Måndag 28 februari 2011
Kalles stjärn-lista:
Ren mjölkchoklad = * * * * * (av 5 möjliga)
Jordgubbssylt = * * * * * (speciellt till pannkakor, som får 10 stjärnor av 5 möjliga ;-))
Vaniljglass = * * * (ingen favorit, men den enda smak av glass som han kan tänka sig)
Kex = * * * * * (så länge det är neutrala kex som Brago eller Marie)
Idag firade vi Maja-dagen. I den gamla almanackan hade Maja namnsdag 28 februari. Det firade vi med glassbåtar till dessert.
När Kalle var 2-3 år var glassbåtar den enda sorts glass han åt.
När han var 4-5 år åt han enbart GB Sandwich, när han var 6-7 år enbart Cornetto med jordgubbsylt och efter det har det varit enbart Piggelin.
Just nu har han ingen favorit. Han äter hellre ett äpple eller en kiwi.
Det är inte viktigt att kunna äta en glassbåt, men eftersom vi vet att han tycker om de olika smakerna, så bad vi honom att provsmaka.
Vi tog en tesked med lite vaniljglass. Kalle öppnade munnen och smakade utan att protestera.
Vi tog en tesked med lite sylt. Kalle öppnade munnen och smakade utan att protestera.
Vi tog en tesked med lite choklad. Kalle öppnade munnen och smakade utan att protestera.
Han åt av de olika delarna, men när vi frågade honom om han ville ha en glassbåt så tog han en papperskasse och trädde den över sitt huvud.
Det var tillräckligt tydligt för att vi skulle förstå att han inte var intresserad!
Söndag 27 februari 2011
Marsvins-mys
Kalle är neutral när det gäller djur.
De är varken trevliga eller farliga, till någon nytta eller till besvär. De bara finns.
Han har en speciell relation till några djur, bla kusinernas hund Tindra som han gillar att busa med.
Våra två marsvin, Tingeling och Toulouse, har han inte någon speciell relation till. Han ser att Mimmi och Maja bär på dem, gosar med dem och bryr sig om dem, men det betyder inte automatiskt att han också gör det.
Om vi sätter något av marsvinen framför honom så kanske han tittar till, men att klappa skulle han bara göra om vi sa att han kunde göra det.
Hos många människor är det nästan som en reflex - ett mjukt djur betyder att man vill klappa.
Kalle kanske vill egentligen, men han kommer inte själv på att han kan göra det.
När vi kom hem, efter att ha varit borta i fyra dagar, var marsvinen lite sura. De som brukar "prata" oavbrutet när vi är i närheten, var helt tysta.
Våra snälla grannar hade varit och tittat till dem varje dag, så de hade inte lidit. De kanske inte hade fått lika mycket klapp och gos som vanligt, men mat och vatten hade de fått.
Mimmi och Maja tog upp dem och kelade med dem.
Kalle såg det men visade inga tecken på att ta initiativ till att klappa dem.
Plötsligt böjer han sig fram mot Tingeling.
- Han ... gosa, sa han och "gnuggade näsa" med Tingeling.
Det var en så mysig stund. Han gjorde det för att han själv ville.
Häftigt!
Lördag 26 februari 2011
Kalle har aldrig någonsin brytt sig om han är på damernas eller herrarnas omklädningsrum i badhuset. Han ser inte skillnaden. Man gör ju samma saker oavsett om det är mamma och systrarna som är med eller om det är pappa som är med.
Han har inte heller brytt sig, eller reagerat, om det är damernas eller herrarnas toalett han är på.
Ända till nu, vill säga...
Om man MÅSTE gå på toaletten och är med bara mamma och systrarna, så går man in på damernas.
- Ingke ngicka-böjjeng (inte flicka-dörren) ... han, jag ... Kalle ... pojke, sa Kalle upprört och pekade på sig själv.
- Ja, sa vi, men vi är flickor och vi går in i flicka-dörren, så du får följa med oss.
Motvilligt följde han med in.
Han tog några varv runt vid handfaten, samtidigt som han muttrade lite för sig själv om den hemska situation som hans familj utsätter honom för. Flicka-dörren, när man är pojke!
Till slut gick han in i ett toalettbås, stängde dörren och gjorde det han skulle.
Plötsligt öppnas dörren och ut kommer Kalle med både jeans och kalsonger nere vid fötterna. Lite tur var det att det inte fanns fler "flickor" än vi vid handfaten. Även om han inte tycker att det är pinsamt, så skulle främlingar säkert reagera på och tycka att hans beteende var underligt. Det är ju så lätt att döma direkt, om man ser något udda.
- Inte flicka-dörren, konstaterade han igen.
Det har han förmedlat väldigt tydligt, så nu vet vi det i alla fall!
Fredag 25 februari 2011
Har tandfen råd?
Undrar vem som har kommit på den gamla seden att man ska lägga en tappad tand i ett glas med vatten. På natten ska tandfen komma och byta ut tanden till en guldtia.
Man kan också undra vem som har utvecklat den seden.
För några år sen när Maja hade tappat en tand, fick hon veta av en kompis, att om man istället la tanden under kudden så bytte tandfen ut den mot en papperstjuga!
Tala om löneförhöjning! Som tandfe borde man kanske protestera?
Idag vid middagsbordet var Kalle väldigt besvärad av tanden, som blev lös i förrgår.
Han slutade att äta och kände på tanden. Vi fortsatte att äta.
Efter några minuter upptäckte vi att Kalle satt och höll i tanden och såg ut som om han var i chock.
Han hade antagligen fått ta i hårt, för tanden hade inte varit särskilt lös. Den hade väl varit i vägen och han ville ta bort den. Den var lite blodig och fingrarna var blodiga.
- Han har lösat den, sa han.
Han satt tyst länge och bara tittade.
Maja förklarade för Kalle att man ska lägga tanden under kudden. Glaset med vatten är helt ute ur bilden!
Han tog tanden och gick och tvättade bort blodet på den, innan han la den under sin kudde.
När han kom ner igen så förklarade han för oss vad han hade gjort med tanden.
- Han lägga kudden ... kommer pengar ... köpa Lego Technic, sa han uppspelt.
