Torsdag 31 mars 2011
Kalle och Mimmi är hemma tillsammans, en kort stund.
Telefonen ringer.
Rrrrr - rrrrr - rrrr - rrrr - rrrr - rrrr ...
Till slut:
- Hallå ... hallå ... HALLÅ ... HAALLÅÅÅÅ ..., svarar Kalle.
- Hej, Kalle, det är mamma!
- Konstigt ... hallå ... neej ... ingen, fortsätter Kalle.
Antagligen håller han luren upp-och-ner, för hans röst låter som om han sitter i en tunna. Han hör nog inte att det finns någon i andra änden. Han har antagligen inte kopplat om hörapparaterna till T-läge.
- Kalle, hör du mig?
- Neej ... konstigt ... hallåååååå, Kalle är upprörd.
Plötsligt bryts linjen. Han har lagt på luren.
Det här var första gången Kalle svarar i telefon - helt av sig själv.
Telefonen ringer direkt igen.
- Hallå ... VAAD? svarar Kalle.
- Hej, Kalle det är mamma!
- Hej ... varför ringer mycket? frågar Kalle.
- Jag undrar om pappa är hemma, frågar jag.
- Pappa inte hemma, svarar Kalle (helt rätt för han skjutsar Maja!!).
- Var är pappa?
- Varför ringer MYCKET? frågar Kalle igen.
- För att jag ville ha svar om pappa!
- Lego Creator timmerstuga, säger Kalle.
- Ja, Lego Creator timmerstuga.
Linjen bryts. Kalle hade pratat färdigt!
Vi kanske måste finslipa lite på telefon-tekniken, men det var ett bra första försök! ;-)
Lego Creator Timmerstuga, är hans stora önskning just nu. Katalogen följer med överallt. Ordet "timmerstuga" ingår i det mesta och på de mest oväntade ställen.
Onsdag 30 mars 2011
Vardagens små händelser utvecklas
På Kalles skolgård har två duvor byggt ett rede i ett träd utanför matsalen.
Kalle och hans lärare har tittat och filosoferat om duv-paret. De har pratat om att honan kanske lägger ägg och att det kanske blir fågelungar.
- Han måste rita! sa Kalle när han kom in efter rasten.
Så här fina blev duvorna:
Efter bilden med duvorna började Kalle att rita en serieteckning med 18 rutor.
Naturligtvis handlade den om duvornas framtid med ägg som kläcks.
Sagan hade ett ganska sorgligt slut, men så är det ju ofta i det verkliga duv-livet.
Den stackars duv-ungen dör och blir grillad som en "kycklingklubba" (som Kalle brukar säga) och uppäten!
Kalle har ett så tydligt sätt att beskriva något som blir större och större när han tecknar.
Om man tittar noga i mellan-raden, så har han ritat hur ägget kläcks och duv-ungen växer. På den sista bilden har den vuxit så mycket att man bara kan se klorna. Fyndigt!
Tisdag 29 mars 2011
Kalle tycker ibland att det är svårt att förstå vad vi säger, speciellt om man använder uttryck som har mer än en betydelse. Han lyssnar verkligen på vad man säger och tänker inte alltid på om det är rimligt eller inte.
Idiomatiska uttryck som "slå knut på sig själv", "ha gröna fingrar", "hålla låda", "pigg som en mört" eller "med varm hand" är riktigt svåra att förstå.
Den typen av uttryck blir väldigt tokiga på teckenspråk, eftersom man tecknar mycket i bilder. Det funkar liksom inte riktigt.
Att tolka språk kan vara svårt!
Kalle älskar kiwi. Han äter oftast 5-6 stycken varje dag. Vi försöker med annan frukt, men det är kiwi han vill ha.
Ibland kan vi hitta små högar med kiwiskal på en hushållspappersbit.
Idag "festade" han på två kiwi och resterna låg kvar på en hushållspappersbit på vardagsrumsbordet.
- Kalle, är du snäll och kastar kiwiskalen och hushållspapperet, säger vi när vi upptäcker resterna. Där ska de inte ligga!
Han går fram till kiwiskalen och papperet och lyfter upp det.
Han ser fundersam ut.
Han tittar lite undrande på oss.
Sen lyfter han upp armen med kiwiskalen, tar sats - och kastar dem rakt fram mot dörröppningen.
Skalen far åt alla håll och kanter, men det var ju faktiskt vad vi hade sagt till honom att göra.
Vi borde ha sagt: Kasta kiwiskalen i soppåsen!
Då hade det kanske blivit mer som vi hade tänkt oss.
Kalle är en "lyckans ost" för trots att det blev "helt uppåt väggarna" så "höll vi god min" och "tog det med en klackspark". Han "satt i klistret", men vi "såg mellan fingrarna". Till slut "spetsade han öronen" och "höll tungan rätt i mun" och gick till soppåsen och kastade kiwiskalen. ;-)
Måndag 28 mars 2011
Kall(e) på ett kick
Varje dag får vi mail från Kalles skola, med en kort "rapport" om hur skoldagen har varit. Det brukar också vara några bilder med i mailet.
Eftersom Kalle inte berättar om vad han har gjort i skolan, så är det roligt för oss att få en liten inblick.
Det är också bra tillfällen för oss att titta på bilderna tillsammans och träna Kalle i att berätta saker själv. För honom är det lättare att berätta fritt om han ser en bild samtidigt.
Idag var han väldigt road av bilderna i mailet.
Han är MYCKET stolt över att han lyckades med att lära sig att cykla.
Antagligen hade han längtat hem, för han kastade av sig ryggsäcken så fort han kom in på vår tomt.
Han gick direkt fram till cykeln och tog ut den på gatan. Han cyklade ett varv runt kvarteret och gatan fram och tillbaka några gånger.
När Maja kom hem tog de ut sina kick-boards. De åkte - och åkte - och åkte....
När de till slut kom in var Kalle alldeles rosig om kinderna, han var varm. De flesta skulle nog tänka på att man kan ta av sig den tjocka huvtröjan, för att svalka sig.
Kalle löste det på sitt alldeles egna sätt.
Han gick raka vägen in i köket, öppnade dörren till frysen - och kröp in.
- Aaahh, den är skön, sa han och kröp så långt in han kunde.
