Tisdag 30 november 2010
Ofta på kvällarna brukar Kalle vandra fram och tillbaka, eller "göra nej" som vi säger. Han kan göra det i en timme eller två. När vi frågar vad han gör när han vandrar fram och tillbaka så svarar han alltid "Nej!".
Därför säger vi att han gör nej. Det skrev vi om 14 september.
Om man vill störa honom i hans "göra nej", måste man låta det ta tid.
- Kom och sätt dig här hos mig, Kalle, säger vi.
- NEJ, svarar Kalle.
Det är ingen idé att fortsätta att övertala honom. Däremot kan man upprepa samma önskan fem minuter senare.
- Kom och sätt dig här hos mig, upprepar vi.
- Nej, säger Kalle, lite mindre starkt.
Om man upprepar samma önskan med fem minuters mellanrum, så brukar han till slut leende krypa upp och sätta sig nära. Egentligen tycker han ju om det, samtidigt som han vill fortsätta att vandra. När han väl har satt sig tillrätta nära, nära, då vill han inte gå därifrån.
Ikväll satt han kan kvar nära, nära tills det var dags att sova!
Mysigt!
Det är en svår konst att låta små saker i vardagen ta den tid som krävs.
Det är så lätt att skynda på alldeles för mycket. Om vi inte lät det ta sin tid, så skulle vi väldigt sällan få de här mys-stunderna med Kalle.
Måndag 29 november 2010
Eget skapande
Kalle ÄLSKAR Lego i alla former.
I skolan har de en stor låda med Lego City, som Kalle får använda ibland.
Hemma har han också några kartonger Lego City fordon och hus. Han bygger ihop dem och sen leker han med dem i många, många veckor. De blir som familjemedlemmar för honom. Att bygga och leka med färdiga byggsatser är ju ett sätt att använda lego-bitarna på. Ett ganska vanligt sätt, eftersom det finns så många olika byggsatser.
Det finns alltid nya att önska sig!
Kalle gillar också att skapa fritt av legobitar. Han bygger då nästan alltid upp en miljö runt det fordon eller det hus han har skapat. Det är viktigt för honom att det blir en helhet.
Ikväll stängde han dörren om sig. Han ville vara ifred och bygga lego. Efter en ganska lång stund kom han ut med sin skapelse. Vi försökte få honom att berätta vad han hade gjort, vad det skulle föreställa.
- Den är jättestor, svarade han.
- Ja, den är jättestor, sa vi, men vad är det för något?
- Den är jäääättestooor, upprepade han igen.
- Vad gör gubben på taket? frågade vi.
- Den håller handen lastbilen, svarade Kalle.
Där var det färdigpratat. Han hade berättat det som han tyckte var värt att berätta. Om vi fortsätter att lirka, får vi ändå inga svar.
Fin är den i alla fall!
Söndag 28 november 2010
Kalle och Maja duschade samtidigt ikväll. Vi har två duschhandtag, så det fungerar bra.
De var mitt i en diskussion - på Kalles nivå. Maja är så duktig på att anpassa sitt språk, så att Kalle hänger med. Det var roligt att lyssna på dem.
- Berg-och dal-bana, sa Maja.
- Bag-banga, sa Kalle.
- Nej, berg-och-dal-bana, upprepade Maja.
- Bag-banga, sa Kalle.
- Berg, sa Maja.
- Bej, sa Kalle
- Och, sa Maja.
- Och, sa Kalle.
- Dal, sa Maja.
- Gag, sa Kalle.
- Bana, sa Maja.
- Ganga, sa Kalle.
- Bra, sa Maja, berg-och-dal-bana.
- Bag-banga, sa Kalle.
- Nej, berg-och-dal-bana, sa Maja.
- Maja ä kongki (konstig) sa Kalle.
- Gen vungka ingke (den funkar inte), sa han sen och pekade på sin egen mun.
Han insåg nog att det var ett ord som var lite för svårt.
Han måste nog gå och fundera lite på det. Helt plötsligt kommer den (munnen) att funka!
Livet är verkligen en berg-och-dal-bana. Här har Maja och Kalle en annan givande (!) diskussion.
Kalle är 11 månader och Maja nyss fyllda 3.
På fem minuter hade de lyckats få ut ALLA kläder från garderoben. De var sååå nöjda!
Lördag 27 november 2010
Livsnjutare
Kalle är duktig på att se till att ha det bra. Han är också en mästare på att njuta av små saker.
Vi blir ganska ofta "redskap" för att få det där lilla extra i tillvaron.
En sak som Kalle gillar väldigt mycket är att bli kliad/masserad, speciellt på ryggen. Benen och armarna tycker han också om att bli kliad på.
Tekniken är den att han sätter sig nära den han vill bli kliad av och tar handen. Han för handen till sin rygg.
- Klia, säger han lite befallande.
Vi börjar klia.
- Där - och där, säger han och pekar var han vill bli kliad.
Idag hade vi huset fullt av gäster. Det är inget hinder för att bli kliad på ryggen. Han lyckas hela tiden få till det ändå.
Helt plötsligt kan någon av oss upptäcka att vi sitter och kliar honom på ryggen.
Det kan vara vid matbordet, i köket, i soffan när vi sitter och pratar, vid TV-spelet - överallt.
Vi hade 11 gäster i huset hela dagen idag. Antagligen har ingen av dem tänkt på att vi har suttit och kliat Kalles rygg titt som tätt.
Än så länge ber han bara oss i familjen att klia honom - tror vi!
En mysig stund i soffan!
Fredag 26 november 2010
Vi brukar alltid gå till skolan.
Kalle strosar i lugn takt. Att be honom att skynda sig lite brukar ha motsatt effekt, så det bästa är att låta det ta den tid det tar. Oftast hinner vi i rätt tid.
På morgonen på väg till skolan så passerar vi en fyrvägskorsning. Ibland är det mycket trafik, ibland lite. Sen han var liten har han blivit tränad i att vara försiktig när han passerar en annan väg. Han brukar se sig om åt båda håll innan han går över gatan.