Ojojoj, undrar om tandfen kan tänka sig att lägga 1899 kronor under kudden - för en tand??
Torsdag 24 februari 2011
Igår skrev vi om att Kalle kallade Eiffeltornet för A.
Gissa hans lycka, när vi gick förbi en liten pappershandel i närheten av Louvren, och han upptäckte att Eiffeltornet faktiskt ÄR ett A!
Han hittade ett vykort där A:et i Paris var skrivet av Eiffeltornet. Det ville han köpa.
Han tog vykortet ur sitt ställ fick 50 cent och vi gick in i affären.
- 30 cent, s'il vous plaît, sa mannen i affären.
- Den är bokstaven A, svarade Kalle.
- Qoui? frågade mannen.
Vi fick naturligtvis rycka in och hjälpa Kalle som till slut mycket nöjd kom ut ur affären med en påse med A.
Lite senare när vi stod i en kö, var det en fransk familj med en mamma och hennes två söner framför oss.
Den ena sonen var i Kalles ålder eller något år äldre. Han tittade mycket på Kalle och verkade vilja ta kontakt.
Plötsligt gick han ur kön och gick fram till Kalle.
- Bonjour, sa pojken.
- Aaa (på inandning), svarade Kalle utan att titta på pojken.
Pojken blev nog lite osäker och gick snabbt tillbaka till sin mamma och pratade lite med henne.
Efter en stund gick han tillbaka till Kalle igen.
Han sträckte fram sin hand mot Kalle, som för att skaka hand.
- Bonjour, sa pojken igen.
Nu reagerade Kalle.
- Titta jag har en lös tand, svarade Kalle och visade med fingret i munnen hur lös tand 8:4 var.
Pojken såg lite förtvivlad ut i sina försök att få kontakt.
Vi fick hjälpa Kalle igen och förklarade att han inte var så bra på att prata.
Då fick vi förklaringen till varför pojken ville ta kontakt.
Han tog av sin mössa och visade att han hade ett inopererat CI (cochlea implantat, för att få en viss hörsel).
Vi vuxna fick en trevlig pratstund om hörsel, teckenspråk och annat.
Kalle fortsatte att vicka på sin tand!
Onsdag 23 februari 2011
Kalle har en förmåga att alltid se saker i andra former. Så även idag.
Dagen började med ett besök i Eiffeltornet. Kalle har känt till Eiffeltornet länge.
Det finns med i filmen Ratatouille, så det var ingen nyhet.
- Den är en A, sa han så fort vi visade en bild på Eiffeltornet.
Han har så rätt, man kan se det som bokstaven A.
Efter Eiffeltornet åkte vi till Notre Dame.
- Den är U, sa Kalle direkt.
Det kan man faktiskt också hålla med om!
Utanför Notre Dame fanns det hundratals duvor. De var mer eller mindre tama. Många människor gav dem bröd, ris eller andra fröer.
- Den är ... många ... tio, sa Kalle.
Han var helt fascinerad av de tama duvorna. Han stod och tittade och plötsligt kom det fram en dam som hade ett tiotal duvor på sig. De satt på hennes huvud, axlar och armar.
Hon frågade om Kalle ville ha en duva. Tydligen var hennes kroppsspråk tillräckligt tydligt, för han nickade.
Hon böjde sig fram och höll upp sin arm mot Kalles huvud. En duva hoppade upp på hans huvud.
Kalle såg så nöjd ut!
Han såg inte duvan på sitt huvud, men damen hade duvor kvar på sin arm. Dem såg han.
- Coolig ... den är en armörn, sa han och pekade på duvorna.
Armörn eller duva - kärt barn har många namn!
Tisdag 22 februari 2011
Språktest
Att barn har lätt att lära, är allmänt känt.
Kalle har fått kämpa mer än de flesta för att förstå hur man använder språket som ett redskap.
Han har fortfarande en lång väg kvar att gå, innan språket är självklart för honom.
Men att det skulle gå på mindre än ett dygn att byta till den franska språkmelodin, det hade vi väl inte drömt om att han skulle göra.
Imorse satt han och tittade på ett tecknat franskt barnprogram. De flesta program är dubbade till franska och det måste han ha upptäckt. Han märkte i alla fall att det inte lät som hemma.
Plötsligt börjar han att prata, på något språk, som antagligen är franska á la Kalle. Han har till och med fått till några skorrande r. ;-)
Måndag 21 februari 2011
Landa på ett moln
Nog för att Kalle litar på oss föräldrar, för det mesta.
Men det betyder inte att han litar blint på vad vi säger, i alla lägen.
Han överväger ofta det vi säger och funderar på om det stämmer, med hans egna erfarenheter.
I situationer som han inte har varit i så många gånger förut, sätts hans egen förmåga på prov.
Stämmer det som vi föräldrar säger eller ska han lita på sitt eget omdöme?
Idag på förmiddagen, landade vi i Paris.
Uppe i luften hade det varit klart och fint, vi hade tittat ner på de vita bomullsmolnen med den klarblå himlen ovanför oss. När vi började gå ner för landning åkte vi in i dimman som var lite mer grå.
Det var väldigt, väldigt dimmigt, man såg bara marken den sista halvminuten innan vi tog mark.
Kalle satt och tittade "ut". Man såg ju bara den gråvita dimman, så han tappade intresset.
- Nu har flygplanet landat på marken, sa vi, precis när vi hade landat.
Kalle satt tyst en stund och funderade.
- Nehee, sa han skrattande, som för att markera hur galet det påståendet var.
Hur tokiga kunde vi vara, som trodde att vi var på marken, tänkte han nog.
- Den har landat på MOLNET, sa han.
På väg ut från ankomsthallen, såg vi ett flygplan som sakta gled fram, på väg ut till startbanan.
Det var bara flygplanets stjärtfena som syntes, glidandes framåt, ovanför byggnaden.
- Är det en HAJ? frågade Kalle oss och pekade på flygplanets stjärtfena.
Flygplan är alltså hajar som landar på moln, om Kalle får bestämma!
Lunch på McDonalds i Paris är en höjdare i Kalles ögon.
