Mors dag
Det var lite sorgligt på förmiddagen idag, när våra gäster åkte hem.

Det sorgliga var att husvagnen försvann från vår tomt!

Kalles mormor hade bjudit oss hem till sig - trodde vi. Det visade sig att hon hade bokat bord på en restaurang i närheten. Trevligt!
Kalle visste precis att han ville ha en pizza med champinjoner, Al Funghi.

Han åt upp hela pizzan, varenda smula.
Efter maten lämnade servitören varsin liten mörk chokladbit till var och en. Kalle tog biten och stoppade in den i munnen. Sekunden efteråt riste hela han kropp och han grinade illa.

- Den smakade surt eller nåt! sa han upprört.

Nej, mörk choklad var ingen favorit.

 

Den här bilden blev lite rolig, eftersom han alldeles efter han hade ätit den hemska chokladen fick frågan hur pizzan smakade. Pizzan fick tummen upp, men hans ansikte visar hur hemsk chokladbiten var.

Besök
Den här helgen har vi besök av en familj från Orust. De har med sig sina 5 hundar av rasen tysk klein spitz.

Kalle var nog inte helt beredd på "invasionen" av svarta lurviga bollar som helt plötsligt fyllde vårt hus, men han tycker det är jättemysigt.

Vi tog med alla hundarna ut på en promenad.

På väg hem från promenaden.
- Kalle, vad ser du på bilden? frågade vi.

- Ååå ... jag ser Kalle ... och ett paraply ... och en Bizon, svarade han som bevis på att han kom ihåg hundens namn.

Det är inte lätt att hålla undan skålen med popcorn när det är 6 hundar i närheten. 😊

Dammsugare
På fredagar brukar vi äta mellanmål tillsammans hemma. Eftersom det är starten på helgen brukar vi ha något lite extra. Idag hade vi en låda med dammsugare. Efter lite tvekan tog Kalle en, smakade och bestämde sig för att den var ok. Han åt upp hela och visade tummen åt sidan, som betyder att den var ok men inte jättegod.

Vi berättade för honom att de kallas för dammsugare.

- VA!!! svarade han och verkade tycka att det var helknasigt.

Vi började googla efter bilder på gamla dammsugare som såg ut som kondisbitarna. Vi hittade några olika modeller på nätet i olika färger som såg ut ungefär som dammsugare man kan äta.

Kalle tittade fram och tillbaka mellan datorn och lådan med dammsugare. Var det verkligen möjligt? Hade de gjort kakor av gamla dammsugare? Han funderade och funderade.

Till slut bestämde han sig.

- Det går inte, sa han och visade tummen ner. De där konstiga dammsugarna tänkte han aldrig mer äta!

Kalles språkstörning gör att han många gånger inte vet hur han ska formulera en mening så att vi förstår vad han menar. Han har blivit så uppfinningsrik när det gäller att förklara saker på sitt sätt och han ger oss ofta små utmaningar att försöka tolka vad han egentligen pratar om. Han ger oss många nya, roliga uttryck!

 

På väg hem från fritids hörde vi en mycket känd kort melodislinga - hemglassbilen var i närheten. Ju mer nära vårt hus vi kom desto starkare hördes melodin, men vi såg aldrig glassbilen.

- Jag känner mig så hemlig, sa Kalle för att förklara att han inte kunde se glassbilen.

Tja, det är också ett sätt att se det på.

 

Kalle 1,5 år

Skönsång
Kalle gillar inte musik eller att sjunga. Aldrig slipper en endaste liten melodislinga ur hans mun, inte ens av misstag. Han vill helst ha tyst, musikfritt, överallt. Aldrig en radio eller annan störande musik i bakgrunden.

Det finns en speciell situation när han ändå stämmer upp i sång och verkar tycka att det är ganska ok.

Det är när man sjunger för någon som fyller år.

 

Idag var Kalles mormor på besök hos oss. När vi alla var samlade så sjöng vi tillsammans "Ja må hon leva" för henne". Det var så roligt att se att han sjöng hela sången tillsammans med oss - och verkade tycka att det var helt ok.

 

Paketen som mormor skulle få, höll han bakom ryggen under hela sången.

Kanske sjöng han lite för hans bästa kompis som också fyller år idag, 10 år - YouTube.