Han går och strosar i sin egen takt. Ibland kan han gå och skratta åt något - kanske något han sett på TV eller något som hände på morgonen hemma. Ibland leker han med skuggor, ibland går han i slow-motion, ibland backar han, ibland går han i cirklar, ibland stannar han för att studera en detalj på en bil. Det finns mycket att upptäcka. Ganska ofta är han djupt försjunken i något och funderar på det samtidigt som han strosar framåt.
Idag var det en bil som hade stannat vid fyrvägskorsningen som vi nyss passerat. När bilen skulle starta från korsningen så slirade hjulen kraftigt. Det lät väldigt mycket, eftersom det var riktigt isigt på vägen.
Kalle hoppade till av rädsla och vände sig om med skräck i ögonen.
Ganska snabbt såg han vad det var som lät.
- Ååå, sa han och andades ut med ett stort pust-ljud.
- Det var bara en bil, INTE en dinosaurie, fortsatte han.
Vi log lite - det var charmigt!
Det här att lyssna på skarpa ljud och att tro att det kan vara dinsaurier skrev vi om 2 augusti. Det var första gången som han trodde att det verkligen fanns dinosurier. Då hade han en period när han tittade mycket på filmerna Ice Age, som det är dinosaurier i.
Vi trodde faktiskt att han hade glömt bort det där!
Torsdag 25 november 2010
Kalle har det tufft med sina föräldrar. De retas...
Ju mer de retas - desto mer envis blir Kalle. Till slut ger han ändå upp och accepterar.
Det är inte lätt att vara Kalle alla gånger.
Kalle är mycket envis. Mycket envis!
Har han bestämt sig för något - så är det så!
Just det faktum att han vill ha det på sitt sätt är ju typiskt för autismen, men det stoppar inte oss från att "pröva" honom lite.
Vi vet att om vi nöter samma sak många, många gånger - och ytterligare några gånger - så accepterar han till slut det vi säger.
Pappa brukar reta Kalle med att namnge Kalles gosedjur i sängen varje kväll när han ska sova.
Han har ju bilen Blixten McQueen, som en favorit.
Han har också en vit kanin som oftast finns med när han ska sova.
- Blixten Kanin, säger Stefan om den. Det blir lite av en rimlek av det.
Blixten McQueen, Blixten Kanin!
- NEJ, den är Kanin, svarar Kalle ilsket. Det där "Blixten" vill han inte veta av.
Så här har det varit i två månader nu. Nyligen accepterade Kalle namnet. Numera säger han också Blixten Kanin, men han säger det lite tyst och motvilligt.
För en vecka sen gjorde ju Kalle en "gammack" (daggmask) på fritids. Den har fått namnet Blixten MaskQueen.
Han har faktiskt redan accepterat att den heter Blixten MaskQueen.
Numera är det alltså Blixten McQueen, Blixten Kanin och Blixten MaskQueen att säga godnatt till!
Ska vi testa med Blixten KalleQueen nu? ;-)
Onsdag 24 november 2010
Kalle har alltid, sen han var mycket liten älskat att "läsa". Han har kunnat - och kan - bläddra, "läsa" och titta i böcker, tidningar och kataloger i flera timmar. Han vill mycket gärna att någon läser för honom.
Ofta tar han handen på den som sitter bredvid honom och för pekfingret under texten som för att visa var man ska läsa. Det blir då han som bestämmer vilken takt boken ska läsas i.
Han kan be om att få samma bok läst om och om igen. Han kopplar bort allt annat när vi läser för honom.
I skolan använder de ett material med små böcker, där det är små korta meningar på varje sida. Meningarna är snarlika på varje sida i boken, för att repetera vanliga ord och befästa dem.
Kalle vill aldrig läsa böckerna själv, utan vill alltid att en vuxen ska läsa för honom.
Egentligen kan han nog meningarna utantill efter ett tag, men det hjälps inte.
Den här veckan heter boken "Musen".
Meninarna i den är:
Vad finns i huset?
Vad finns i rummet?
Vad finns i skåpet?
Vad finns i lådan?
Hjälp!
Gubben i lådan!
Till boken tar Kalles lärare fram en liten tygmus och de skriver de udda orden på lappar.
Plötsligt börjar Kalle att läsa boken högt - för musen!
Musen kan ju inte läsa, så då kanske han tycker att han vill hjälpa den att ta del av innehållet.
Lite senare, hemma, gör han det igen.
Det är så mysigt att se hur han tar ett grepp runt musen och visar den allt på sidorna samtidigt som han läser alla meningarna högt.
Tisdag 23 november 2010
Skrattanfall
Kalle har ett smittande skratt.
Ofta kan han komma på något som han tycker är så roligt att han börjar skratta rakt ut. Skrattet bubblar upp och han kan ofta inte stå still. Vi som finns i hans närhet blir smittade. Det är svårt att inte skratta med honom. Det fåniga är att vi vet inte vad vi skrattar åt!
- Vad tänker du på? frågar vi.
- Neej, svarar Kalle och fortsätter att skratta.
- Tänker du på något roligt? försöker vi.
- Neje, svarar Kalle.
- Du är glad, säger vi.
- Ää, lägg av, svarar Kalle.
Ikväll skrattade han så där bubblande. Han stod i duschen och skrattade gott.
I ett par minuter mellan skrattanfallen ser han grubblande och lite allvarlig ut. Så plötsligt bubblar skrattet upp igen och hela kroppen hoppar och skuttar.
Som vanligt försökte vi få veta vad han skrattade åt.
För ovanlighets skull så svarade han.
- Han gör så, sa han och ställde sig som förstenad med armarna spikraka utmed sidorna. Han började att prata med munnen vidöppen, men förstelnad i öppet läge. Det gick absolut inte att höra vad han sa. Det tog inte många sekunder i den positionen förrän skrattet bubblade upp och det var omöjligt att stå stilla.
Han la sig ner på golvet, med handduken över sig och skratt-bubblade.
mysigt, att höra!