Minst 10 poäng (av 5 möjliga) ger han den.
Han trodde inte sina ögon när han fick en skalad kiwi uppträdd på en pinne, istället för äppelklyftorna.
- Jag ÄÄÄLLSSSKKAAARRR kiwi, sa han nöjd.
Lycka!
Söndag 20 februari 2011
Dagens tema: olika typer av läkare!
Kalle har träffat tandläkare en gång och ögonläkare två gånger i år.
Läkare är något han är van vid.
Pannlampan är en av Kalles favoriter. Eller "lampanhuvud" som han säger.
I morse, före frukost, sprang han omkring med den och sa att han var tandläkare.
Vi var givetvis hans patienter, som lydigt gapade.
Han ändrade lyset på pannlampan, klickade fram och tillbaka, och kikade i hörn och vrår i våra munnar.
Vi måste ha passerat kontrollen för inga hål upptäcktes.
Lite senare satt vi vid frukosten. Mimmi var alldeles nyvaken.
Hon satt och gnuggade sig i ögonen, med båda händerna.
Kalle tittade länge på henne.
- Vad är det ... eehh ... är du ögonläkare? frågade han Mimmi på fullt allvar.
Lördag 19 februari 2011
Kalle tycker inte om kakor - tror han.
Han vet nämligen inte om att han EGENTLIGEN tycker att de är ganska goda.
Förra helgen var vi på besök hos mormor. Han var hungrig, för maten hade inte varit ätbar hemma. Han hade ätit en banan istället för mat.
Mormor bjöd på bondkakor. Utan tvekan tog han en och åt snabbt upp den. Vi tittade på varandra, lika förvånade allihopa.
Han tog en till - och åt den lika raskt.
En tredje kaka hann han med innan fatet var tomt.
Nu har vi bakat bondkakor. Kalle tycker om att baka.
Det är roligt att lyssna på hans filosoferande kring det som händer, när vi bakar tillsammans.
När vi smälte smör i en kastrull, ställde han sig över kastrullen och tittade ner med huvudet lite på sned.
- Oroa dig inte, ingen fara, sa han till det stackars smöret som fick utstå den varma kastrullens behandling.
Han kände sig inte helt bekväm med att smöret skulle byta skepnad, till flytande form.
Empati på hög nivå!
Baket blev till bondkakor och Kalle var nöjd!
Som vanligt kollade han av tallriken med kakor på sitt eget sätt - det var 11 stycken!
Fredag 18 februari 2011
Kalle har fått med sig en sååå fin bild hem, som han har målat i skolan.
Han har färglagt den med vattenfärger i glada färger.
Man blir verkligen glad av att se den. :-)
Historien om hur bilden kom till är så typisk Kalle - klurig!
Hela klassen gick till bildsalen.
Lärarna presenterade bilduppgiften, som var att måla fullmånen som hade varit på natten.
Eleverna fick en mall - en cirkel - som de skulle rita av.
Kalle ritade av cirkeln. Så långt var han med, men där tog det stopp.
Han hade ingen lust att göra en måne.
Han tog cirkel-mallen och vek den på mitten, till en halvcirkel.
Han vek ytterligare en gång, till en kvarts cirkel.
Han tittade på resultatet, kvarts-cirkeln.
- Nästan ut en näbb, sa han.
Han la ner kvarts-cirkeln i sin cirkel och ritade av den.
Näbben kompletterades med ögon, armar och en mössa.
Simsalabim - det blev en anka!
Torsdag 17 februari 2011
I måndags morse började Kalle att rabbla sex ord.
De kom alltid i samma följd.
För oss som inte visste var de kom ifrån, var ordningen helt utan logik.
Orden var: krokodil - doktorman - nyckelpiga - svampen - myra - fjäril
Han rabblade dem om och om igen. Han gav sig inte förrän vi repeterade orden. Alla vuxna vi mötte på vägen till skolan fick också en "lektion" av orden.
På fritids gjorde han en blyertsteckning, där han också skrev orden.
Han skrev dem INTE från vänster till höger som man läser, utan han började i nedre högra hörnet och åkte slalom upp och ner från höger till vänster.
Teckningen följde med hem.
Hemma tog han fram teckningen.
- Han måste TV ... Charlie & Lola ... samma, sa han och höll upp teckningen.
Vi förstod att han hade sett något som hade med orden att göra på Barnkanalen på morgonen.
På svtplay.se hittade vi avsnittet som hade sänts på morgonen. Det hette Charlie och Lola: Men jag är en alligator.
Vi startade programmet och Kalle hoppade upp och ner.
- Den är RÄTT, jublade han.
Han var riktigt nöjd, där han stod med sin teckning och tittade på filmen.
Vi fick se var orden kom ifrån. Det var Lola som spelade teater och som på 30 sekunder bytte till sex olika figurer - precis de som Kalle hade rabblat så många gånger. Han hade alltså sett sekvens EN gång i 30 sekunder och sen rabblat dem i rätt ordning!
Plötsligt stelnade han till.
- Den är fel, sa han och stoppade filmen och tittade på en kort sekvens om och om igen.
- Den är inte myra ... den är larv, konstaterade han.
Han suddade snabbt bort myran och ritade dit en larv istället.
Han hade alltså missat en figur, det var jobbigt för honom.
Han upptäckte också att han hade skrivit S:et i svamp bak-och-fram. Han suddade och skrev om S:et.
Filmen tog slut och han startade om den.
I vinjetten upptäckte Kalle den tredje missen. Hur han kunde se det är en gåta, eftersom han inte kan läsa.
Han upptäckte att det inte skulle vara ordet krokodil - utan ordet alligator.
Snabbt suddade han ut ordet krokodil och petade dit alligator istället.
Nu var Kalle nöjd, precis som de sex figurerna i hans teckning.
Allt var rätt och helt perfekt!
Onsdag 16 februari 2011
Till frukosten tog vi fram båda mjölkförpackningarna som stod i kylskåpsdörren. Både den med mjölk i och den som Kalle hade fyllt upp med kranvatten.
Till vår stora glädje (!) var Kalle den första att ta mjölk - OCH han tog den med vatten i.