Söndag 27 mars 2011
Den här dagen blev en stor milstolpe i Kalles utveckling.
Hela vintern har Kalle åkt kick-board inne.
Vårt syfte har varit att träna hans balans.
Målet har varit att hjälpa Kalle att lära sig att cykla.
I fem månader har han åkt varv på varv, runt, runt, runt inne. Han har nog inte tänkt så mycket på att han har tränat sin balans och att han i slutänden kanske skulle kunna lära sig att cykla av att ha balansen.
Vi tog fram en cykel, lite för liten för honom, men det var den bästa vi hade.
Kalle satte sig tillrätta - och cyklade iväg!!
Utan att tveka. Han bara cyklade. Som om det var det naturligaste i världen.
Och han som trodde att han inte skulle kunna lära sig att cykla!
Han cyklade till gatans slut, ca 50 meter, och tillbaka, vid första försöket.
Gissa om han var nöjd!
Tre gånger gick han ut och cyklade idag. Vi var med varje gång och sprang bredvid.
Han klarade att bromsa både med fotbromsen och handbromsen.
Sista gången han cyklade slog han på stort och cyklade ett helt kvarter, ca 300 meter.
När han var färdig steg han av cykeln och sträckte upp båda händerna i luften.
- Han .... är grym, sa han om sig själv med ett stort leende.
Lördag 26 mars 2011
En del färdigheter är bra att kunna, för att de underlättar i vardagen.
Att läsa, räkna, gå, cykla, simma är några av de färdigheter som är bra att kunna för att klara sig i samhället och i livet.
Sen finns det färdigheter som är mer roliga att kunna - men kanske inte så nödvändiga, som att cykla enhjuling eller att gå på styltor.
Kalle har en färdighet som han länge har önskat att han kunde - att blåsa tuggummibubblor.
Trots att han INTE tyckte om tuggummi-smaken, så försökte han verkligen att lära sig att blåsa bubblor av tuggummi redan förra sommaren.
Vi skrev om det 1 augusti 2010.
Sista tiden har det verkat som om våra tuggummipåsar har tagit slut väldigt fort. Eftersom Kalle INTE tycker om tuggummi, så har vi inte misstänkt honom alls.
Men, idag så kom vi på honom. Han gick omkring och tuggade på något.
- Kalle, vad äter du? frågade vi.
- Kunggungi (tuggummi), svarade Kalle ärligt.
- Var hittade du det, frågade vi.
- Han ... ta ... påse, svarade han återigen ärligt och visade att det var en påse i Majas rum.
I Kalles värld finns inte fenomenet vit lögn, för att klara sitt skinn - han är alltid ärlig.
Han visade att han försökte att blåsa bubblor. Han hade alltså inte glömt det som han så gärna ville lära sig.
För att hjälpa Kalle på traven så köpte vi Hubba Bubba som är mycket lättare att blåsa bubblor av.
Vi satt hela familjen runt matbordet när vi tog fram paketet. Kalle såg förpackningen och verkade veta vad det var. Han blev mycket intresserad.
Vi öppnade förpackningen och alla fick varsitt tuggummi.
Här skulle det blåsas bubblor!!
Vi visade hur han skulle göra.
Han tittade mycket uppmärksamt på våra bubblor innan han började att prova själv.
Han tuggade, tryckte till med tungan, blåste, saliven sprutade, tuggummit åkte ut.
In med det igen, tryckte till med tungan, blåste, saliven sprutade, tuggummit hamnade snett.
Om och om igen, provade han, utan att ge upp.
Till slut kom den - den första bubblan!
- Jag kan, jag kan, jag kan, jag kan,ropade han glatt.
Glädjen var stor, han hade lyckats med det som han så länge önskat att han kunde.
Nu kan han skriva in ytterligare en färdighet i sitt CV:
Jag är bra på att blåsa tuggummi-bubblor! ;-)
Fredag 25 mars 2011
De flesta familjer har säkert små, interna saker som bara den familjens familjemedlemmar kan eller förstår. Små ord, handlingar eller beteenden.
Stefan (Kalles pappa) har under ett par års tid haft en "befallning" riktad till Kalle. Det har varit så gott som varje kväll, direkt efter kvällsmaten. Kalle har förväntansfullt sagt "tack, för maten" och börjat att gå från bordet. Han vet vad som ska komma och han njuter av det.
- MATTAN, befaller Stefan.
Kalle tar ett par skutt och hopp, med ett stort leende.
Han går fram till köksmattan och lägger sig på rygg. Stefan sätter sig på magen, tar tag om händerna och "låser fast" dem rakt ut mot golvet. Nu börjar leken. Stefan försöker att "prutta", på Kalles hals. De vrider och vänder på sina huvud och till sist lyckas Stefan att nå halsen.
Han blåser ut och det uppstår ett högt och tydligt pruttljud.
Kalle skrattar högt!
Den sista tiden har leken avtagit och är bara ytterst sällan.
- Mattan, befallde Kalle. Befallningen var riktad till Lena (Kalles mamma).
Hans min var förväntansfull, så det var bäst att finna sig i situationen.
Lena la sig på rygg på mattan. Kalle fnittrade lite och satte sig på magen. Han tog tag om armarna och höll fast dem mot golvet. Han började att föra huvudet fram och tillbaka för att lyckas hitta halsen, att "prutta" på.
Till sist lyckades han och båda skrattade tillsammans.
Han hade tagit ett oväntat initiiativ, med ombytta roller!
Lite mörka och suddiga bilder, men man ser att han tycker om det!
Torsdag 24 mars 2011
Magiska stolen
- Du hallå ... stolen ... sen kommer sängen ... sen kommer soffan ... sen kommer sängen ... sen kommer paketet ... sen kommer hunden!
Kalle visar tydligt att det är något han vill berätta, det är inte bara ord. Om man kunde läsa tankar kanske man kunde få ihop ett sammanhang av orden.
Stol - säng - soffa - säng - paket - hund. Först olika möbler, sen ett paket och en hund.
Vi ställer lite frågor, men Kalle säger svarar inte. Han visar att vi ska följa med till datorn.
Där visar han att han har hittat ett videoklipp med Rosa Pantern (La pantera rosa damos sellos rosa, på spanska). Det är en masgisk stol som förvandlas till alla de olika sakerna.