En nyduschad och nöjd Kalle kryper ihop under handduken!
Måndag 22 november 2010
Högt önsketänkande
Precis hemkommen från fritids sa vi till Kalle att inte ta av sig ytter kläderna, för vi skulle nästan direkt åka till stan och äta på restaurang.
Han stod ensam kvar i hallen och väntade.
Under tiden var vi innte och fixade lite småsaker innan vi skulle åka.
Vi hörde hur han stod där och pratade för sig själv.
- Kangke anggujaje (kanske hamburgare), sa han.
- Kangke picka (kanske pizza), fortsatte han.
- Kangke ickbinga (kanske fiskpinnar), filosoferade han.
Sen blev det tyst i ett par minuter. Han funderade nog vad mer han skulle kunna önska sig.
När han varit tyst och funderat i ett par minuter, så upprepade han samma funderingar igen.
- Kangke anggujaje (kanske hamburgare), sa han.
- Kangke picka (kanske pizza), fortsatte han.
- Kangke ickbinga (kanske fiskpinnar), filosoferade han.
Det lustiga är att han inte äter pizza alls.
Fiskpinnar är ju heller inte så vanligt att det serveras ute på restaurang.
Idag fick Mimmi bestämma var vi skulle äta. Hon valde ett ställe som serverar bakad potatis med olika fyllningar, pasta med olika såser, pajer, sallader, baguetter med olika fyllningar.
Det fanns inget som Kalle kunde tänka sig att äta av.
Det slutade med att han fick en baguettebit med smör och ett glas vatten.
Den här gången gick det bra, men det är inte alla restauranger som serverar rätter som inte finns på deras meny.
Trots den något torftiga maträtten så åt Kalle med god aptit.
Otroligt!
Söndag 21 november 2010
Kalle har en ny favorit-kanal, på TV. Det är Disney XD.
Han skulle vilja se den hela dagen - om han fick.
Han brukar teckan "X" och säga att han vill se XD.
Kalle tecknar bokstäverna "X" och "D".
Det roliga är bara att han tycker att det ibland är lite läskigt att titta. Det löser han genom att först koppla tillbaka hörapparaterna till M, så att han inte tar in TV-ljudet direkt in i hörapparaterna.
Efter det går han ut ur rummet. Han tycker inte att det räcker att blunda. Han vill bort.
Han smyger omkring i hallen och köket, tills det blir reklam. När reklamen börjar kommer han springande.
Det är ju reklamen han vill se. Inte TV-programmen.
Han längtar till reklamen. Man får inte störa under reklaminslagen. Han vill inte missa en sekund.
Han gillar alltså Disney XD på grund av reklaminslagen. TV-programmen är han inte det minsta intresserad av.
Bakvänt TV-tittande á la Kalle! ;-)
Lördag 20 november 2010
Äntligen har poletten trillat ner. Vi har till slut förstått vad Kalle ville säga.
I fyra dagar har han byggt på en lego-skapelse som han kallar för "kojajack". Han har upprepat ordet många gånger, men vi har inte lyckats tyda vad han menar.
Den tilltalar verkligen fantasin och skulle kunna vara många olika saker.
Idag tog han till ett nytt grepp för att fösöka förklara vad han menade med sitt bygge. Han tog fram leksakskatalogen från ToysRUs och pekade på rubriken och sa "kojajack". Sen pekade han på sin skapelse och så upprepade han ordet "kojajack".
- Menar du att du har byggt ToysRUs? frågade vi.
- Jaa, svarade Kalle, på inandning. Han såg mycket nöjd ut att vi hade förstått.
Steg 1, var avklarat. Nu ville han förklara en ganska viktig detalj.
Han pekade på den gula plattan, längst till vänster i bild.
- Lego City tåg, sa han.
- Kalle få paket ja må han leva, fortsatte han.
- Betala pengar, sa han och pekade på disken till höger om den gula plattan.
Tydligare kan det nog inte bli. Han önskar sig Lego City tåg i present. Han tänker sig det som födelsedagspresent. Nu är det ju jul före han fyller år, så vi får hoppas att han tycker att det är OK om det blir som julklapp istället för som födelsedagspresent.
Tur att han inte ger upp, när vi är så tröga som inte förstår vad han säger!
Fredag 19 november 2010
Att visa att man tycker om någon, kan man göra på många olika sätt.
Kalle har alltid gillat fysisk beröring. Han tycker om att sitta nära, att kramas, att gosa, att bli kliad på ryggen
eller att bli masserad på händer och föttter. Det är vi glada för, eftersom vi också tycker om det.
Kalle har utvecklat ett eget sätt att visa att han tycker om oss.
Han "attackerar" oss med ett hastigt framhopp. Han börjar med att han spänner munnen hårt innan framhoppet. Då vet vi att det är dags för lite ömhet. Han stannar 1 cm från ansiktet och så "gnuggar han öga" med oss. Det innebär att ögonen är nära varandra och man tittar varandra i ögonen samtidigt som man gungar lite fram och tillbaka. Rent instinktivt ryggar man tillbaka när han gör sina framhopp, men han stannar alltid i tid. Han ser så nöjd ut efter lite ögon-gnuggning.
Tur att han - än så länge - bara gör sina framhopp mot oss i familjen...
Torsdag 18 november 2010
Gammack
Kalle höll på att göra en liten figur i cernit-lära, när han blev hämtad på fritids.
- Vad är det för något? frågade jag.
- En gammack, svarade Kalle.
- Vad sa du? frågade jag.
- En gammack, upprepade han glatt.
- En daggmask, hjälpte fritids-"fröken" honom att översätta.
- Ååå, vilken fin, sa jag.
Kalle var mycket nöjd över den fina daggmasken.
På väg hem stannade han till och visade en annan fröken på fritids, den fina daggmasken.
- Vad är det för något? frågade hon.
- En gammack, svarade Kalle.
- Vad sa du? frågade fröken.
- En gammack, upprepade han glatt.
- En daggmask, hjälpte jag honom att översätta.
- Ååå, vilken fin, sa fröken.