Han började att hälla upp i sitt glas, men upptäckte snabbt att det inte var vad han trodde.
Vatten!
Kalle drabbades nog av ett kaos av känslor, för vi såg hur han kämpade emot att skratta åt det roliga samtidigt som han antagligen blev ledsen och arg över att skämtet hade drabbat honom.
- Men, vad konstigt, var det vatten i förpackningen?? sa vi.
- Sluta! svarade Kalle och såg inte alls road ut.
Vi tyckte ju att det var ganska roligt och fortsatte att spela med i teatern.
- Vad konstigt, vet du hur det kommer sig att det är vatten i förpackningen, frågade vi.
- Ää, lägg av, sa Kalle och hällde ut sitt vatten.
Han fyllde glaset med vanlig mjölk.
Till kvällsmaten tog vi fram båda mjölkförpackningarna igen. Vi tänkte att vi skulle spela teater igen, men den här gången skulle vi hälla upp i våra glas för att se hur reaktionen skulle bli.
Antingen skulle han bli arg och ledsen igen eller så skulle han skratta åt vårt misstag. Det skulle bli spännande att se.
Vi började att hälla upp vatten-mjölken i ett glas.
- Men, vad är det här, är det vatten? undrade vi förvånat.
Kalle brast ut i ett gurglande, spontant skratt som smittade oss andra. Han njöt av situationen. Hans skämt hade lyckats.
Vi fortsatte att hälla upp av Kalles vatten i nästa glas.
- Vatten igen!! sa vi.
Kalle skrattade och skrattade. Han njöt i fulla drag.
Han hade fått sin revansch från frukosten!
När skrattet hade bubblat färdigt frågade vi om han visste hur det kom sig att det var vatten i förpackningen.
- Han har gjort ... det är JAG, sa han och pekade på sig själv.
Ärlighet varar längst!
Vi misstänker att det ligger i arvsanlagen att göra den här typen av bus.
Kalle har en moster som gjorde samma sak, när hon var barn.
Den gången blev vatten-mjölken en ingrediens i bakningen. ;-)
Tisdag 15 februari 2011
Efter frukost hittade Kalle den tomma mjölkförpackningen som han utforskade noga. Han öppnade och stängde pipen flera gånger. Han tittade runt på alla sidorna.
Vi lämnade honom i köket, när vi skulle göra oss färdiga för att gå till jobb och skola. Kalle stod kvar vid diskbänken med mjölkförpackningen.
När vi kom tillbaka höll han på att hälla vatten i mjölkförpackningen.
Vad tänkte han göra med det? Skulle det bli översvämning i köket, eller?
Vi stannade i dörröppningen för att se vad han hade i tankarna.
Han fnittrade lite när han fyllde upp mjölkförpackningen med vattten.
När den var fylld med vatten började det att spruta åt alla håll. Snabbt stängde han av kranen. Det var FÖR mycket vatten i förpackningen så Kalle hällde ut lite.
Sen stängde han pipen.
Han stod stilla en stund som om han funderade på något, sen gick han till kylskåpet och öppnade dörren.
I dörren stod en mjölk och trängdes med ketchupflaskor och annat.
Han tog bort några flaskor och la dem på annan plats.
Sen gick han och hämtade sin vattenfyllda mjölkförpackning och ställde den bredvid den mjölkfyllda mjölkförpackningen.
Då tyckte vi att det var läge att "låtsas" komma in i köket.
- Vad gör du? frågade vi som om vi inte visste.
- Han ... nej ... , svarade Kalle.
- Gör du nej? frågade vi.
- Ääh. lägg av, svarade Kalle.
Nu var det färdigpratat, tyckte Kalle. Han tänkte inte prata om det.
Han har säkert en plan för vad som ska hända med den vattenfyllda mjölkförpackningen.
Vår plan är att avvakta och se vad som ska hända!
Den högra är fylld med vatten, den vänstra med mjölk.
Måndag 14 februari 2011
Hjärtliga stunder
Två hjärtliga hälsningar från Kalle:
Alla hjärtans dag, betyder olika saker.
Vi brukar laga något lite extra hjärtligt till middag.
Kalle har verkligen blivit tränad i att avböja det som han inte vill äta - alltså det mesta.
Han har fram till ganska nyligen VÄGRAT att det som är "uuäähh" får snudda vid hans tallrik.
Nu får det ligga kvar på tallriken!
- Nej, tack! säger han artigt om det som är otänkbart att äta.
I och för sig är ansiktet förvridet i en kraftig grimas, men man kan ju inte begära för mycket - eller hur?
Rostat hjärtskuret formbröd - ja, tack!
Rotsaksrösti i hjärtform, kyckling, sås - nej, tack! Han smakade faktiskt på röstin, men den gick inte att äta.
Hjärtkakor - nej, tack! (Det var rolig reklam för dem: "Kan innehålla spår av kärlek!")
Chokladhjärtan - nej, tack! Systrarna räknade snabbt ut att då får de fler... ;-)
Söndag 13 februari 2011
Kalle regisserar Toy Story 2
Vi upptäckte att Kalle, utan att fråga, hade lånat kameran.
I flera timmar var han som uppslukad av sin egen teater-produktion.
Naturligtvis utspelade sig allt i "Toy Story-landet".
Han flyttade figurerna och tog kort. Sammanlagt blev det 155 foton för att få ihop historien som han ville ha den.
Här är Kalles egen historia:
Jessie upptäcker att skatten är borta.
Bulls Eye (hästen) stegrar sig för att han blir upprörd.
Jessie pratar med Woody om att skatten är försvunnen. 
Woody hoppar upp på Bulls Eye för att ta reda på vart skatten har tagit vägen.
De rider över en svår bro/passage av något slag.
De rider länge...
... länge, över åkrar och ängar.
Woody kommer fram till skattkammaren och ser med egna ögon att skatten är borta.
Han pratar med Jessie.
Då kommer Stinky Pete och slår ner Woody!
Stinky Pete öppnar kassaskåpet och tar pengarna.
Han springer därifrån med sedlarna i handen.
Woody fångar Stinky Pete och sätter på honom handbojor. Jessie tar pengarna från Stinky Pete.