Älskar, älskar inte, med vinst varje gång!?

Inga problem, man bara drar några blad och sista gången drar man de som finns kvar.

Simsalabim! Älskar!

 

Kalle ville kolla om det blev älskar eller älskar inte när han tänkte på Rosie. Båda gångerna han testade så blev det "älskar".

Nöjd över resultatet ville han testa hur det blev om han tänkte på hamburgare.

- Älskar ... älskar inte ... älskar ... älskar inte ... älskar ...älskar inte ...va ...äähh ... jag tror inte på det här, sa han och kastade resterna av maskrosen som hade svarat helt fel på frågan om han gillade hamburgare.

Han får kanske fixa till tekniken lite!

Lycka
Lycka är att ha en 13-årig med autism som gillar att mysa.

När han har kommit hem från skolan i slutet av förra veckan och idag har han direkt gått till min (mammas) sjuksäng och tittat till mig.

- Jag känner kall, har han sagt varje gång, lyft på täcket och krupit ner med ett leende. I kanske 5 minuter har han varit kvar och småpratat lite (som inte är en favoritsyssla) innan han har känt sig varm och stigit upp.

Tala om bra medicin!

 

Den här bilden tog Mimmi idag på Kalle med sitt nya fisheye-objektiv som hon har köpt till sin mobil.

Kalle skrattade gott!

Yllemössa
Kalle vägrar byta ut sin fodrade yllemössa mot en tunnare mössa eller keps. Han trivs med sin mössa och det är ju bra. Det skulle vara bra om han kunde tänka sig att byta till kepsen eftersom den skyddar bättre mot solens strålar. Hans synskada, RP, kommer gradvis att göra synfältet mindre och mindre, men det finns några saker att tänka på för att processen ska gå långsammare. En av dem är att skydda ögonen från solens strålar.

 

Idag åkte vi på en shoppingrunda - med yllemössan på, såklart. Kalle var väldigt störd av solen som sken rakt in i hans ögon. Solglasögon vill han inte använda, men han löste det på sitt eget sätt:

Perfekt lördagsgodis!

Idag hade hela Kalles skola friluftsdag. Alla åkte iväg till en fin plats där de sprang en bana genom en kohage, förbi lite vatten fram till målgång där de grillade hamburgare. Kalle berättade att han hade sprungit hela banan, antagligen var det 2,5 km. Vid målgång fick alla elever varsin guldmedalj med blågult band, men Kalle hade inte någon med sig hem.
- Jag sa nej 2 gånger ... jag har redan medalj förut, förklarade han.

Tja, som tur är var det inget tvång att få en medalj!

Vid kvällsmaten pratade vi olika namn och började kolla om Kalle hade koll på vad vi runt bordet heter. Han fastnade vid Linnea, som nu har bott snart ett år hos oss.

- Hon heter Kristina, sa han och lät helt säker.

- Nej, hon heter Linnea, svarade vi.

Kalle nickade. Någon minut senare frågade vi honom igen vad hon heter.

- Kristina? undrade han.

Vi fortsatte att nöta hennes namn, att det var Linnea och inte Kristina, hela kvällen så mot slutet av kvällen var han ganska säker på att det var Linnea.

Vi får kolla imorgon vad han säger då.

 

Vi vet sen förut att han har jättejättesvårt att komma ihåg namn. Det kan verkligen vara ett handikapp.

Dagens roliga
På torsdagar är det hemkunskap på schemat. Vi brukar alltid fråga vad han har gjort. Idag hade de gjort smörgåstårta. Riktigt intressant eftersom det strider mot de flesta av Kalles "matlagar". Han berättade att de hade haft bröd, smör, lök, tomat och gurka. Självklart frågade vi om han hade ätit av den.

- Tja ... jaa ... men inte lök ... inte tomat ... inte gurka, svarade Kalle.

Han hade alltså ätit bröd och smör. Han hade ätit i alla fall!

Efter skolan går han nästan alltid och tittar om han kan hoppa studsmatta. De senaste dagarna har den varit blöt och då vill han inte hoppa. Idag har det varit fint väder så studsmattan var torr. Han kom ändå tillbaka och förklarade att studsmattan var trasig. Vi blev lite förvånade, eftersom den är ny sen några veckor tillbaka. Vi följde med honom för att se vad som var trasigt.