Kalle är en stor anhängare av allt som kan förvandlas.
Han utvecklar tanken...
Han drar med oss runt i hela huset och ber om namnet på alla olika stolar vi har hemma.
Det är köksstol, kontorsstol, korgstol, pall, fåtölj och plaststol.
Han lyssnar med stort intresse och upprepar alla namnen på stolar.
När han ska lägga sig och vi har sagt godnatt, så ropar han tillbaka oss.
Han har funderat lite på alla stol-ord vi har pratat om.
- Du ... hallå ... rullstol då, ropar han.
Onsdag 23 mars 2011
Kalle har varit väldigt rastlös de sista månaderna. Han hoppar, skuttar och hummar ett par timmar varje kväll. Till och med när han sitter vid TV:n och tittar på ett favoritprogram, så skuttar han upp med jämna mellanrum och tar ett skutt/dans/hopp-varv runt vår bottenvåning.
Idag var rastlösheten värre än vanligt - han fick inte se det TV:program han ville, Disney XD. TV:n var upptagen, så han fick finna sig i det. Det gjorde han med att skutta runt, runt.
Plötsligt upptäcker vi att det börjar att dra runt benen. Det drar kallt!
Står dörren öppen?
Jo, det gör den och Kalles stövlar är borta! Jackan, mössan och vantarna är kvar.
Har han börjat att rymma igen?
Snabbt får vi på oss skorna och sticker ut.
Vi hittar honom nästan direkt, på tomten.
Där sitter han på huk, på gräsmattan - nästan som Ferdinand som sitter och luktar på sina blommor under korkeken.
Kalle luktar inte men han sitter och petar med fingret i den hårda marken.
Han ser nöjd ut!
Vi ställer oss lite bakom husknuten, så att han inte ser oss. Det är spännande att se vad han tänker göra.
När han har petat ett tag i jorden, reser han sig upp och hämtar vattenslangen. Han drar fram den till gräsmattan och börjar att "småvattna". Han sitter på huk med munstycket en decimeter från marken och så sprutar han i några sekunder innan han byter plats. Två olika platser får vatten.
Vi smyger fram bakom honom.
- Vad gör du, Kalle? frågar vi.
Kalle berättar mycket gärna om sina planer.
- Han ... jag ... växa ... en träd, säger han stolt och pekar på den grå, livlösa gräsmattan.
Han ställer sig att begrunda sitt verk, med händerna i sidorna.
- Där ... gammal träd... där ... växar annan träd, säger han och pekar först på vårt stora, gamla körsbärsträd och sen på gräsmattan.
- Ska det växa träd här? Har du satt ett frö i gräsmattan? frågar vi.
- Han har äpple så..., svarar Kalle och håller upp sin tomma handflata.
Vi förstår att han menar att han hade ett par äppelkärnor som han ville plantera till träd.
Flera gånger under kvällen gick han fram till fönstret som var närmast hans trädplantering.
Han ville nog kolla hur snabbt det blir ett stort träd! ;-)
Tisdag 22 mars 2011
Precis som de flesta personer med autism, så har Kalle en mycket begränsad kost. Han vet precis vad han vill ha och tycker om. Det räcker med att färg eller form är annorlunda, så vägrar han att prova.
Han äter makaroner, om det är Kungsörnens Idealmakaroner, men om det skulle vara skruvmakaroner eller någon annan form kan han inte tänka sig att ens prova.
Drycker är han också mycket bestämd med. Det är mjölk, mineralvatten eller vanligt vatten som gäller.
Söta drycker har varit absolut nej, nej, och åter nej. Saft, läsk eller juice är inte drickbart!
Han har börjat så smått att tycka om Coca-Cola, så det har börjat att släppa lite.
Om man nu ska tycka att det är bra? Kanske inte!
Med det i tankarna så är det inte konstigt att vi höjde på ögonbrynen när Kalle tog ett oväntat initiativ.
Han bad om juicekartongen och hällde upp lite juice till sig. Vi tittade på varandra, men sa ingenting.
Spännande att se om han tänkte dricka!
Nja, han hade något annat i tankarna.
Han bad om mjölkkartongen - och fyllde upp glaset med mjölk.
Den "drinken" såg inte speciellt smaklig ut, juicen och mjölken skar sig och gula streck simmade omkring i mjölken.
Nu var det ännu mer spännande att se vad han tänkte göra med den annorlunda drinken.
Vi sa ingenting men utbytte blickar.
Tänkte han verkligen dricka det?
Gissa om vi blev förvånade när han tog glaset och svepte hela innehållet utan att blinka.
- Aaaah, sa han och satte ner glaset.
Måndag 21 mars 2011
Som vanligt väcker vi Kalle på morgonen med att sätta i hörapparaterna. Han är ganska svår att väcka, men om vi sätter i dem tar han ju in en del ljud och det är lättare att få honom vaken.
- Godmorgon, Kalle, nu är det dags att vakna, säger vi, idag är det skoldag.
Kalle svarar inte, men visar att han hört genom attt nicka lite i sömnen.
En kvart senare brukar vi gå in igen för att försöka få honom att vakna.
Idag gjorde vi som vi alltid brukar. Andra gången vi gick inte till honom, var det inte riktigt som det brukar.
Han var borta. Konstigt!
Han som alltid ligger så länge han får. Han behöver minst en halvtimme, gärna mer innan han kan komma upp ur sängen.
Vi börjar att leta. Först tittar vi runt i hans rum. Han har en liten skrubb i sitt rum som han kan gå in i. Nej, inte i rummet.
Vi fortsätter runt på hela övervåningen. Vi tittar i Mimmis och Majas sängar. Utan att hitta honom. Han är ingenstans på övervåningen.
Vi fortsätter letandet en trappa ner, på bottenvåningen.
Första stället är i vår säng. Där kan han ibland krypa ner och fortsätta sitt slumrande. Där är han inte. Vi hittar honom inte heller i något annat rum på bottenvåningen.
Känslorna kommer tillbaka från den sommaren då han brukade rymma. På några sekunder kunde han vara borta. Han kunde gå till en lekpark eller något annat han kom på att han ville gå till.