Woody låser in Stinky Pete i fängelset.
Men, Stinky Pete rymmer och lyckas slå ner Woody, igen!
Då hämtar Woody ormen och skrämmer Stinky Pete med den.
Woody lyckas sätta på Stinky Pete handbojorna igen och Jessie tar pengarna.
Woody och Jessie låser in pengarna i kassaskåpet och sätter Stinky Pete i fängelset.
Nu är allt bra!
Kalle ställer sig på den första bilden och trycker på knappen "bläddra" på kameran. På ca 25 sekunder har alla 155 bilderna bläddrat förbi. En del sekvenser ser ut som om det vore en film, t ex när Bulls Eye och Woody är ute och rider. Han bläddrar med bilderna om och om igen.
- Det här är kul! säger han med ett stort leende efter att ha tittat på sin film massor av gånger.
Lördag 12 februari 2011
På väg till mataffären (vi säger aldrig affärens namn, eftersom det är för abstrakt) så stannade en röd, liten välvårdad bil av något japanskt märke.
Kalle stannade mitt på övergångsstället och vände sig mot den lilla röda, som tålmodigt väntade på att han skulle passera. Det var kanske inte bilen som väntade, utan den nätta, välvårdade, damen med grått permanentat hår och glasögon, som satt bakom ratten som väntade.
- Du, hallå ... kanske ..., sa Kalle lite trevande. Han hittade nog inte orden.
- Jag menar ... kanske en transformer? frågade Kalle och pekade på damens lilla röda bil.
- Nej, Kalle, det är bara en vanlig liten röd bil, svarade vi.
- Hmm, svarade Kalle grubblande. Efter det fortsatte han över vägen.
Den gamla damen undrade säkert vad han gjorde. Tänk om hon på något sätt hade fått veta vilka fantastiska tankar Kalle hade om hennes lilla vanliga bil.
Vi fortsatte fram till affären. Där stod en man utanför och låste sin cykel.
Kalle tittade länge på cykeln.
- Den ... cykel ... kanske transformer? frågade han.
Ja, ibland kan det vara svårt att veta vad som är fantasi och vad som är verkligehet.
Vilket önsketänkande om alla bilar gick att veckla ut till olika figurer om man ville det.
Vilka möjligheter! ;-)
Fredag 11 februari 2011
Äntligen komplett
Den saknades, när allt var nytt.
Den ska vara brun. Inte grå.
Allt har varit ur funktion, sen upptäckten att den saknades.
Vad pratar jag om?
Jo, den raka, bruna lego-pinnen som ska hålla i skylten utanför Lego Toy Story-huset.
Den saknades i kartongen när Kalle fick hela huset med tillbehör, i födelsedagspresent för snart två veckor sen.
Alltså har han inte lekt med det legot sen dess.
Ur funktion!
Nu har den, pinnen, kommit med posten.
Kalle förstod direkt vad det var i kuvertet/påsen som hade Legos logga på utsidan.
Han öppnade kuvertet. "Läste" brevet. Han läser ju inte, men det såg ut som om han gjorde det. Öppnade den lilla plastpåsen och hittade DEN.
- Där ääär den, sa han, som om den bara hade gömt sig för oss.
Direkt gick han upp till sitt rum. Placeade pinnen på rätt plats och började att leka med huset och alla figurerna.
Han var verkligen nöjd. Hans väntan hade inte varit förgäves!
Total lycka!
Torsdag 10 februari 2011
- Kalle, snart är det dags att sova, säger vi.
Kalle tittar upp, men svarar inte. Vi ser att han har hört.
Efter tio minuter upprepar vi samma upplysning.
Varje kväll upprepas den här proceduen.
Vi upplyser om att det snart är dags att sova. Kalle svarar på något sätt.
Ibland säger han emot, ibland tittar han bara upp, ibland blir han arg, ibland visar han ingen reaktion alls.
Det spelar inte så stor roll hur han reagerar för när tiden har gått och det är dags att sova, så brukar han följa med utan protester. Han har i tankarna accepterat att det är dags att sova.
Utom i kväll...
Vi sa som vanligt till honom att det var dags att sova. Han höjde lite på ögonbrynen till svar.
När det sen var dags att gå och byta om till pyjamas och borsta tänderna var han borta.
Vi började att leta.
Inte på toaletten. Inte i sitt rum. Inte vid datorn. Inte vid TVn. Han var BORTA!
Känslorna från sommaren för drygt två år sen kom tillbaka. Då rymde han ibland när han kom på att han ville till någon lekpark. Då kunde vi aldrig lämna honom obevakad. Skulle det beteendet komma tillbaka?
Det verkade lite konstigt, om han skulle ha stuckit ut. Det var ju både mörkt och blåsigt.
Vi fortsatte att leta i skrymslen och vrår.
Plötsligt - ett viskande ljud! Vad var det? Var kom det ifrån?
Det kom från Kalles rum. Konstigt, för han var ju inte där.
När vi gick in i hans rum, blev ljudet av hans röst starkare och vi kunde lokalisera det. Han hade stängt in sig i sin "skrubb", ett litet knappt kvadratmeter stort förrådsutrymme i hans rum.
Vi öppnade dörren lite på glänt. Han såg oss inte.
Där satt han på en kartong och läste en Kalle Anka-tidning. Fötterna hade han vikt åt sidorna för att lyckas stänga dörren.
Tala om att "sticka huvudet i sanden". Det som inte syns, finns inte!
Han log lite mot oss och fortsatte att läsa sin Kalle Anka-tidning när vi öppnade dörren.
Det var ett bra försök att slippa sova, men det lyckades inte.
Han hade nog i tankarna accepterat att det var dags att sova, för han skuttade glatt med oss när vi sa att det var dags.
Onsdag 9 februari 2011
Att berätta fritt
Att prata om saker som HAR hänt är svårt för Kalle. Han hittar inte ord eller så kommer inte ihåg vad som har hänt.
Han har också svårt för tidsbegrepp som idag, imorgon, igår eller förra veckan.
Idag var det friluftsdag i skolan. Kalle hade med sig pulka, längdskidor, hjälm och matsäck.