Det "trasiga" var 5 pluttar med fågelbajs. Det var lätt att "laga" de små "hålen".

Det här är utsikten från fönstret i vår trappa mellan bottenvåningen och övervåningen.

Idag var det något speciellt som fångade vårt intresse.

Kan du se vad?

 

Kalle har en lite speciell relation med en flicka i klassen. Hon är upp över öronen kär och har bestämt sig för att hon och Kalle ska gifta sig och få barn ihop. Hennes kärlek har inga begränsningar alls. Hon berättar för alla i alla möjliga situationer hur mycket hon tycker om honom. Det är väldigt smickrande för Kalle, men tyvärr är hennes kärlek inte helt besvarad. Han är ganska besvärad av alla ömhetsbetygelser och har en lite neutral framtoning mot henne. Man kan säga att han behandlar henne precis som han behandlar alla andra människor.

 

Idag berättade en lärare i klassen att Kalle hade hjälpt till när det hände en olycka på rasten. Den flickan som är så förtjust i Kalle hade på något sätt krockat med en annan flicka och båda hade ramlat och slagit i sina knän. Kalle hade sett att det och tyckte att han behövde hjälp. Han hade sprungit iväg och hämtat en vuxen som hade hjälpt flickorna upp.

- De går andra parken (han menade nog en annan del av skolgården) ...ramlade benen ... jag hämta annan människa ... göra de står upp ... sen gråter ... blir bra ben, förklarade Kalle vad som hade hänt.

Roligt att han agerade och lyckades lösa situationen. I nöden prövas vännen!

 

Kalles bästa vänner: systrarna Mimmi och Maja ( bilden är tagen för 8 år sen, men de är fortfarande hans bästa

vänner! )

 

Naglar
För 5 år sen fick vi välja mellan att göra det när han sov eller när en av oss höll fast honom. Han ville verkligen inte bli av med dem. Jag pratar om hans naglar! Att klippa dem har alltid varit jobbigt för honom.

Den senaste tiden har han nöjt sig med en djup suck som demonstration för missnöjet, innan han håller fram händerna så att vi kan klippa bort de praktiska "klorna".

- Kalle, du tycker inte om att klippa naglarna. Varför? frågade vi.

- Joo ... jag måste nå saker, svarade han.

- Hur menar du? undrade vi.

- Han kan inte öppna locken ... eller peta näsan ... eller så, svarade Kalle allvarligt.

 

Vi har problem med färg som flagar i badet. Han klagade på att naglarna var borta, det var svårt att kunna pilla bort färgen.

Mat-test
Ikväll satte vi Kalles matregler på prov. Vi åt korv med bröd, men vi vet att Kalle vägrar äta korv. Vi stekte en hamburgare till honom, som vi delade i två delar eftersom vi tänkte att han kunde äta dem med korvbröd istället för hamburgerbröd. Vi tänkte försöka, i alla fall!

Vi höll andan när vi såg att han faktiskt la en hamburgerdel mellan korvbröden.
Han åt några tuggor med mycket rynkad panna. Det var inte helt bra! Han bestämde sig för att det inte gick att äta, tog ur hamburgaren ur brödet och slutade äta.

Efter lite funderande kom han på att korvbröd med bara ketchup är gott, så han åt upp de båda bröden. Dessutom tog han två till, som snabbt slank ner.

- Du, Kalle, du kanske kan äta hamburgarna utan bröd? sa vi.
- Jaa ... det var en bra idé, svarade Kalle och tog några tuggor av hamburgerköttet.

Det syntes att han inte gillade det han åt.

- Net, det går inte! deklarerade han.

- Det gör inget! Du har ätit 4 korvbröd och lite hamburgare. Du har försökt att smaka, det var jättebra. Vill du ha något annat? undrade vi.

Det ville han. Han bad om en tallrik med flingor och mjölk.

 

Vi tänjer ordentligt på gränserna när det är så här "besvärliga" måltider. Det viktiga är att det är helt frivilligt från hans sida. Han ville försöka, men insåg att det inte gick.