I hans värld var det ju inte han som kom bort, utan vi som lämnade honom.
Då kunde vi inte släppa honom utan uppsikt ens i fem sekunder.
Vi ropade hans namn, men såklart svarade han inte. Vill man gömma sig, så svarar man ju inte.
Plötsligt hörde vi en hostning. Vi kunde lokalisera den till vardagsrummet, men han syntes inte till någonstans.
En hostning till och nu förstod vi - han hade gömt sig i det lilla barntältet som har stått där i någon vecka.
Vi kikade in och där låg han och hade gjort det mysigt för sig. Han hade hämtat en kudde och en filt från soffan och lagt en fårskinnsfäll som madrass.
Han blev inte särskilt glad att vi hittade honom. Där tänkte han tillbringa hela dagen...
I hans värld borde planen ha fungerat!
Följde han med till skolan då?
Jodå, det gjorde han. Utan att vare sig han eller vi bråkade om det. Får han tillräckligt med tid (och tålamod) så brukar det vända.
En halvtimme senare hade han insett att han ville gå till skolan, så då var han med på noterna.Hans önskan om att inte gå till skolan var som bortblåst!
Söndag 20 mars 2011
Klarblå himmel, inte ett enda moln.
Sol hela dagen.
+ 6 grader i skuggan.
Det var givet att grillen skulle fram. Till lunch blev det grillad kyckling, i solens sken.
Mysigt!
Kalle var intresserad av grillningen. Igår när vi var på café, hade han ju pratat om grill och gräsklippare, så det var lite aktuellt för honom.
Han hittade Majas svarta tygskor med vita prickar, gick till grillen och vände på kycklingbitarna.
- Ååå, grill, sa han. Han såg ut att trivas.
- Men ... var är gräsklipparen? frågade han.
Han vände sig om och tittade ut över vår snöbelagda tomt. Ungefär 2 dm snö ligger över större delen av tomten.
Lördag 19 mars 2011
Hur roligt är det att gå till ett mysigt fikaställe på en skala 1-10, när man heter Kalle och är heeelt ointresserad av att prata om ditt och datt och umgås?
Kanske någonstans 2-3!
Utbudet av bakverk var enormt, säkert 3 meter glasmonter med hyllor i 4 våningar. Bullar i 20 varianter, bakelser i alla smaker och modeller, vackra tårtor och småkakor.
Kalle tittade i 3 sekunder - nej, det var inget han ville ha.
Till slut fastnade han för en bondkaka, för 6 kronor. Den såg neutral och bra ut. Det har han ätit hos mormor, så den kändes bekant.
Kakan slank ner och sen försjönk Kalle i sina tankar. Vi skulle kunna betala mycket för att få ta del av dem.
Kalle är sällan med i pratet runt bordet.
Han kommer med egna inlägg, men det är om sånt som han funderar på.
- Gräsklippare och grill, sa han plötsligt.
- Gräsklippare och grill, vad tänker du på? frågade vi.
- Inget, blev svaret och sen var det färdigpratat.
Han fortsatte att tänka på sitt eget.
Plötsligt börjar han att fnittra, i sin egen värld.
Han vill inte säga varför han fnittrar.
Med jämna mellanrum fnittrar han till.
Vi frågar vad han skrattar åt, men får inget svar.
Till slut förstår vi vad han fnittrar åt. Han kittlar sig själv i armhålan!!
Han är OERHÖRT kittlig.
Tänk vilket enkelt sätt att roa sig själv på.
Det kan han ta till i alla möjliga tråkiga sammanhang! ;-)
Eller så kan man hitta på något annat roligt.
Här är Kalle kanppt 2 år och njuter av en bastu med napp:
Fredag 18 mars 2011
- Hallå ... hallå molnet, ropade Kalle med ansiktet vänt upp mot luften.
Han var smått irriterad, uppgiven och nästan lite deprimerad.
- Molnet ... sluta snöra (uttalas som ordet snöre fast med ett kort a på slutet) ... det blir ingen bio, fortsatte han. Betoningen var stark på ordet bio, det var nog viktigt att molnet skulle uppfatta det.
Hur ska det stackars molnet kunna koppla ihop snön med bio (om moln hade kunnat förstå sånt, förstås!)??
För oss var det ett bevis för att Kalle har förstått våra förklaringar.
Han LÄÄÄNNNGGTTAARR verkligen till premiären av Disney-Pixar-filmen "Bilar 2". Den planerade Sverige-premiären är 5 augusti i år. Första filmen har varit (och är) en stor favorit.
Vi har förklarat för honom att filmen kommer på bio när det har blivit sommar och all snö är borta.
Kalle har tagit det till sig och väntar nu på att all snö ska försvinna - och så bestämmer sig molnen för att släppa ner mer snö.
Det är inte rikitgt schyst!!
På 5:e augusti, i Kalles almanacka, har vi satt in en bild på huvudpersonen i filmen, Blixten McQueen. Kalle kan själv bläddra och få en överblick hur lång tid det är kvar till film-premiären.
Det är nästan 5 månader kvar.
En oändlig tid, men Kalle är nöjd över att ha fått koll på när det är.
Torsdag 17 mars 2011
Ofta kan vi förstå redan på morgonen, vad som kommer att bli dagens "ämne".
Det är inte ovanligt att Kalle kommer på något som intresserar honom redan före frukost.
Det kan sen följa med honom hela dagen.
Idag vid frukost såg Kalle ett avsnitt av barnprogrammet Charlie & Lola.
Det fick honom att minnas ett program han sett tidigare, som handlade om marsvin.
Hela vägen till skolan pratade han om marsvin i olika storlekar.
Det var små eller mellan.
Stora fanns inte.
När vi kom fram till skolan och Kalles lärare tog emot oss på skolgården, så gick Kalle ner på alla fyra.
- Oouuii, oouuii, sa han och kröp framåt.
Kalle har tur. Hans lärare vill verkligen förstå honom och naturligtvis frågade de vad han var.
De fick upplysningen om att han var ett marsvin.
De fick också veta att det antagligen var kopplat till programmet om Charlie & Lola.
Där startade detektivarbetet...