- Han vill inte skidor, sa han om sig själv, hela vägen till skolan.
- Nej, du behöver inte åka skidor, svarade vi, men vi tar med skidorna i alla fall. Kanske något annat barn vill låna dem.
- Han vill inte skidor, sa han till sin lärare, så fort vi kom fram till skolan.
- Nej, du behöver inte åka skidor, svarade hans lärare, men vi tar med skidorna i alla fall. Kanske något annat barn vill låna dem.
På kvällen gjorde vi som vi brukar. Vi frågade Kalle vad han hade gjort under dagen.
Oftast när vi frågar har vi antingen några foton från dagen eller papper och penna , så att han kan rita det han vill säga. Oftast kommer det något ord, men inte mer utan vi brukar få hjälpa honom på traven.
Ikväll hade vi varken foton (jo, vi hade, men inte när vi pratade med honom) eller papper och penna.
- Kalle, vad har du gjort idag? Har du åkt pulka?, frågade vi.
- Jaa, svarade Kalle, han åkte ... den är lång (han mäter högt upp i luften som för att visa hur hög backen var) ... den fort ... han ansiktet snönen ... här ... ont näsan.
- Oj, då välte pulkan? svarade vi, vad gjorde du mer?
- Han skidor ... så ... foten (han håller fram ena foten) ... igen foten (han håller fram andra foten) ... går snönen, säger Kalle.
- Var det roligt att åka skidor? frågar vi.
- NEEJ, svarar Kalle kort och gott.
Vad han än säger, så syns det att han är nöjd där han åker!
- Har du ätit korv med bröd, frågar vi. (Vi vet att han ALDRIG I LIVET skulle äta det!)
- Jaa, svarar Kalle, på inandning.
Han funderar i fem sekunder.
- Neje, säger han sen, han ... hamburgare. Han tecknar ordet "hamburgare" för att vara extra tydlig.
- Gjorde du något mer? frågar vi.
- Han se ryggsäck Wall-e, sa han snabbt.
- Jaså, vems ryggsäck var det? frågade vi.
- Han ... Kalle ... min, svarade Kalle. 
Det hade han nog fått om bakfoten.
Det var någon annans ryggsäck, men han kanske önskar sig en Wall-E ryggsäck...
Det är så kul att upptäcka att språket börjar att utvecklas.
Han berättade faktiskt av sig själv några saker. Det var inte många detaljer, men från att inte ha berättat något alls, till det här på några månader.
Det är häftigt!
Tisdag 8 februari 2011
Att leka med andra barn kan vara svårt.
Att leka med sina systrar, oftast med Maja, kan också vara svårt.
Ibland kan leken med Maja vara på Kalles villkor.
Ibland kan leken vara på Majas villkor.
De gångerna Kalle går med på villkoren som Maja har i leken, är sällsynta.
Idag fick vi oss ett gott skratt.
Vi hörde hur både Kalle och Maja var glada. Musiken var på hög volym. Det dunsade och stampades.
Efter en stund kom de till oss i köket.
Båda var rosiga om kinderna.
Kalle hade fått en ny outfit - två av Majas toppar. Den översta var en tunika, som en klänning på Kalle. Han såg trots allt bekväm ut i situationen.
- Kom, sa Maja till Kalle, ta mina händer så ska vi visa dansen.
Maja satte på musiken och de hade en dansuppvisning för oss. Stegen hade de övat in och Kalle visste vad han skulle göra. Koreografin var av modell basic. Kjolen svängde runt Kalles ben. Han såg väldigt nöjd ut.
Vi applåderade när dansen var slut.
Direkt bad Kalle om att få slippa "tjejkläderna".
Både Kalle och Maja var nöjda med dansen/leken. Det enda var att Maja gärna hade fortsatt dansträningen, men Kalle var färdig. Det är ju egentligen inte riktigt hans typ av favoritlek!
Kalle har burit klänning förut, här är bildbeviset! Här är han 1,5 år gammal och har råkat blöta ner sina egna kläder. Han fick "låna" Majas klänning. ;-)
Måndag 7 februari 2011
Kalle har ett starkt bildseende. Han har lätt att se små detaljer i röriga bilder. Som otränad, som vi andra i familjen är, så hinner man aldrig med Kalle när han "läser" en bildbeskrivning.
Han har börjat att jämföra bilder och se samband mellan olika saker.
- Nästan ut en... , säger han ofta. Då menar han naturligtvis "Den ser nästan ut som en...".
Ibland är liknelserna självklara, ibland får vi tänka till.
Här är ett axplock av de senaste:
- nästan ut en blod ... (om ketchup)
- nästan ut en måne ... (om en banan)
- nästan ut en kvadrat ... (om frukostmackan)
- nästan ut en cirkel ... ( om mjölkglaset)
- nästan ut en regn ... (om en skål med ärtor!)
- nästan ut en varmkorv ... (om sig själv när han rullar runt på golvet)
- nästan ut en gräsmatta ... ( om att bli killad) Vi tror att han menar att det känns som att rulla i gräset - det killas!
- nästan ut en rymdraket ... (om en morotsbit)
- nästan ut en i (alltså bokstaven i) ... (om sig själv, när han har blivit ordentligt omstoppad med täcket för att sova)
- nästan ut en jorden ... (om ett ansikte) Undrar hur han tänker då?
- nästan ut en skidor ... (om hans och Majas kickboards)
- nästan ut en kudde ... (om Majas bärbara dator i soffan)
- nästan ut en brevlåda ... (om toaletten!)
Den sista fick igång fantasin. Tänk dig en hel villagata, med en toastol vid tomtgränsen, istället för en brevlåda. Det skulle säkert funka, men kanske se roligt ut! ;-)
Söndag 6 februari 2011
Kalle har en väldigt snäv kost. Han äter ett fåtal saker.
Vi har provat allt! Vi har försökt att tvinga, bönat och bett, gnällt, varit arga, väntat ut honom, ja, vi har nog provat det mesta för att få honom att äta. Ibland har vi varit lugna och pedagogiska - ibland mer eller mindre uppgivna. Det är inte alltid man orkar vara en bra förälder...