Spel och charad
Idag tog vi fram spelet Geni familj. Vi spelade inte spelet utan läste bara frågor som vi svarade på. En del frågor gjorde att vi började prata om annat, eftersom det var intressanta eller roliga ämnen. Kalle var med på frågorna så gott han kunde. Hans allra bästa svar var nog svaret på frågan:

Vad heter Sveriges högsta berg?

- Globen! sa han efter en stunds funderande.

Vi tyckte svaret var så roligt att vi kollade höjdskillnaden mellan dem. Skillnaden är drygt 2000 meter!

---

Ganska ofta kan Kalle bara gå ifrån oss mitt i en mening. Han tycker att det här med att prata med varandra är helt överskattat. Han uppskattar tystnaden i alla lägen. För honom är det inte så viktigt att lyssna färdigt. När han idag bara gick mitt i ett samtal med honom, så ville vi göra en liten teater för att visa honom hur fel det kan bli.
Mimmi och jag skulle visa honom en liten spontan teater, så vi började med att se till att han lyssnade på oss.

- Du, mamma, jag kan inte ..., började Mimmi säga till mig. Hon hann inte så mycket mer för jag hade vänt henne ryggen och hunnit gå ett par meter ifrån henne.

Kalle tittade noga på mig. Det kändes som han förstod att jag hade gjort fel som bara gick ifrån Mimmi när hon pratade med mig. Han såg lite bekymrad ut.

Jag stannade och böjde mig ner mot äppelblommorna och luktade på dem.

- Åhh - hå ... jag förstår! sa Kalle som fick hela bilden klar för sig. Han trodde att jag gick ifrån Mimmi för att jag skulle lukta på blommorna.

Budskapet gick inte fram!

Svår fråga med ett bra svar
Idag åkte vi till morbror mats med familj och tittade på deras nya hus, som de flyttade in i för en månad sen.

De bjöd på lunch och en kladdkaka till dessert.

Kalle fick en väldigt svår, "öppen" fråga, utan några svarsalternativ.

- Kalle, hur mycket kaka vill du ha? frågade vi.

Han funderade ett tag innan han gav ett väldigt bra svar på den svåra frågan:

- Jag tar en!

Vi skar upp en bit och la den på hans tallrik.

- Äsch ... jag tar två! sa han när han såg den lilla biten.

Efter maten fick han en skön stund i ryggläge!

Kaffe-premiär
Efter maten drack vi kaffe och åt varsitt wienerbröd. Vi blev väldigt förvånade när Kalle helt plötsligt tog min kaffekopp och förde den till munnen. Han började med att lukta på kaffet och till vår förvåning bestämde han sig för att trots att det luktade illa, så ville han smaka.

Det syntes tydligt vad han tyckte om kaffet.Det var just då, bland det värsta han smakat.
Han förklarade att han ville smaka för några flickor i klassen gillar kaffe. Nu vet han att han inte tycker som de.

När Kalle var 7 år fick han en fobi för att vara ute när det blåste. Definitionen för vad blåst är kan man diskutera, för hans definition var att löven i de höga träden utanför hans fönster rörde sig pyttepyttelite. Vi i hans omgivning kände inte ens en liten vindpust, när han tyckte att det blåste. Han vägrade att vistas utomhus när det blåste, alltså var han aldrig ute.

Den här fobin började i maj när han gick i förskoleklass och gjorde att han var inomhus hela den sommaren. Vi kunde inte äta en enda måltid tillsammans utomhus. Det påverkade oss alla väldigt mycket. Någon av oss i familjen var alltså inne med honom hela den sommaren. När han sen började skolan så var han inte ute en enda rast hela det skolåret. Alla raster inomhus. De få gånger han var tvungen att vara utomhus så var det keps eller mössa på, jackans luva upp och solglasögon på - allt för att gömma sig så mycket som möjligt.

 

Det var väldigt slitsamt att ha det så här, så efter ett år tog vi kontakt med en KBT (kognitiv beteende terapi)-terapeut för att få hjälp. Vi kände att vi inte skulle orka en sommar till inomhus. Vi hade ett möte med terapeuten där Kalle var med men han satt och ritade på en whiteboardtavla hela tiden. Vi fick en plan för hur vi skulle jobba med hans fobi och vi fick också flera tider för återbesök. På något konstigt sätt måste han ha förstått att nu var det allvar, vi ville att han skulle kunna vara ute utan problem. Efter det första besöket var den ett år långa fobin som bortblåst. Han började vara ute som o ingenting hade hänt.