Vi kom hem och det första Kalle gjorde var att visa upp sin fina daggmask för pappa.
- Vad är det för något? frågade han.
- En gammack, svarade Kalle.
- Vad sa du? frågade han.
- En gammack, upprepade han glatt.
- En daggmask, hjälpte jag honom att översätta.
- Ååå, vilken fin, sa pappa.
Kalle hittade Maja att visa upp daggmasken för.
- Vad är det för något? frågade hon.
- En gammack, svarade Kalle.
- Vad sa du? frågade hon.
- En gammack, upprepade han glatt.
- En daggmask, hjälpte jag honom att översätta.
- Ååå, vilken fin, sa Maja.
Nu var det bara Mimmi kvar att visa upp daggmasken för.
- Vad är det för något? frågade hon.
- En gammack, svarade Kalle.
- Vad sa du? frågade hon.
- En gammack, upprepade han glatt.
- En daggmask, hjälpte jag honom att översätta.
- Ååå, vilken fin, sa Mimmi.
Tänk att upprepa samma ord, gammack (daggmask), så många gånger.
Ingen förstod vad han sa.
Ändå så upprepade han det om, och om, och om igen, utan att bli irriterad.
Beundransvärt tålamod!
Onsdag 17 november 2010
Kalle och Hobbe
Ikväll har Kalle lekt med en kompis hela kvällen.
Det är en väldigt snäll kompis som alltid är med på det Kalle vill.
De har tittat igenom hela lego-katalogen om och om igen. De har byggt med lego. De har tittat på TV. De har åkt kick-board runt, runt, de har ätit middag ihop. Ja, de har gjort allt som kompisar brukar göra.
Kompisen är en lego-figur.
- Vad heter han, frågar vi.
- Han heter ... mmm ...eeem... Hobbe, svarade Kalle efter att ha funderat en bra stund.
Hobbe har varit med i Kalles hand hela kvällen.
När det var dags att sova var Hobbe med till sängen - såklart.
- Godnatt, Hobbe, sa vi.
Kalle skrattade, åt det tokiga.
- Men, haha, skrattade han, det är bara en legofigur. Han kan inte prata. Hihi!
Där fick vi, för att vi försökte vara med på noterna. Hobbe var inte en kompis, utan "bara" en legofigur!
Hur kunde vi tro något annat? ;-)
Tisdag 16 november 2010
Otålig längtan till skolan
Äntligen - idag redogjorde Kalle för sin skoldag, för första gången.
Han var mycket otålig när vi kom hem. Han kunde inte fort nog få upp mappen som ligger i hans ryggsäck. Han visste att i den fanns några papper som beskrev hans skoldag. Dem ville han visa.
- Han köpa lego - skolan, sa han.
- Gul bil, orange sopbil, jag räknar, 1 och 2, skolan, bygga, jag menar, Lego City, köpa, fortsatte han. Orden bara vällde fram i en okontrollerad ordning.
Som tur var så hade vi fått en "rapport" från skolan, så vi visste vad han hade gjort. De hade gått till stan och köpt lego, till skolan. Det var en Lego City-låda med olika fordon och tillbehör. i skolan hade de hunnit bygga ihop 2 av 8 påsar, så de ska fortsätta imorgon. Enligt Kalle. Vi får hoppas att det stämmer...
Hela kvällen bar han omkring på ett papper med bilder från dagen.
Han har tagit vår hand under kvällen, säkert 20 gånger, för att föra pekfingret under texten. Det betyder att vi ska läsa för honom. Om och om igen har vi läst samma 4 meningar. Han ler lika stort varje gång. Han njuter stort varje gång han minns den trevliga dagen!
När det var någon timme kvar till sängdags, gick han här och vankade fram och tillbaka. Vi frågade om han ville gå och lägga sig.
- Mmm, sa han och skuttade upp till pyjamas och tandborstning.
Han var så ivrig att få komma till skolan så han tyckte väl att det var lika bra att gå och lägga sig så att det kunde bli "imorgon" någon gång.
Kalle längtar som om det vore julafton imorgon...
Måndag 15 november 2010
Kalle satte sig vid middagsbordet och deklarerade tydligt vad han tänkte äta av det som bjöds.
- Inte ris, sa han och pekade på riset.
- Inte kyckling, fortsatte han och pekade på kycklingen.
- Inte sås, inte paprika, inte blomkål, fortsatte han samtidigt som han pekade på allt.
- Men den - morot, sa han och lät nöjd. Det fanns faktiskt något ätbart.
Råa morotsstavar! Mjölk och morotsstavar!
Kanske inte riktigt tallriksmodellen på en komplett måltid, men det var i alla fall något.
Vi vet att det inte går att tjata, för då äter han inget.
Efter en stund la Stefan en liten bit kyckling på Kalles tallrik. Vi väntade på en reaktion.
- Titta "Den lilla kycklingen", sa Stefan. (Det är en av Kallesfavoritfilmer!)
- Oj, vad söt, sa Kalle och tittade på den lilla kycklingbiten.
Plötsligt började han att äta av den.
När den var slut la Stefan dit en bit kyckling till på hans tallrik.
- Där är "Den lilla kycklingen 2" sa Stefan.
Kalle tittade och tänkte på "Den lilla kycklingen 2" - en film som inte finns...
Av bara farten åt han upp kycklingbit nummer 2.
Stefan la ännu en gång en liten bit kyckling på Kalles tallrik.
- Nu är det "Den lilla kycklingen 3", sa Stefan.
Kalle var road av alla nya filmnamnen och åt upp även den tredje biten.
När "den lilla kycklingen 4" fanns på tallriken, då tyckte Kalle att han hade fått nog.
Där gick gränsen! Det räckte med 3 filmer/kycklingar!
Söndag 14 november 2010
Lilla julafton
Idag kom de- årets leksakskataloger!
Kalle lever med dem hela året. De är riktiga favoriter. Han kan dem utan och innan. De blir sönderbläddrade, så vi brukar hämta ett litet lager i affärerna, som reserv.