Precis här kunde hela dagen ha blivit omkullkastad för Kalle. Om vi som är runt Kalle skulle nonchalera hans "ämne" för dagen, så skulle Kalle alldeles säkert tappa lusten att försöka förmedla det han vill säga.
Kanske skulle han bli arg, kanske ledsen, kanske tyst, kanske aggressiv. Ingen vet!
Efter en del letande, hittade de på programmet - på engelska. Charlie and Lola - I completely know about guinea pigs.
Oj, vad nöjd Kalle var. Det var PRECIS vad han ville!
I slutet av filmen får huvudpersonen (marsvinet alltså!) 4 ungar.
Kalles fina teckning, som han gjorde i skolan visar mamman och de fyra ungarna.
Kalle fick med sig en lapp hem med internetadressen till filmen, så direkt när Kalle kom hem tog han fram lappen med adressen.
Han ville se filmen.
En efter en gick han och hämtade oss andra i familjen och bad oss komma till datorn och titta.
Pappa först, sen Mimmi, sen mamma och sist Maja.
Under hela filmen, knappt 11 minuter, höll han sin arm över våra axlar.
Han ville inte riskera att vi skulle missa något. Bäst att hålla i!
När Kalle skulle gå och lägga sig kom marsvinen till honom för att säga godnatt.
Han satte sig direkt upp och ville hålla och klappa. Leendet spred sig över hela ansiktet!
Tidigare har han ju varit väldigt försiktig med marsvinen, men idag var det marsvins-frossa-dagen! ;-)
Det lustiga med den här dagen, är att han inte brukar visa något intresse för marsvin alls.
Spännande att se vilket ämne det blir imorgon!
Onsdag 16 mars 2011
Vi är i köket för att laga kvällsmat.
En skalar potatis, den andra skivar falukorv. Stekpannan står framme, med flytande smör i.
Kalle vandrar fram och tillbaka, lite rastlöst, som han brukar. Han skuttar och hummar för sig själv.
Han går runt, runt på bottenvåningen hemma.
Varje gång han kommer in i köket går han fram till köksbänken och spisen.
- Den är E, säger han varje gång han kommer fram till spisen. Han håller upp sin hand och visar hur han tecknar ett E.
- Ja, du tecknar ett E, svarar vi varje gång.
Kalle blir nöjd och fortsätter sin långa "promenad".
Om och om igen gör han samma procedur.
Att upprepa enkla handlingar är ju ganska vanligt, så vi reagerar inte så mycket utan vi fortsätter att svara på samma sätt om och om igen.
Efter kanske 10 gånger av samma repeterade handling ser vi vad han pratar om.
Det är inte hans hand som är E - det är smöret i stekpannan!
Tisdag 15 mars 2011
Att vara förkyld har väl de flesta erfarenhet av.
Att näsan rinner och att man ibland måste snyta sig har vi varit med om. Vi vet också att det lättaste sättet att ta bort det är att använda en näsduk av något slag.
Men hur gör man om man aldrig är förkyld och inte vet hur man kan göra för att fixa näsan som rinner?
Man kanske inte iakttar sin omgivning så pass mycket att man har snappat upp att man kan snyta sig.
Då kanske den kreativa ådran sätter in och man löser det på ett högst personligt sätt.
Idag hittade vi Kalle i köket, med en sax i sin hand.
Han höll upp den i luften alldeles under sin näsa.
- Vad gör du, Kalle, frågade vi.
- Han ... eeemm ... snoror (i flertal, på hans alldeles egna sätt!) ... bort ... så, svarade han och visade i luften hur han klippte bort det som rann ur näsan.
Han såg så nöjd ut!
Han hade löst problemet alldeles själv.
Vi kanske föredrar det traditionella sättet, med en näsduk, men han löste det på sitt alldeles egna sätt.
Måndag 14 mars 2011
Artig på olika sätt
Det sociala samspelet är svårt för Kalle.
Han ser inte någon anledning till vanlig artighet som till exempel att hälsa på varandra när man möts.
Han kan vara artig, till och med mycket artig, när det gäller saker som han har fått lära sig att man ska säga eller göra.
De sakerna kommer mer mekaniskt än spontant.
Ett exempel är när han går från matbordet. Så gott som alltid säger han "tack för maten" och ställer sin tallrik i diskmaskinen. Det gör han för att han har lärt sig att det ska man göra. Det är en situation som hela tiden återkommer och som är lätt att förstå.
Sen Kalle var liten så har vi försökt få honom att spontant svara när någon hälsar på honom. Det kan vara "hej" eller "god morgon", ofta tillsammans med tecken.
- Jaa (på inandning!), har Kalle för det mesta svarat. Eller så har han inte svarat alls.
Det är flera vuxna både i skolan och på fritids som varje morgon säger "god morgon" till Kalle.
Vi har tänkt att en vacker dag så kanske han spontant svarar.
Det gäller att inte ge upp!
Idag på morgonen när vi kom till fritids, kom vi samtidigt med en ur personalen.
- Godmorgon, hälsade hon på Kalle på teckenspråk.
- Jaa (på inandning!), svarade Kalle som vanligt.
Jag fortsatte dialogen på teckenspråk och bad Kalle att svara "godmorgon".
Han tittade lite uppgivet på mig en sekund, innan han reagerade.
Plötsligt sträckte han fram sin högra hand som för att hälsa, istället för att säga "godmorgon".
Det var roligt att se att han tog initiativ till den artiga gesten, även om vi inte var riktigt beredda på den.
För Kalle har det mest naturliga sättet att hälsa alltid varit att trycka ansiktet mot den han ska hälsa på.
På de här bilderna är han knappt ett och ett halvt år och hälsar på sitt sätt! ;-) 
Söndag 13 mars 2011
Den senaste månaden har vi haft en skateboard-åkare på trottoaren vid vårt hus. Det är en kille i 15-årsåldern som åker nästan varje dag ett par timmar. Eftersom det går fjärrvärmerör i marken under trottoaren, så har den varit snöfri ganska länge. Han har sopat rent trottoaren från grus och sen har han använt en vanlig lastpall som ramp.
Killen tar sats och gör sina tricks, han gör kickflips, slides, grabs och andra vanliga skateboardtricks.
Kalle är intresserad och har ett par gånger stått alldeles nära rampen och tittat på. Han har bara stått där utan att säga något.