 

Under de 5 år som har gått sen det här hände så har vi funderat över vad det var som gjorde att han vägrade vara ute när han tyckte att det blåste. Vi har försökt fråga honom flera gånger, men aldrig fått ett svar.

Idag när vi pratade om det så kunde han äntligen svara.

- Jag tittade på Lilla kycklingen (en Disney-film), förklarade han.

Filmen handlar om en kyckling som varnar hela sin omgivning att himlen håller på att ramla ner, trots att den inte gör det. Kycklingen skrämmer upp alla, med sina falsklarm. Till slut är det ingen som tror på kycklingen. Filmen är ganska dramatisk och när det hände spännande saker så blåser det i träden och stämningen i scenerna är ganska hemsk. Det verkar som att det var de scenerna som hade gjort så stora avtryck hos Kalle att han vägrade vara ute och var livrädd för de  darrande löven i träden.

Så mycket enklare det hade varit om han hade kunnat formulera sin rädsla för oss på en gång, då för 5-6 år sen. Då hade vi kanske kunnat hjälpa honom med rädslan!

Vi uppskattar väldigt mycket att kunna vara utomhus, kanske mer än de flesta andra efter året vi hade inomhus!

Idag fick gåtan äntligen en förklaring!

Idag åt vi spagetti och köttfärssås till kvällsmat.

Kalle fick en ganska stor portion på sin tallrik, som han åt upp snabbt. Han var hungrig!

- Är det tack för maten ... eller ... måste man mer? frågade Kalle.

Självklart "kastade" vi tillbaka frågan, eftersom vi inte kan känna om han är mer hungrig eller inte.

- Du får känna efter om du är mer hungrig eller om du är mätt! svarade vi.

Han satt tyst en stund och funderade.

- Hmm ... jag vet inte! sa han sen. Jag tror mätt!

Kan det vara så att han inte riktigt känner om han är hungrig eller inte, utan äter det som finns på tallriken!?

Den här gången valde han att vara färdig.

 

Bildbevis på att han har utvecklat sina färdigheter när det gäller hur man äter mat! Här ska han precis fylla 1 år.

Ensamvarg
Om Kalle får välja att var ensam eller var tillsammans med någon, så väljer han utan betänketid att vara ensam. Han har aldrig visat att han känner sig ensam utan kompisar, han trivs ensam. Han är en riktig ensamvarg.

 

Idag lyckades jag ändå få en kort "lekstund" med Kalle. Han satt vid datorn och tittade på legofilmer på YouTube när jag satte mig bredvid honom.

- Kalle, ska vi leka? frågade jag.

- Ne-ej ... tyvärr ... jag är upptagen, svarade Kalle.

- Men vi kanske kan titta på legofilmerna tillsammans? undrade jag.

- Nej ... man kan inte, sa Kalle och det syntes att han kände sig lite störd.

Han suckade och stängde ner YouTube och satt kvar och tittade rakt ut.

- Vi kan spela på datorn eller titta på TV eller gå ut och hoppa på studsmattan eller bygga lego eller något annat, sa jag och gav alldeles för många förslag.

- Titta det är hockey. De gula är Sverige och de blå är Frankrike, sa jag och pekade på TVn. Ser du flaggorna, Sveriges och Frankrikes? Det står 1 - 0 till Sverige just nu.

- Aha ... jag förstår, sa Kalle. Vi kan leka titta på TV!

Han satte sig tillrätta i soffan och Rosie hittade sin plats vid hans ben.

- Det är lite tråkigt ... jag kanske somnar, sa han efter en minut.

Vi "lekte" titta på TV resten av hockeyns första period.

- Nu har vi lekt klart, sa Kalle när perioden var över.

Vi "lekte" i alla fall i kanske 20 minuter.

 

Det kanske inte var den mest kreativa leken, men att göra en sak tillsammans är en träningssak och man måste börja någonstans. Nästa gång kanske det blir något annat!

Kalle var snabbt med på notorna när vi frågade honom om han ville följa med till stugan.

Han hade varit ute vid studsmattan och konstaterat att skyddet runt om var fuktig = omöjligt att hoppa!