När vi tog in tidningen idag, så låg också reklamen med leksakskatalogerna i postlådan.
Kalle fick dem och blev så glad.
- Ååå, tack, present! sa Kalle.
Lite senare satt vi vid matbordet. Kalle ville visa upp den stora nyheten.
- Maja, Mimmi, kicka, hong höpa higing (titta, hon köpa tidning), berättade han och höll upp de båda reklamtidningarna.
De tittade och lyssnade, på vad han ville visa.
Mimmi och Maja är så duktiga att visa intresse för det som är vikigt för Kalle, trots att de inte är det minsta intresserade.
Lite senare på kvällen var det dags för att duscha. Det var motvilligt som Kalle klev in i duschen. Han ville ju inte skiljas från sina nya kataloger.
Vi löste det med att en av oss stod på andra sidan duschväggen och tryckte katalogen mot glaset.
Kalle var MYCKET nöjd!
Gissa vad han sover bredvid i natt! ;-)
Lördag 13 november 2010
Idag hade Kalle en dag med öppna sinnen.
Vissa dagar är han mer delaktig i det som händer för dagen, än andra.
Vi höll på med lite snickrande i köket. Kalle var delaktig i allt som hände. Han kollade in reservdelarna, utforskade skruvmaskinen, läste bruksanvisningen, jämförde bilderna i bruksanvisningen med delarna på golvet, dammsög golvet när det blev smutsigt av snickrandet.
Han pratade, skrattade, svarade på frågor.
Vi var ett team, alla tre.
De här dagarna är små guldkorn. De kommer någon gång ibland och det är så mysigt.
När vi var färdiga med arbetet började Kalle att leka med dammsugaren. Han tog av munstycket, slog på den och satte slangen mot olika saker. Mot tröjan. mot handen, mot sängen, mot matbordet, mot väggen. Han skrattade gott när dammsugaren sög sig fast mot underlaget.
Efter en stund tog han ett varv med sparkcykeln - utan att slå av dammsugaren.
Flera gånger växlade han mellan att leka med dammsugaren och att åka på sparkcykeln. Varje gång "glömde" han att slå av dammsugaren.
Till slut sa Stefan, Kalles pappa, till honom, att han skulle slå av dammsugaren, utan att höja rösten.
Vi har lärt oss att om vi höjer rösten mot honom, så får det omvänd effekt. Kalle blir ledsen och det vi säger går förlorat, för att Kalle blir helt blockerad av sättet istället för budskapet.
- Kalle, du MÅSTE slå av dammsugaren, när du gör annat!
- Pappa, får inte skrika, han skriker, svarade Kalle och såg bekymrad ut.
- Men du måste slå av dammsugaren, sa Stefan.
- Inte skrika, han vill inte skriker, sa Kalle.
- Förlåt, sa Stefan och Kalle kunde släppa det.
I Kalles värld hade Stefan skrikit och det måste vi respektera, trots att han inte hade skrikit.
För att få Kalle att inte fastna i situationen är det viktigt att vi visar att vi inte menade att skrika.
Kalle håller efter oss vuxna - omvänd uppfostran!
Fredag 12 november 2010
Grepp om begrepp
Idag när Kalle kom hem från skolan och fritids, var han riktigt ivrig att visa något han hade gjort.
Han fiskade upp sin gröna mapp i ryggsäcken och tog fram de tre teckningar han hade gjort under dagen.
Han samlade ihop oss som var hemma, la ut teckningarna på bordet och började att berätta om dem.
På alla tre teckningarna fanns det två figurer. De var pappa och Kalle.
På den första teckningen lekte pappa och Kalle med en liten gul bil.
På den andra bilden säger Kalle "hoppa gul bil mellan". Han menar "hoppa in i mellanstor gul bil".
På den tredje bilden står pappa och Kalle och tittar på däcken på en stor monster-truck.
Kolla in hur pappa står med benen i kors! ;-)
Kalle har verkligen greppat begreppen liten, mellan och stor. Det visar han tydligt på sina teckningar. Tittar man noga så ser man att pappa och Kalle är lika stora på alla tre bilderna. Det är bara bilarna som är olika stora.
Smart sätt att visa det på!
Det är så bra att både skolan och fritids hakar på Kalle i det som är viktigt för stunden. Just nu handlar allt om liten, mellan och stor. Kalle är helt uppslukad av begreppen och ser dem överallt i alla typer av saker. Att försöka få honom att jobba med annat när han är så upptagen av något, är nästan omöjligt.
Det är en svår konst att fösöka följa honom i hans egen inlärning.
Torsdag 11 november 2010
Idag, på sena eftermiddagen, ringde mobilen. Jag var kvar på jobbet. På displayen stod det att det var Mimmi som ringde. Jag blev lite förvånad eftersom hon är väldigt obekväm med att prata i telefon. Hennes hörselskada gör henne osäker på om hon hör rätt. Hon brukar alltid skicka SMS istället.
Jag svarade och förväntade mig nästan ett katastrofläge, eftersom hon ringde istället för att skicka SMS. Jag visste att hon var ensam hemma med Kalle.
- Hej Mimmi, svarade jag.
- Hej mamma, Kalle vill prata med dig, sa hon.
Nästan på en gång hör jag Kalles röst i luren. Han måste ha stått och väntat på att få prata.
Jag skärpte till mig ordentligt för att uppfatta vad han ville säga. Det är svårt att höra allt han säger öga mot öga, så nu var det viktigt att lyssna noga.
- Ja menga....baihycke bocka...måcke ngeka...ja unggjaj...vingk inke...ja menga...ingke köke...baihycke bocka, sa Kalle.
(Översatt till skriftspråk: Jag menar...sparkcykeln borta...måste leta...jag undrar...finns inte...jag menar...inte köket...sparkcykeln borta).
Orden bara vällde fram. Han ville verkligen få fram sitt budskap.
- Kalle, jag vet inte var sparkcykeln är, säg till Mimmi att ni får leta i hela huset, sa jag.
