett genom en såpbubbla!

Språk-strategi
En språkstörning kan innebära så mycket.
I en del situationer märks den inte alls. I andra kan den vara mer besvärlig.
Den syns inte utanpå. Det kan göra att det lätt blir missförstånd vid möten med nya människor.
Det vanliga är att den som pratar också har förstått hur ett språk används, men så är det inte alltid. I mötet med en person med en språkstörning så är det en rejäl utmaning för personen utan språkstörning att se till att dialogen blir rätt tolkad. Det är inte så självklart att språket når fram. Ofta tar man för givet att den som ser ut att förstå, också har förstått.

Kalle tycker att språkets struktur är svår att förstå. Det kan till ett exempel vara ett verb som böjs och en hel mening blir svår att förstå. Tidsord, som igår, idag eller imorgon, är väldigt abstrakta. För att inte ta alla olika pronomen. Pappa kan bli "hon" och mamma "han", men vi förstår vad han menar.

Kalle har utvecklat en egen strategi för att "klara" sig när han inte är säker på en fråga eller ett påstående.
Han har två uttryck som han ofta använder. För oss är de uttrycken en signal att han egentligen inte svarar på frågan utan svarar så, för att han inte riktigt förstår frågan. Han använder ett speciellt tonfall, som är typiskt för hans "jag-förstår-inte-frågan-svar". De gånger han använder ett annat tonfall när han använder uttrycken, då vet vi att han vet vad vi pratar om.
Uttrycken, eller orden, är:
- jag vet inte
- inge´
Vi har kollat på pianot vilka toner han  säger orden med. De låter som en liten kort melodislinga.
Jag vet inte = Jag (helton F), vet (helton D), in- (halvton D) -te (halvton D).
Inge´= Ing- (helton F) -e (helton D).

Vad gör du?  - Inge´!
Vill du följa med?  -Jag vet inte!
Vad heter du?  -Inge´!
Ska vi bada?  -Jag vet inte!
Det är inte svåra frågor, för den som kan språket!
Den stora utmaningen är att ställa frågan eller säga påståendet på ett annat sätt, med andra ord och en annan grammatik. Till slut blir man lite av en trollkonstnär när det gäller att säga en sak på många olika sätt.

Ikväll spelade vi ett legospel, Robot Champ, med Kalle.
- Ska vi spela robotspelet, frågade vi Kalle när han kom med kartongen.
- Jag vet inte, sa han med "jag-förstår-inte-frågan"-tonfallet.
- Här är lego robotar ... här är tärningen ... ett spel ... ska mamma, pappa och Kalle göra? förtydligade vi så att Kalle skulle förstå. Inte den bästa svenskan, men fullt begripligt för Kalle.
- Jaaa, sa Kalle och blev ivrig att få börja spela.
Gissa vem som vann. Kalle såklart!

Spotta ut
För något halvår sen lärde sig Kalle att tugga tuggummi. För honom var det en stor händelse, eftersom han länge hade önskat sig att kunna blåsa tuggummibubblor. Han är inte riktigt framme vid att få till riktiga tuggummibubblor, men han har lärt sig steg 1 - att ha tuggummit i sin mun.

Idag hade han ett tuggummi, som han kände sig färdig med.
- Han vill inte ... aaa, sa han och visade tuggummit.
Han ville alltså veta var han kunde lägga sitt tuggummi.
- Du kan spotta ut det i papperskorgen, sa vi.
Kalle stannade upp och lyssnade in, vad vi hade sagt. Han tittade på oss med lite rynkad panna. Menade vi verkligen det vi hade sagt?
Jo, det gjorde vi nog, bestämde han sig för, efter kanske 30 sekunders funderande.
- Hon är galen, sa han och tog ut tuggummit ur munnen och la det i sin hand.
Sen spottade han i papperskorgen.
Som avslutning la han ner tuggummit i papperskorgen.
Han gjorde vad vi hade sagt till honom, även om vi hade tänkt på ett annat sätt! :-)

Hund-språk
Kalle har börjat att visa intresse för djur, det senaste halvåret. Han har på eget initiativ börjat att klappa våra 2 marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hund-"kusinen" Tindra tycker han också om att klappa.

Vi försöker lära Kalle att när man möter en främmande hund, måste man alltid fråga om man får klappa innan man går fram till hunden. Alla hundar uppskattar inte en klapp eller två av Kalle.

Idag, när vi gick förbi mataffären, såg Kalle en liten vit lurvig hund som satt kopplad. Antagligen var matte eller husse inne i affären.
- Ååå, en hund, sa Kalle som han brukar göra så fort han ser en hund.
- Han ... Kalle ... klappa? frågade Kalle.
- Voff, sa hunden.
På en sekund böjde sig Kalle fram och klappade hunden med en klapp över ryggen innan han reste sig och fortsatte att gå.
Allt gick så fort så vi hade inte ens hunnit svara att man måste fråga ägaren först om man fick klappa.

- Kalle man måste alltid fråga den som äger hunden om man får klappa innan man klappar, försökte vi förklara för Kalle. Kanske tycker han att det räcker med att man har frågat en gång, även om det var en annan hund i ett annat sammanhang. Ska det verkligen vara så noga? Hund som hund?!

Vi fortsatte att gå under tystnad.
- Hunden sa voff, sa Kalle, han får klappa.
Menade han att han förstår hundspråk och att "voff" betyder "ja"?
Kanske! :-)

Kalle och hund-"kusinen" Tindra är kompisar!

Förtäckt fråga
Efter att ha utforskat familjens bostad för dagen – ett av de stora kryssningsfartygen på Östersjön – så hade vi satt oss ner en stund.

Vi hade varit på Sun Deck och lyssnat på trubaduren som sjöng covers. Vi hade sett hur landremsan blev mindre och mindre och till slut försvann helt och hållet. Kvar var himmel som mötte vatten. Solens strålar glittrade i det stilla vattnet.

Alldeles intill Sun Deck fanns en sauna med bubbelpool. Dit gick vi in och bara tittade hur det såg ut.
Vi fortsatte till butikerna som sålde taxfree och tittade runt. Många olika saker med Blixten McQueen fångade Kalles uppmärksamhet.
Vi åt mat i bufferestaurangen. Skål efter skål med olika delikatesser fint upplagda. Kalle hittade både strips, pannkakor och köttbullar. Perfekt!

Där satt vi alltså efter att ha utforskat färdigt. Med den fina utsikten i blickfånget satt vi och småpratade om allt möjligt. Som vanligt, så deltog inte Kalle i småpratet alls.
Plötsligt höjde han sin stämma.
- Du …hallå, sa han.
Eftersom det är så sällan han bryter en diskussion, så vände vi oss alla mot honom för att hjälpas åt att tolka vad han ville säga. Vi vet också att det brukar vara väl genomtänkt det han kommer att säga. Alla i familjen vet det undermedvetet, så vi stannade alla upp, för att lyssna vad han hade på hjärtat.
 Du … pappa … har du sett dina … badbyxor? sa Kalle riktat till pappa.

Länge, länge måste han ha funderat på hur han skulle kunna berätta för oss att han gärna skulle vilja gå till bastun och bubbelpoolen. För honom var det nog ett tydligt sätt att fråga. För oss andra blev det mer roligt. Det är besvärligt med det talade språket, att klura ut egna meningar som är tydliga och har rätt innebörd.
Vi får försöka utveckla tankeöverföring istället!

Tyvärr blev det inget bubbelbad, men lyckan var stor när han hittade ett McDonalds när vi var iland.
Dessutom gjorde den "ryska gumman" tummen upp, tillsammans med honom.
Dubbel lycka! :-)