Kalle älskar pannkaka. När vi äter pannkaka så gör vi alltid en soppa före. För oss har det varit ett gyllene tillfälle att få Kalle att smaka nya smaker. Vi har tänkt att kan man bara få honom att våga slicka på en ny smak tillräckligt många gånger så kanske han kan börja att tycka om den.
Därför har det alltid dukats med en djup tallrik, även till honom. I hans tallrik har vi droppat ett par droppar av soppan. För att få pannkaka - som han älskar - har vi sagt att han ska i alla fall slicka lite på skeden.
De första 20 gångerna var det mycket motvilligt och kunde ta ganska lång tid. Mot slutet har han försiktigt slickat lite på skeden, utan att vi har behövt säga till honom.
Nu, när vi åt morotssoppa och pannkakor, så var det mer som ett mellanmål än som en middag, så vi tänkte att Kalle kunde slippa soppan, för en gångs skull. Vi dukade INTE en djup tallrik till honom.
Alla kom och satte sig till bords.
- Men ... jag menar ... vaaa ... varfööör ... ingenting ... , muttrade Kalle för sig själv.
Vi tänkte inte så mycket på att han småpratade för sig själv utan började att ta av maten.
Till slut förstod vi - han hade ju inte fått en djup tallrik och då kunde han ju heller inte få ta av pannkakorna.
Alltså tog vi fram en djup tallrik och en sked. Han fick ett par droppar av morotssoppan som han snabbt lapade i sig.
Nöjd kunde han ta av pannkakorna!
Tur att Kalle håller sig till reglerna, när hans föräldrar inte gör det. ;-)
Lördag 5 februari 2011
Kalle har aldrig visat intresse för att prata i telefon.
En gång har han berättat att han vill komma i kontkat med oss, när vi inte var hemma. Då hjälpte Mimmi honom att ringa så att han kunde fråga det, som var viktigt just då. Det skrev vi om 11 november 2010 .
Han har inte, av egen fri vilja, varken förr eller senare, haft en önskan om att komma i kontkat med någon av oss, när vi inte har varit hemma.
Vi har tänkt att den dagen säkert kommer att komma, i framtiden. Därför har vi nu programmerat in hela familjens mobilnummer i en väggtelefon, med teleslinga, som hänger alldeles utanför hans rum. Vi har tydligt skrivit vilket nummer som går till vem i familjen.
Vi visade Kalle hur det fungerar. Man trycker bara på knapp 1 och då ringer det i pappas mobiltelefon, knapp 2 i mammas, knapp 3 i Mimmis och knapp 4 i Majas.
Han förstod direkt vad det handlade om.
Vi ville ju också prova om det fungerade. Vi visade honom att han skulle koppla om hörapparaten till T-läge, eftersom det är teleslinga i telefonen.
Vi visade knapparna och han fick själv välja en knapp att trycka på. Vem ville han ringa till?
Jo, till Maja.
- Hej, det är Maja, sa Maja när hon svarade i sin mobil.
- Pingejmangeng (Spindelmannen), sa Kalle.
- Hej, Spindelmannen, sa Maja.
- Phineas & Ferb, fortsatte Kalle.
- Ja, Phineas & Ferb, svarade Maja.
- Piff & Puff, sa Kalle.
- Ja, Piff & Puff, sa Maja.
- Zack & Cody, sa Kalle.
- Ja, Zack & Cody, sa Maja.
- Brandy & herr Morris, sa Kalle.
- Ja, Brandy & herr Morris, sa Maja.
- Kid vs Kat, sa Kalle.
- Ja, Kid vs Kat, sa Maja.
- Fairly Odd Parents, sa Kalle.
- Ja, Fairly Odd Parents, sa Maja.
Nu tyckte Kalle att det givande samtalet var slut.
Han la på luren.
Man har kanske lite olika nivå för när ett samtal är givande, men Maja är flexibel och var med på Kalles diskussion. För den som kanske inte hängde med på alla namn Kalle sa, så är det titlar på program på TV-kanalen Disney XD. Vem som helst hade alltså INTE kunnat hänga med i Kalles konversation.
Nu vet Kalle att det finns möjligheter för honom att nå oss, om det någon gång uppstår en situation när han absolut måste få tag på oss.
Framtiden får utvisa om det tillfället kommer eller inte!
Fredag 4 februari 2011
Ofta när Kalle gör något så blir han alldeles uppslukad av det och kan inte prata om, tänka på eller göra något annat.
Däremot så fastnar han inte i att det ska vara statiskt lika hela tiden.
Han utvecklar leken på sitt eget sätt.
En kvarglömd strumpa på badrumsgolvet kan skapa irritation över att den ligger på fel plats. Om man är den som städar i huset, alltså.
Om man inte har den uppgiften, kan den starta fantasin...
Det gjorde den hos Kalle som mycket nöjd kom med en gammal, smutsig strumpa som hade legat på badrumsgolvet.
Han höll den mellan tumme och pekfinger, nöjd över sitt kap.
- Han måste ögon, sa han.
Det betydde att han tyckte att den var en perfekt låtsaskompis, men den saknade ögon.
Sagt och gjort. Papper, penna, tejp och sax åkte fram i alla hast och han fixade ett par ögon som han tejpade fast på strumpan.
Han startade en dialog med sin nya vän.
- Hej! Jag heter Kalle, sa Kalle.
- Hej, jag heter Vivan, sa "strumpan" med ljus röst.
- Jag ÄÄÄLLSSKKAARR Lego Creator, sa Kalle till Vivan.
- Jaså, Lego Creator, svarade Vivan.
- Han heter Vivan, presenterade Kalle sin nya vän för oss.
Efter ett tag lämnade han Vivan i köket och sprang upp till sitt rum och hämtade handdockan Pluto.
Samma dialog som Kalle hade med Vivan repeterades.
- Hej! Jag heter Pluto, sa Pluto.
- Hej, jag heter Vivan, sa "strumpan" med ljus röst.
- Han ÄÄÄLLSSKKAARR Lego Creator, sa Pluto till Vivan.
- Jaså, Lego Creator, svarade Vivan.
Vivan fick vila i någon halvtimme, sen kom Kalle till oss.