- Måcke ngeka, svarade Kalle.
- Hejdå, Kalle, sa jag.
Det blev tyst i luren.
Det var allra FÖRSTA gången Kalle ringde och hade något han ville framföra. Flera gånger har vi försökt att räcka över luren till honom och sagt: Vill du prata? Han brukar inte vilja eller så tar han luren och lyssnar lite på den i andra änden.
Telefonprat har inte varit något för honom.
Idag hade han verkligen ett budskap och var ivrig. Det verkade också som att han förstod att han pratade med mig. Jag fick gåshud!
När jag kom hem hade de hittat sparkcykeln under sängen. Det lustiga är att det måsta vara han själv som har lagt den där och sen glömt bort det. Ingen av oss andra hade gjort det i alla fall.
- Baihycke ungge hänge, sa Kalle glatt när jag kom hem. (Sparkcykeln under sängen)
Tänk att Mimmi lyckades få honom att vilja förmedla sitt budskap till oss!
Onsdag 10 november 2010
Snöbubbe-matematik
Idag gjorde Kalle en fin traditionell snö-gubbe. Den var gjord av tre olika stora snöbollar.
Den hade ögon och mun av stenar. Armarna var gjorda av tunna grenar.
Han jobbade med liv och lust.
Han pratade oavbrutet på sitt sätt, många av orden förstod vi inte, men det handlade naturligtvis om "bygget".
Han tittade nöjd på sitt verk.
Han började en filosofisk monolog med sig själv.
- Den är stooor, sa han och pekade på den nedersta bollen.
- Den är mellan och den är liten, sa han och pekade.
Han började att räkna antalet stenar i munnen.
- 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, räknade han.
- Den är 10 stenar, sa han. Ögonen 1 och 2.
- Den heter armar, sa han och pekade på de tunna grenarna.
- Har snögubben något namn? frågade vi.
Vi anade nog vad svaret skulle bli...
- Eehh...mmm...mmm...eeeh...den heter Snöbubbe, svarade han ganska väntat efter en lång betänketid.
Som avslutning pekade han på bollarna och upprepade som ett mantra:
- Stor, liten, mellan.
När Kalle har lärt sig något så kan han det verkligen. Begreppen stor, mellan och liten pratar han om varje dag. Det kan vara legobitar, Blixten McQueen-bilar, familjens skor, äpplen, godis eller våra cyklar.
Det gäller för oss att ta tillvara på hans intressen för stunden för att lära honom nya begrepp.
Det kan vara lätt att missa matematiken i vardagen.
Tisdag 9 november 2010
Snö, snöre, snörar!
Det snöar...massor...roligt...mysigt!
Vi ser fram emot en vinter med Kalle.
Förra vintern hade hans fobi att vara ute, honom i ett mycker fast grepp. Han var bara ute det absolut nödvändigaste. Till och från skolan, till och från bilen.
Efter skolan var det helt omöjligt att få honom att stanna kvar ute. Han mådde sååå dåligt. Nästan hyperventilerade. Kände riktig ångest.
Alla raster i skolan var han inne. Verkligen en resurskrävande period för skolan!
En lördagkväll lyckades vi få ut honom i snöhögarna förra vintern. Då grävde vi en koja i högarna utanför vårt hus.
Han missade verkligen mycket roligt förra vintern, med all snö som var.
Den här vintern hoppas vi att det ska bli HELT annorlunda. Hans fobi har släppt och han är mer avslappnad utomhus. Om det blåser, vilket var det värsta förut, så bryr han sig inte. Han är alltid ute på rasterna. Han tycker om att utforska allt som finns ute. Vi håller tummarna!
Idag har det kommit snö. Årets första dag med snö. Det ligger alldeles vitt på marken, säkert en decimeter.
Kalle tycker om känslan av snö som yr runt. Han testar att göra fotavtryck, att krama snöbollar, att räcka ut tungan och fånga snöflingorna, att göra gångar i snön på marken.
- Titta, det snörar, säger han, och tecknar samtidigt ordet. Det är tur att han tar till tecknet för annars skulle vi inte förstå vad han sa. Uttalet är detsamma som i ordet "snöre". Prova att utala ordet så hör du hur det låter!
Att språket inte är helt korrekt spelar ingen roll, så länge vi förstår varandra!
Den här korta videosnutten är filmad för 2 år sen när Kalle satt i rullstol ett par veckor efter att ha stukat foten. Han kastar en snöboll mot kameran. Roligt! Den här vintern gillade han snön!
Måndag 8 november 2010
Vi som finns i Kalles närhet har utvecklat ett enormt tålamod och också strategier för att göra allt besvärligt lite lättare. Ofta kan det hjälpa med ett oväntat beteende för att vända den mest besvärliga situation.
Yes - vi har kommit på det.
Vi har hittat ett avväpnande vapen mot Kalle. Han gillar det, skrattar varje gång, men blir helt avväpnad. Det funkar även om han är arg - smilbanden åker upp.
Dessutom viker sig benen. Han kan inte fortsätta att stå eller gå. Det är perfekt i situationer när han vill sticka iväg för att slippa något t ex borsta tänderna.
Det är enkelt, vi behöver inga hjälpmedel.
Det går snabbt, är effektivt och funkar i alla lägen.
Det är också helt ofarligt.
Vad gör vi?
Jo, Kalle är super-duper-värsting-kittlig i knävecken. Det räcker att vi låtsas-kittlar hans knäveck i luften, några centimeter ifrån. Han skrattar högt för han VET hur det kommer att kännas.
Kalle med knäveckan mot kameran!
Här går Kalle hand i hand med sin kusin Miriam, 2 år. Det var så roligt att se hur väl han tog hand om henne på promenaden. Han lotsade henne runt vattenpölar och väntade på henne när det gick lite för fort.
Bilden är inte den bästa, men man blir glad av att minnas stunden.
Söndag 7 november 2010
Att våga
Kalle kan inte cykla. Han är snart 9 år och har inte lärt sig att cykla.