Idag, när vi var ute, kom Kalle på att vi har en låda med utesaker som står i närheten av ytterdörren. Den lådan har varit orörd hela vintern, men nu kändes sakerna som nya.
Han fiskade upp en liten skateboard, med ett stort leende på läpparna. Här skulle det bli åka av!
Han satte ner skateboarden, satte ner hela foten på den och sköt ifrån. Den gled iväg och Kalle hängde med. Efter två meter vände han och gled tillbaka. Det gick som smort.
Efter den första lilla testrundan tyckte Kalle att det var dags att testa lite tricks.
Det såg ju så enkelt ut när killen utanför vårt hus gjorde sina konster, så det skulle väl inte vara några problem?
Han satte ner foten på skateboardens kortsida och tryckte snabbt till. Skateboarden reagerade direkt. Den flög upp i luften. Kalle var nog inte riktigt beredd för han fick en rejäl smäll på benet. Han ramlade och skrapade upp sitt knä på asfalten.
Reaktionen var typisk Kalle.
Han tog skateboarden, gick tillbaka till lådan, la ner den och stängde locket.
Skateboard var inget för honom!
Lördag 12 mars 2011
Skadad - men är det på riktigt?
Kalle har en hög smärttröskel. Det är sällan han är ledsen för att det gör ont. Är han ledsen så gör det verkligen ont. Då har han verkligen gjort illa sig.
När han var mindre hände det ganska ofta att han snubblade och trillade i de mest underliga situationer, så det hördes att det måste ha gjort ont. Kalle sa nästan aldrig något.
- Aj, aj, aj, skrek Kalle högt.
Eftersom Kalle så gott som aldrig är ledsen över att han har gjort illa sig, så reagerade vi snabbt. Vi rusade till honom för att se vad som hade hänt. Han låg i soffan och höll sig för benet.
- Aj, aj, aj, skrek han, höll i sitt ben och vred sig fram och tillbaka.
- Kalle, du har ont, vad har hänt? frågade vi flera gånger.
- Aj, aj, aj, svarade han varje gång.
Efter en stund kikade han upp på oss, såg nöjd ut och log.
- Han har inte ont, han bara luras, skrattade han glatt.
Vad snopna vi blev - Kalle som aldrig luras.
Han lyckades. Fullständigt.
Vi gick på det till 100%.
Nu går vi inte säkra längre! ;-)
Fredag 11 mars 2011
Små händelser kan utvecklas till intressanta dialoger med Kalle.
Häromdagen skulle Kalles klass på utflykt. Kalle var trött och orkade inte gå. Han la sig i en snöhög och ville inte följa med.
Till slut fick han ett - i Kalles ögon - kanonerbjudande: Han skulle få sitta i en klasskamrats rullstol. Vilken lyx att bli skjutsad. Det erbjudandet kunde han inte motstå.
Efter utflykten kom Kalle på att vi faktiskt har en elektrisk rullstol, en permobil, som han ibland på somrarna har åkt runt kvarteret med. Nu är det länge sen han fick använda den, eftersom det är vinter.
Kalle hade inte namnet "permobil" i sitt ordförråd.
Han började att prata och rita om en rullstol, med sina lärare.
Han förklarade alla detaljer på en rullstol (läs permobil):
- spaken som man kan dra framåt, bakåt, åt vänster eller åt höger och rullstolen svänger åt samma håll eller åker fortare eller långsammare.
- spaken som man kan dra i så att rullstolen bromsar.
- fästet för att koppla på en vagn efter rullstolen.
- lamporna, som man ska tända när månen är framme (en extra liten bubbla med måne och stjärnor ritade han bredvid lampbilden).
Det märktes nog tydligt att han hade detaljkunskap om rullstolar.
De sex små bubblorna i överkant av bilden är detaljbilder från de stora bilderna, i underkant av teckningen.
På baksidan ville han skriva ordet "RULLSTOL", så det fick han hjälp med att bokstavera.
När han kom hem tog han direkt fram sin teckning och började att prata om rullstolen.
Vi förklarade att man också kan säga elrullstol eller permobil.
Kalle stannade upp i några sekunder, sen sprang han och hämtade en penna. Han var tvungen att skriva dit ordet "PERMOBIL".
Kalle ville verkligen att vi skulle ta fram elrullstolen. Vi förklarade att det är så många snöhögar och mycket grus, så det får vänta till snön är borta.
Han gick och vankade av och an länge, länge.
Till sist hade han en idé.
- Han vill permobil inne huset, sa han och sprang ett varv på bottenvåningen.
Den idén gick inte heller igenom. Kalle får vänta lite till.
Snön har ju faktiskt börjat att smälta!
Torsdag 10 mars 2011
I ett par veckor har Kalle haft två böcker som ständiga följeslagare.
Båda är ABC-böcker.
Båda har samma typ av sak på bokstaven H. Det har Kalle upptäckt.
Det är just de sidorna som har fångat hans intresse. Han har titttat på dem det första han gör på morgonen. Han har tittat på dem det sista han gör på kvällen.
Böckerna har följt med till matbordet, till TV:n, till badrummet, överallt.
När vi har läst böckerna för honom, så har vi sagt husbåt vid båda bilderna.
Idag satt han vid köksbordet, med båda böckerna uppslagna på H.
Han satt länge, länge och tittade på alla detaljer, med ett leende på läpparna.
Efter ett tag började han att jämföra ord-bilderna.
Han ljudade högt:
- H och H, sa han och pekade på de första bokstäverna i båda böckerna.
- U och U, S och S, fortsatte han.
- B och ... eeeh ... vaaa ... F??? sa han upprört och tittade upp på oss.
Snabbt kollade han resten av bokstäverna i orden och upptäckte att ingenting stämde.
- Den är fel, sa han upprört.
Han tittade besviket på oss, slog ihop båda böckerna och sköt undan dem.
Vi gjorde några försök att förklara för honom att det ena var en husbåt och den andra en husflotte, men han hade tappat intresset.
Besvikelsen var stor. Vi hade lurat honom!
Kommer han att lita på oss igen?
Onsdag 9 mars 2011
Kalle tycker mycket om fysisk beröring. Han kryper gärna upp i knä och gosar. Han söker ofta en hand om vi är ute och går. Om han sitter nära kan han börja tåflirta eller sätta sig kind mot kind.