Han ställde hoppet till att studsmattan vid stugan var torr så att han skulle få utlopp för sitt behov av att hoppa flera timmar per dag.

Tyvärr blev det inget hoppande alls eftersom den studsmattan också var fuktig. Trots det fick han mycket motion ändå, eftersom han gick till studsmattan för att kolla om den torkat, säkert 50 gånger.

Av erfarenhet vet vi att han kommer att få många bra dagar de kommande månaderna så det är inget att få panik över!

Här kommer några bilder från igår, som Kalle skrattade gott åt när han såg.

- Jag flyger, sa han.

En ny mat-epok
Ännu en dag i sommarstugan! Så skönt väder!

Vi trodde knappt våra ögon när Kalle helt självmant tog ketchup-flaskan och dekorerade sin hamburgare med några röda ketchup-streck. En ny mat-epok har börjat!

På eftermiddagen tog vi en fika ute i det sköna vädret. Kalles ögon är väldigt känsliga för sol, så han bad om ett paraply. Han menade såklart ett parasoll. Det bästa vi hittade i all hast satte vi upp precis ovanför honom så att det skuggade så mycket som möjligt. Han bad om solglasögon också, men tyvärr hade vi inga med oss.

 

Vi hade varma, jättegoda kanelbullar och riskakor. Vi försökte få Kalle att smaka en bulle.

- Ok då! sa han till slut och tog en bulle som han la på bordet och fortsatte äta riskakor. Han är lite svårflirtad när det gäller bullar. 

Tax-valpar
Idag åkte vi hem till bekanta som har tre tax-valpar.

Kalle la sig ner på uteplatsen och fick mycket kärlek av alla tre. Det fanns också tre vuxna taxar, så det var en hel del möjligheter att få klappa och få några pussar. De var helt underbart söta med sina korviga ben med för mycket päls, de snabba svansarna som vispade fram och tillbaka och den sammetslena mjuka pälsen.

Kalle njöt i fulla drag!

 

När vi kom hem gick han raka vägen till Rosie:

- Nu har vi tittat på barnen, berättade han för henne.

Vårutflykt
Nog ska det vara vår när det är 7 maj?

Idag var det 12 grader i luften, lite regntungt och en vind på 10 meter per sekund. Det hindrade inte Maja och hennes kompis Stina att åka på pick-nick, med Kalle som sällskap.

Lite spännande tyckte han att det var att åka iväg. De cyklade kanske 2 kilometer innan de tog fram det fika som de hade packat. Det var vindruvor, marsmallovs och te. Inte den vanligaste packningen, men de tog det de ville ha.

Lite röda om näsan av kylan och med mycket kalla händer, kom de hem en och en halv timme senare.

På frågan hur det hade varit svarade Kalle:

- Det var bra ... nej förresten ... det var mellanbra!

Maja fick samma fråga och hon svarade:

- Det var väldigt tungt, eftersom han inte hjälper till att trampa!

När vi frågade Kalle om han hade hjälpt till att trampa, svarade han:

- Nja ... min ben orkade inte!

Haha, latmask!

Varsågod eller tack?!
Kalles önskemål istället för en kvällsmacka brukar vara en "skål med flingor, ett glas mjölk och glöm inte papper".

När vi ger honom "beställningen" så är det ett gyllene tillfälle att träna de svåra orden varsågod och tack.

Det blir en ganska fånig dialog, för en utomstående som lyssnar.

- Varsågod, sa vi när vi lämnade "beställningen".

- Varsågod, svarade Kalle.

- Nej, jag sa varsågod. Vad svarar du då? sa vi.

- Varsågod igen? sa Kalle.

- Nej, man svarar tack när någon säger varsågod, sa vi.

- Aha! sa Kalle.

- Varsågod, sa vi och låtsades lämna tallriken med flingor en gång till.

- Varsågod, svarade Kalle.

- Du ska säga tack, när vi säger varsågod, sa vi.

- Aha, svarade Kalle.

- Varsågod, sa vi, vad svarar du då?

- Jag säger ... eehh ... varsågod? undrade Kalle.

 

Vi fortsätter träningen så länge det behövs. En vacker dag kommer det att sitta. Utan problem!

Vår gräsmatta har börjat lysa gul av maskrosor. Visst är det fint med gula blommor, men det är trots allt ogräs.