Han har försökt, men insåg snabbt att det var något han inte kunde på en gång och då ville han inte försöka mer.
Han bestämmer sig snabbt för om det är något han kan lära sig eller inte.
Cykla var en sån sak som han bestämde sig för att han inte kunde. Det var för vingligt, farligt, svårt och kanske inte helt nödvändigt, i Kalles ögon.
En annan sak han tidigt bestämde sig för att han skulle kunna, var att simma. Han var precis fyllda fyra år, när han bestämt tog av sig ärmpuffarna och kastade sig i bassängen, på det djupaste. Han sjönk naturligtvis ner. Vi stod vid kanten beredda att hoppa i. Vi såg de små armarna göra cirkelrörelser nere i vattnet och till slut bröt hans huvud vattenytan. Upp kom ett brett leende ansikte. Han njöt. Armarna fortsatte att cirkla och han tog sig själv in till kanten. Han hade bestämt sig - han skulle klara det! Efter den dagen har vi inte behövt vara oroliga i närheten av vatten. Kalle behärskar att själv ta sig dit han vill och han har full kontroll.
Som sagt - att cykla var det inte att tänka på. Vi provade med stödhjul, men Kalle vägrade att förska föra tramporna runt. Han ville helt enkelt inte. Eftersom vi gärna vill kunna cykla hela familjen, så köpte vi en påhängscykel till Kalle. Den kan vi koppla fast på våra egna cyklar. Kalle kan trampa och har ett styre, men vi håller balansen.
Han gillar att åka med den.
Sen ungefär en vecka tillbaka har vi en kick-board inomhus. Ja, ja, vi vet att det är en utomhusleksak.
Kalle åker många varv på bottenvåningen i vårt hus. Från matrum till vardagsrum till hall och så vidare.
Ju mer han åker desto mer säker blir han med balansen. Vi ser att han parerar med kroppen i kurvorna. Han börjar komma på det. Balansen har blivit mycket bättre på bara en vecka.
Vi kände att han kanske var redo för att prova att cykla vanlig cykel igen.
- Kalle ska vi gå ut och träna att cykla på vanlig cykel? frågade vi.
- Jaa, svarade Kalle på inandning som han brukar.
Han ville verkligen. Han gick direkt och klädde på sig. Han var förväntansfull.
Vi höll i cykeln så att han kunde klättra upp. Vi hjälpte honom att få fart. Kalle skrek av förtjusning. Han rullade framåt kanske 25 meter. Vi höll hårt i cykeln, men det kändes att han nästan hade balansen själv. Han trampade inte runt tramporna så mycket. Han hade nog fullt upp med att hålla balansen.
Han tyckte att det var roligt, men lite läskigt!
Efter kanske 5-10 minuter så avbröt vi. Kalle började verka färdig med testet. Vi vill ju så gärna att han ska våga prova fler gånger och kanske till slut lära sig.
Efteråt sa vi till honom att vi tränar mer i morgon.
Det svarade han inte på och det kan man tolka som ett - JA!
Fortsättning följer...
Lördag 6 november 2010
Namn-förvirring
Kalle har svårt att komma ihåg namn på sina nära och kära. Mamma, pappa, Mimmi och Maja är han HELT säker på.
Och sitt eget namn, Kalle, såklart.
Han har också hört att mamma heter Lena och att pappa heter Stefan - men det tror han inte på. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har sagt att vi har andra namn än mamma och pappa. Han tror oss inte.
Idag var vi i Västerås och träffade storasyster Denise. Det var länge sen Kalle träffade henne. Han har svårt att komma ihåg namnen på dem som han träffar varje dag. Ännu svårare är det med dem som han bara träffar ibland.
- Här är Denise, sa vi till Kalle.
- Mm, svarade Kalle.
- Det är din storasyster, sa vi.
- Neje, svarade Kalle.
Då började vi med Maja för att gå igenom alla systrarna.
- Det här är Maja, sa vi och pekade på Maja.
- Jaa, svarade Kalle på inandning.
- Hon är din storasyster, sa vi.
- Nehe, sa Kalle, hon är Maja.
- Det här är Mimmi, fotsatte vi, hon är din storasyster.
- Neej, sa Kalle, det är Mimmi, inte storasyster.
- Det här är Denise, hon är också din storasyster, sa vi och pekade på Denise.
Kalle tittade lite uppgivet på Denise.
Han tyckte säkert att vi inte förstod någonting. Hur ska man kunna veta vad som är sant?
Kalla Maja för "Storasyster" när hon heter Maja.
Kalla Mimmi för "Storasyster" när hon heter Mimmi.
Kan Denise verkligen heta både Denise och Storasyster. Förvirringen med namn är total.
Tänk vad krångligt namn kan vara.
Storasyster Denise på hennes studentdag för drygt 5 år sen!
Fredag 5 november 2010
Allsångs-ledare
- Ska vi sjunga, säger vi till Kalle.
- Jaa, svarar Kalle, på inandning.
För Kalle betyder det att den som frågade ska sjunga och att han lyssnar. Han tycker att samarbetet i en allsång är svårt. Han kan inte sjunga samtidigt som någon annan. Några få gånger har vi hört honom sjunga, i sin ensamhet. Det har inte hänt många gånger, men när det händer så kan han oftast hela sången.
Alltså, får den som frågade, sjunga ensam.
Några gånger har han tagit sats som för att sjunga, men när han har hört att den andre också sjunger så slutar han tvärt. På något sätt så tycker väl han att man inte ska "sjunga i munnen på varandra".
Vi har förstått att han i alla fall kan de flesta vanliga barnsångerna, för han har ju hört andra barn runt omkring sig sjunga.
Idag hände något som vi fick gåshud av, vid matbordet.
- Ska vi sjunga för mamma, frågade Mimmi.
- Jaa, svarade Kalle, på inandning.
- Ja, må hon leva, ja, må hon leva...sjöng Kalle tillsammans med Mimmi och Maja - hela sången!
Mimmi och Maja såg helt paffa ut, men höll masken och fortsatte att sjunga.