- Han måste papper, sa han.
Han fick papper och hämtade pennor på sitt rum. Snabbt målade han två ben och två armar.
Han klippte ut dem.
Han fäste fast armarna och benen på sin egen tröjas ärm.
Vivan träddes på armen och vips hade hans kompis fått en hel kropp.
De satte sig vid TVn och tittade en stund.
Kalle upptäckte att det var lite opraktiskt att ha armar och ben hängande ut från sin egen arm, så Vivan fick en hastig makeover. Benen och armarna hamnade på strumpan.
Det var bättre!
Vivan hängde med hela kvällen och när det var dags att sova så tog vi med Vivan till Kalles säng.
Vi tänkte att Kalle ville ha med sig sin kompis.
- Den är bara en strumpa, sa han och tittade på oss som om vi var lite konstiga.
Spelet var slut, men det förstod inte vi! ;-)
Torsdag 3 februari 2011
I skolan har de arbetat med hur man kan blanda färger och vad som händer. Kalle tycker att den här typen av förändringar är intressanta, de roar honom. Han har förstått att det kan bli massor av olika nyanser.
Han berättar för oss om olika blandningar, men det är två som han pratar om för det mesta.
- Gul ... och ...eemm ... blå - kommer ... eeh ... grön, säger han samtidigt som han tecknar färgerna. Han vill att vi verkligen ska uppfatta vad han säger.
- Svart ... och ... vit - kommer ... hhmm ... grå, fortsätter han.
Det har varit en lång process att lära Kalle att tvätta kroppen själv. Vi har i flera år varit med honom i duschen och tvättat oss själva samtidigt som han gör samma moment. Den sista tiden har vi kunnat stå utanför och säga till honom hur han ska fortsätta att tvätta. Om vi inte gör det så stannar han upp. Han kommer inte ihåg var han ska tvätta!
Under en ganska lång period nu har vi haft en duschtvål som är riktigt blå. Kalle får en liten klick i sin ena hand.
Han sätter ihop båda sina händer och gnider dem hårt och länge mot varandra.
När han är färdig har han ett helt vitt lödder på sina handflator.
Han titttar på händerna med förvåning.
- Blå ... och ... eemm ... gnugga ... - kommer ... VIT! Säger han mycket förvånat.
Ännu ett mysterium!
Onsdag 2 februari 2011
I alla år har Kalle följt med till isbanor när det har varit dags för förskolan/förskoleklass/skolan att åka skridskor. I alla år har han vägrat att sätta skridskor på sina fötter. De gånger vi har lyckats att trä på dem på fötterna, så slutar benen direkt att fungera. Det har varit helt omöjligt att använda fötterna!
Han har också i flera år suttit vid sargen och tittat på när Mimmi har tränat konståkning. Det har inte direkt lockat honom att göra samma sak. Han har varit fullt nöjd med att titta på.
Idag var det dags för en vända till ishallen med skolan. Förr om åren har vi hemifrån alltid haft/fått låna skridskor till honom, men i år hade vi nog gett upp hoppet. Vi skickade bara med en hjälm, för det måste man ju ha på isen. Väl framme så såg han hur hans lärare skjutsade omkring ett annat barn på en stol runt, runt på isplanen. Klasskamraten hade skridskor på sina fötter, men satt på stolen utan att själv ta några skridskoskär.
Det såg ju faktiskt lite roligt ut, måste han ha tänkt.
- Jag vill prova, sa han till sin lärare.
- Då måste man ha skridskor på fötterna, svarade Kalles lärare.
Det ville Kalle. Det var en risk, men den var värd att ta.
Kalle fick vänta ett tag på att få låna ett par skridskor, så han hade all chans i världen att ångra sitt "vågade" beslut.
Stunden kom, skridskorna blev lediga. De knäpptes fast på hans fötter och han satte sig tillrätta på stolen.
Stolen gled omkring på isen, med Kalles lärare som chaufför. Kalle hade roligt!
Efter en stund blev han modig. Han såg en pingvin som andra barn hade som stöd, när de åkte. En sån ville han också prova.
Han fick låna en och det syns verkligen på bilden att han tycker om det.
Det gick inte att ta miste på hur nöjd han var över att han vågade åka skridskor idag.
Han visade med sina händer på golvet hur han hade flyttat sina fötter.
På frågan om det hade varit roligt att åka skridskor svarade han med ett enda ord:
- JAA!
Tisdag 1 februari 2011
Ur funktion
I lördags firade vi Kalles 9-årsdag.
Han har i flera veckor önskat sig en speciell kartong med lego, Toy Story 2.
I hans värld är det självklart att man får det man önskar sig, så han hade nog blivit mycket förvånad och framförallt besviken om han inte hade fått just den kartongen.
Lyckan var total, när han öppnade paketet - det var RÄTT, som Kalle så ofta säger.
Han öppnade kartongen och började att bygga ihop alla delar, påse för påse.
Plötsligt saknades en del. Utanför Sheriffens hus, så finns en stolpe med skyltar på.
Pinnen, stolpen, till skyltarna saknades! Katastrof!!
Kalle (och vi) letade och letade, men den fanns inte.
För att lösa situationen hittade vi en likadan stolpe, som egentligen hörde till tåget som han fick i julklapp. Den var grå och hade precis rätt form. Vi monterade ihop stolpen med den grå pinnen. Kalle tittade misstänksamt på oss.
- Den är fel, sa han och tog bort pinnen. Måste brun, inte grå!
Han accepterade inte den grå stolpen - den var i fel färg.
- Pojken ledsen, Toy Story 2 trasig, sa han och lämnade hela bygget.
Han har inte rört det sen dess. Det går inte att leka med, eftersom det är "trasigt" - ur funktion.
Skyltarna "Gold Mine" och "Jail" sitter nu fastsatt på plattan utan stolpe i väntan på en stolpe.
Nu har vi ringt till Legos support, Lego Direkt, som administrerar reservdelar. De bad så mycket om ursäkt och lovade att skicka pinnen så fort som möjligt.
Tyvärr skulle det ta några veckor!
Vi hoppas att han kan acceptera sitt nya legobygge, när alla delarna finns på plats.