Kalle och jag hjälptes åt att plocka bort de som hade slagit ut idag. Vi passade på att prata om att de heter maskrosor och att de kallas ogräs och att man inte vill ha ogräs. Jakten på de gula blommorna gick ganska fort, eftersom det inte var några mängder. Den lilla högen som blev, la vi på stenplattorna för att sen kasta dem i komposten.

Rosie var med oss ute och fick springa fritt. Det tog inte lång stund förrän hon hittade högen med maskrosor. Snabbt tog hon tag i en av de största blommorna. Kalle såg det och försökte stoppa henne.

- Hon får inte äta paketsnören, sa han.

Jag blev lite förvånad över att han inte kopplade att det var en maskros.

- Nej ... jag menar ... hon får inte äta solros, rättade han sig själv.

Antagligen var maskrosen inte en delikatess för Rosie övergav den ganska snabbt.

Och Kalle och jag tog ännu en pratstund om att det heter maskros, inte solros.

Det visade sig att det var en timlång Minecraft-film om en påhittad båt med namnet Titania.

Fantasi och verklighet flyter ihop i filmens värld!

 

Kalle bokstaverar Titania med handalfabetet!

Att gissa
I vår familj har vi en lite fånig vana att alla i bilen gissar hur många hundar vi kommer att få se när vi åker förbi en hundklubbs agilitybana på väg till sommarstugan. En bit innan så gissar alla och när vi åker förbi banan så kollar vi om någon prickade rätt. Kalle har alltid tyckt att det är konstigt och förstår inte riktigt vad vi håller på med. Att gissa något är väldigt abstrakt. I hans värld så vet man något eller så vet man det inte. Varför gissa?

 

Idag när vi åkte förbi agilitybanan så gjorde vi som vi brukar, vi gissade. För första gången så gissade Kalle också - dessutom kunde han motivera sin gissning.

- Jag tror det är noll ... för det ska regna, sa han tvärsäkert.

Wow, han gissade på något han inte hade en aning om!

 

När vi åkte förbi agilitybanan så fanns det en hund som stod vid sidan av den ena planen. Han prickade inte in rätt antal, men vad gjorde det? Han gissade!

I sommarstugan låg en påse med ostbågar på bänken. Kalle började läsa texten på den.
- Zoo g ... äter djur den, undrade Kalle som hade läst ut texten 200 g med bokstäver istället för siffror.

Rosie har börjat gilla att vara hos Kalle, han är inte farlig längre!

Blåbär
Vi är ibland riktigt svåra, när vi försöker träna Kalle i hur han kan göra. Vi kan ignorera (fult av oss!) hans frågor, låtsas förstå fel sak eller på andra sätt "ställa till det" lite kommunikationen.

Det roligaste är att Kalle har lärt sig att förstå att det är på skoj och han skrattar med oss, samtidigt som det bara blir tokigare och tokigare.

 

- Kan jag få blåbär? undrade Kalle vid matbordet.

Eftersom han bara frågade rakt ut, så var det ingen som "lyssnade".

- Kan jag få blåbär, upprepade Kalle.

Ingen reaktion från oss.

- Aha ... jag förstår ... Maja, kan jag få blåbär? undrade Kalle och skickade frågan direkt till Maja.

Eftersom det inte fanns några blåbär på bordet så fick han ett svar han inte hade väntat sig.

- Det finns inga blåbär på bordet! sa Maja.

- Där är blåbär, sa Kalle och pekade.

- Vad konstigt, det finns inga blåbär här, sa Maja.

Mimmi ville hjälpa honom, så hon tecknade orden blå + bär + dricka. Kalle uppfattade hennes hjälp och formulerade om det till svenska.

- Kan jag be och få blåbärdricka? sa Kalle.

- Aha, det var det du menade. Varsågod! sa Maja och gav honom den illblå läsken.

Soff-häng i sommarstugan
Direkt efter frukost ville Kalle ut och hoppa på studsmattan, men eftersom det har regnat nästan hela dagen blev det istället en innedag. Många Kalle Anka-tidningar och en hel del surfande på iPaden blev det.

Uttrycket "att hänga i soffan" passade bra idag.

Kalle har verkligen hängt i soffan!