Efter första raden, reste Kalle sig upp och självklart följde Mimmi och Maja med. Man ska ju stå upp och sjunga den sången.
När sången var färdig log Kalle lite och sa "HURRA" fyra gånger. Sen satte han sig ner.
Det var helt magiskt. Det var coooolt!
Torsdag 4 november 2010
Får jag gå nu?
Kalle har haft en period utan sina bilder. Tidigare har han suttit långa stunder varje dag vid sin white-board. Sen en och en halv månad tillbaka har hans white-board-tavla legat orörd. Han har inte spontant ritat sina bilder, varken de bilder som berättar för oss vad han vill eller de bilder som han gör för skojs skull. Vi saknar alla hans fina bilder, men det går inte att locka honom. Han vill verkligen inte!
I skolan har de också upplevt att han inte vill rita. I förra veckan skulle Kalle följa en arbetsordning som skulle mynna ut i en ritad fågel. Han ville verkligen inte, så vi kom överens om att vi skulle ta hem det lilla häftet och försöka hemma.
Det lilla häftet har legat på köksbordet sen i fredags. Tanken var att Kalle kanske till slut ville göra "läxan".
Idag bestämde vi oss för att det var dags - vi skulle göra läxan!
Maja och jag gjorde i ordning varsitt häfte i samma storlek. Vi tog fram blyertspennor och kritor. Sen ropade vi på Kalle. Han kom till bordet och satte sig. På varje uppslag skulle han rita olika delar på en fågel. Jag och Maja tänkte att vi skulle göra samma uppgift samtidigt med Kalle. Vi var laddade!
Det var 6 meningar som skulle ritas. Meningarna löd:
- Jag kan rita en kropp.
- Jag kan rita en näbb.
- Jag kan rita ögon.
- Jag kan rita vingar.
- Jag kan rita ben.
- Jag kan måla min fågel.
Vi läste första meningen och vi började att rita. Efter ungefär 2 sekunder var Kalle klar!
Jag och Maja hade knappt börjat med kroppen. Kalle började på näbben - klar på 2 sekunder.
Han fortsatte med resten av meningarna. Allt som allt tog det nog 1 minut - och då hade han också hunnit färglägga den lilla fågeln. Vi satt med våra fågel-kroppar utan näbbar, ögon, vingar och ben. Kalle var färdig!
- Kalle gå? frågade Kalle, reste sig och gick upp på sitt rum.
Vi satt snopna kvar med våra häften som det skulle bli fåglar i.
Kalle hade nog insett att det var lika bra att göra den där fågeln, för att bli av med tjatet...
Visst är den lilla 1-minuts-fågeln söt!
Onsdag 3 november 2010
Kalle leker mycket med sitt sitt Lego Creator-hus sen ett par veckor tillbaka.
Han har också börjat visa stort intresse för att visa och prata om sina saker med oss och andra. Det är något som han har gjort i några månader och det känns så roligt att han söker kontakt och vill visa det som är viktigt för honom. Ett litet steg mot att samarbeta med andra människor.
Han drog med oss upp på sitt rum.
- Jag visa dig, sa han.
När vi kom upp till hans rum så visade han oss fram till lego-huset. Han började berätta och visa.
- Den är gräsklippare, sa han och pekade på gräsklipparen.
- Den är brevlåda, fortsatte han. Han går snabbt över till nästa sak. Kanske är det medvetet för han vill helst få prata ostört.
- Den är brev, den är trappa, den är fönster, den är träd, den är garage... Han rabblar snabbt upp de olika delarna samtidigt som han pekar på sakerna. Ibland tecknar han till, för att förstärka. Han kollar också på oss att vi tittar åt rätt håll. Det vore ju hemskt om vi skulle missa någon detalj.
Den sista delen han vill visa är skorstenen på taket.
- Stooor sten, säger han samtidigt som han tecknar orden "stor" och "sten". Vi ler lite. Faktiskt så betyder det ju att han har lyssnat aktivt på ordet skorsten, men hört lite fel och ändrat det till stor sten. Lite charmigt!
Tisdag 2 november 2010
En stilla sketch
Kalle använder ofta hela sin kropp för att uttrycka känslor, tankar, imitationer, figurer eller annat som är aktuellt för honom. Han är uppfinningsrik när det gäller rekvisitan.
Idag var han helt fokuserad när han gjorde en sketch för oss i vardagsrummet.
Han hittade lite rekvisita som passade perfekt.
- Jag visa dig, sa han, och kröp ihop på golvet med en sticka i varje hand och några skrivhäften utmed sidorna.
Vi funderade och funderade. Vad skulle han föreställa?
Vi gissade fel hela tiden, så till slut avslöjade han.
- Han är en lastbil, sa han.
Självklart! Stickorna var avgasrör och skrivhäftena däck. 
Han fortsatte att leta rekvisita och la sig ytterligare en gång på golvet.
Han låg helt stilla i säkert 5 minuter.
Den här gången var han också en lastbil, men med ett släp. Visst är det tydligt!
Måndag 1 november 2010
Mimmi och Maja (Kalles storasystrar) är i en period med mycket stickning. De stickar sjalar till sig själva.
De har vänt upp- och ner på garnförrådet och stickar av allt de kommer över.
Kalle kunde inte motstå frestelsen idag. I ett obevakat ögonblick tog han nystanet till Majas stickning och började att dra lite.
Garnet nystade upp sig. Det var lite halt, så det gled lätt av nystanet. Han fortsatte att dra.
Han drog...och drog...och drog...
Plötsligt kom Maja in i rummet.
- Åo, åo, sa Kalle snabbt på samma sätt som Raymond i filmen Rain man, när det händer något som inte borde hända. Kalle visste att han inte fick dra i garnet.
Maja blev först arg och ledsen, eftersom hon trodde att stickningen var förstörd, men ganska snabbt såg hon att det bara var garnnystanet som var uppnystat.
Kalle satt som förstenad och bara väntade på en reaktion. Den här gången gick det bra.
Visst syns det att han hade kul, så länge det varade?