Hos personer med autism är det annars ganska vanligt att fysisk beröring sammanknippas med obehagskänslor.
Kalle har ett område som framkallar obehag hos honom. Han tycker inte om beröring på huvudet. Alltid när vi har försökt att kamma hans hår så har han duckat och försökt att komma undan. Det är verkligen obehagligt för honom.
- Ajj, säger han ilsket om man klappar honom på huvudet eller försöker att massera hans hårbotten.
Vi har nyligen upptäckt att det finns ett tillfälle då det är OK att röra hans hårbotten och hår, utan att han protesterar. Det är när han är nyduschad. Då får vi borsta och kamma i miljoner olika frisyrer och han står tålmodigt och tittar på sig själv i spegeln, mer eller mindre nöjd över det han ser.
Eftersom han accepterar behandlingen, så blir det lätt ganska långa stunder vid spegeln med frisyrer av de mest skilda slag.
Tisdag 8 mars 2011
Semla i delar
Eftersom det idag är fettisdag, så har vi gjort egna semlor.
Kalle äter inte semlor. Vi tänkte att vi skulle fråga honom om det fanns någon del av semlan som han ville smaka.
På köksbänken radade vi upp de olika beståndsdelarna och frågade Kalle vilka delar han ville ha i sin semla.
Det var:
- släta vetebullar, som Kalle hade varit med och bakat.
- mandelmassa
- vispad grädde
- florsocker
Kalle tittade på delarna till de blivande semlorna.
- Inte den, sa han och pekade på de släta vetebullarna.
- Inte den, sa han och pekade på mandelmassan. Han gillar faktiskt mazariner och i dem finns mandelmassa, men de ser ju inte ut som mandelmassa.
- Den, sa han och pekade på den vispade grädden.
- Inte den, sa han och pekade på florsockret.
Alltså gjorde vi en egen liten semla åt Kalle, när vi la ihop semlorna.
På ett litet fat la vi en klick med vispad grädde. Det var det enda han sa att han ville ha.
När vi dukade fram semlorna och hans lilla fat med vispad grädde tog han en tesked och smakade. Det räckte för honom.
- Han vill inte grädde, sa han och sköt bort fatet.
Måndag 7 mars 2011
Kalle har en känslig näsa. Han använder näsan väldigt mycket, för att bedöma olika saker.
Alltid innan han smakar på något nytt, så för han det till näsan och luktar på det.
Oftast är det näsan som avgör om det ens är möjligt att provsmaka.
När vi lagar mat händer det ganska ofta att Kalle kommer in i köket med handen över näsan, som för att slippa doften. Hans näsa känner om det är mat som han tycker om.
Idag använde han näsan på ett lite annorlunda sätt. I trapphuset i skolan föll han ner på knä i ett hörn. I hörnet satt en brandvarnare. Han började att lukta lite här och där på brandvarnaren.
- Den luktar vatten - eld-vatten, sa han när han hade doftat färdigt.
Han stod länge och iakttog den röda tuben.
Han vet hur den används och är nog lite fascinerad av den.
Hela vägen hem från skolan pratade han om brandsläckare, eld-hus, eld-vatten och brandmän.
När vi kom hem visade vi honom en brandsläckare vi har hemma. Han tog den i famnen och bar runt den som en bebis. Han luktade på den och konstaterade att även den innehöll eld-vatten.
- Jag ääälskar brandsläckare, sa han lyckligt.
Söndag 6 mars 2011
Kalles språkliga utveckling har tagit sjumilakliv, på några månader.
Från att vi tidigare hade dialoger med en-två meningar var, har dialogerna utvecklats och Kalle kan till och med ställa motfrågor ibland.
Just frågor och svar har tidigare varit väldigt svårt och abstrakt.
Kalles strategi när han har fått en fråga, har varit att säga "jaa", alltid på inandning.
Det är inte säkert att han har menat "ja", men det har oftast gjort att den som har ställt frågan har blivit nöjd.
Även om dialogerna har blivit mycket mer just dialoger, så är vi alltid medvetna om att det kan vara abstrakt det som vi pratar om.
I morse vi frukostbordet, hade vi en dialog med "återvändsgränd":
- Kalle, vilken smörgås vill du ha? frågade vi.
- Vadå? svarade Kalle.
- Jo, vilken smörgås vill du ha? frågade vi igen.
- Varför vilken? frågade Kalle.
- För att vi vill veta vilken smörgås du vill ha, svarade vi.
- Varför säger vilken? frågade Kalle igen.
- Man frågar vilken för att få veta vad du vill ha, sa vi.
- Varför vad? frågade Kalle.
- För att få veta om du vill ha den eller den smörgåsen, svarade vi.
- Hon är galen, svarade Kalle.
- Men, vilken smörgås vill du ha - den eller den? försökte vi igen.
- Han vill inte säger långt, sa Kalle och tog en macka och la den i brödrosten.
- Vill du sluta prata? frågade vi.
- Ää, lägg av! sa Kalle.
Den här lilla figuren är typisk Kalle.
Han ritar gärna dit en symbol, för att visa tydligt hur figuren har det.
Just den här bilden föreställer Kalle själv som ser inslagna paket på ett bord.
Lördag 5 mars 2011
Föräldrar med noll koll
Ibland tycker Kalle att hans föräldrar är heeelt hopplösa.
De förstår ingenting! De är osmidiga och inte det minsta lyhörda! Noll koll!
Lördag kväll.
En stor skål full med popcorn. En chokladkaka, vanlig mjölkchoklad. Mineralvatten.
Disney XD för Kalle - Melodifestivalen, andra chansen för resten av familjen. (Vi har två TV-apparater bredvid varandra och eftersom Kalle tar in TV-ljudet med teleslinga som går rakt in i hörapparaterna, är hans ljud avslaget)
Kalle är nöjd - popcorn är en favorit! Han äter upp hela skålen på 10 minuter.
Han fortsätter att titta på Disney XD men efter en kort stund reser han sig upp och går sin väg.
Han säger ingenting, han bara går sin väg.
Några minuter senare hör vi ett skrik från övervåningen:
- JAAAAG VIIIILLL SOOOOVVAAAAA! KOOOOM IIIIIGEEEEN!
Kalle möter oss i trappan och ser lite småirriterad ut över att vi aldrig kom för att hjälpa honom med pyjamas och tandborstning. Vi hade ju inte förstått att han ville sova.
Det här är så typiskt Kalle även i många andra situationer.
Han tar för givet att vi vet och förstår hans tankar som han tänker. Han tycker att han inte behöver säga något - vi ska veta ändå.
Inte en lätt uppgift för en stackars förälder som inte kan läsa tankar! ;-)
Fredag 4 mars 2011
En gång - inte mer!
På fritids har de pratat om att man ska samla in alla gamla, förbrukade batterier och sen lämna dem till återvinning.
Kalle kom hem med en Bamse-tidning som bland annat handlade om en "samla-batterier-tävling".
Han hade också fått en batteriholk att lägga våra gamla batterier i.
Direkt när han kom hem på eftermiddagen tog han upp tidningen och batteriholken från sin ryggsäck.
Han var så ivrig och ville berätta allt.
Han hade en ordentlig lektion med Mimmi, Maja och pappa.
Han berättade om alla apparater som har batterier:
- kameran har batteri
- klockan har batteri
- hörapparaten har batteri
- ficklampan har batteri
- mobilen har batteri
- sång (MP3-spelare) har batteri
- skor med lampa har batteri
- borrmaksin har batteri
- bil åker (radiostyrd bil) har batteri
- tandborsten har batteri
Efter det förklarade han en del saker som inte har batteri:
- sko-pinnen (skohornet) har inte batteri
- boken har inte batteri
- tavlan har inte batteri
- dörren har inte batteri
Han förklarade hur man skulle samla in alla batterier, lägga dem i sin batteriholk och sen ta med den till återvinning. Han la våra gamla battterier i holken.
Han var väldigt, väldigt ivrig att förklara allt han själv hade fått lära sig på dagen.
Mimmi, Maja och pappa försökte att hänga med i hans ivriga prat.
Lite senare när mamma kom hem berättade Mimmi och Maja att Kalle hade sååå mycket att berätta om batterier. Vi försökte få honom att berätta samma sak om igen.
- Äsch, lägg av ... sluta ... han färdig, sa han lite irriterat.
Showen var slut, färdig! En gång - inte mer.
Att repetera en "lektion" flera gånger, det är inte Kalles grej.
Det gäller att vara på plats vid den första genomgången - eller så blir man utan!
Torsdag 3 mars 2011
Små, små detaljer som förändras kan ställa till det ordentligt.
Saker som vi andra kanske inte ens reflekterar över, kan omkullkasta allt för Kalle.
Kalle gillar mjölk. Det dricker han ofta och gärna.
Eftersom Kalle har en så begränsad kost, är det bra att han dricker mjölk. Han får i sig en hel del nyttigheter genom mjölken.
För ett tag sen förändrades mjölkförpackningens utseende. Den har fortfarande samma färger och mönster, men formen har blivit högre och smalare.
Katastrof!
- Är det gräddemjölk? frågade Kalle och tittade misstänksamt på förpackningen.
Vi gjorde vad vi kunde för att försäkra honom om att det var helt vanlig mjölk.
Han vägrade att ens smaka. Det spelade ingen roll hur vi än försökte att övertyga honom. Han vågade inte smaka.
I flera dagar drack han vatten istället för mjölk. Han var mycket missnöjd med att vi inte hade "vanlig" mjölk.
Till slut insåg han att den nya förpackningsformen var här för att stanna. Han smuttade mycket försiktigt på det första glaset och upptäckte att det VAR samma mjölk som han var van vid.
- Den är RÄTT, utbrast han förvånat och bad om mer.
Onsdag 2 mars 2011
Kalle läser inte.
Han vet inte om att han egentligen KAN läsa. Han har inte insett det.
Han har kunnat alla bokstäver i mer än tre år. Han har alltid varit väldigt intresserad av att bläddra i böcker. Han vill gärna att vi ska läsa fär honom. Böcker är viktiga i hans liv.
När vi läser för honom, för han sitt pekfinger under texten i den takt han vill att vi ska läsa. Det lustiga är att han så gott som alltid vet när texten i t ex en pratbubbla är slut och det är dags att föra fingret till nästa pratbubbla.
Det känns som om han läser samtidigt som vi läser högt för honom.
I skolan har han visat tendenser på att han kanske har kommit på att han kan läsa.
På tavlan i klassrummet var det en bild på ett ägg.
-Är det en potatis? frågade Kalle.
Kalles lärare svarade med att skriva ordet "ÄGG" bredvid bilden.
- Jaha, det är ett ägg, svarade Kalle. Alltså kände han igen ordet "ÄGG".
Hemma ville vi testa honom med samma ord.
Vi tog fram hans whiteboardtavla och bokstaverade Ä G G. Han skrev ordet och såg att det stod ägg. Då ritade han ett ägg.
Efter det bokstaverade vi B I L. Han skrev ordet, läste det och ritade sen en bil.
Det tredje ordet vi bokstaverade blev K O.
- Okej, svarade han glatt.
Vi förklarade att OK och KO skrivs av samma bokstäver fast man ska vända på dem.
Kalle skrev ordet O K och jämförde dem med varandra.
Till sist ritade han en ko vid rätt ord.
Tisdag 1 mars 2011
Reseminnen
Efter en resa bär man på många minnen.
En del vill berätta allt i detalj. Alla små, små saker som hände eller man gjorde.
Andra berättar om en viss typ av upplevelser. Det kan vara maten, människorna, naturen, vädret eller sevärdheter.
Sen finns det de som inte pratar om det alls.
Kalle tillhör den sista gruppen. På frågan om det var bra i Paris, så svarar han (som han brukar):
- Jaaa (på inandning)!
Han har inte spontant pratat om några minnen, men alldeles säkert har han funderat en del på sina upplevelser.
Istället för att prata om sina minnen, kan man visualisera dem med hjälp av lego.
Det har nog varit hans sätt att bearbeta sina minnen. Skapelserna har kommit till i samarbete med Maja.
Vad det är syns ju ganska tydligt, eller hur?
