Tisdag 31 augusti 2010
Det är så härligt att se Kalle när han tecknar sina bilder.
Det verkar verkligen som om han njuter av att teckna.
I några sekunder, innan han börjar teckna, så stannar han upp. Antagligen producerar han bilden i sitt huvud.
När han sen börjar teckna, så verkar han precis veta vad han vill göra.
Han drar snabba streck med pennan i rörelser med hela armen och ibland hela kroppen.
Han tar små skutt, tar några steg bakåt, tittar på sitt konstverk, ser nöjd ut och suddar sen bort det och gör en ny.
Varje bild tar ca en minut att göra.
Han vill helst inte bli störd, med frågor eller kommenatarer om sina bilder. Vi biter oss emellanåt i tungan - vi vill ju så gärna få bilderna tolkade. Vi kämpar med att inte störa honom.
Om han inte blir störd så mår han verkligen bra!
Ofta kan han hålla på länge. Ikväll höll han på i en hel timme.
Måndag 30 augusti 2010
Kalle lämnar avtryck efter sig. lite här och var. Hans intressen genomsyrar hela hans tillvaro.
Allt han gör just nu, sen i torsdags kväll, handlar om Timmy Lamm. Han skriver, ritar, tittar i leksakskatalog, skriver av orden i katalogen, tittar på YouTube. Hela tiden bär han med sig ett par av sina teckningar, som ett gosedjur.
Det lustiga är att autismen kan var så nyckfull.
När vi har insett hans stora passion för stunden, kan det helt plötsligt vara totalt ointressant. Det som vi tror är det som han mest av allt vill, kan tvärtom vara ingenting för honom.
Idag var det som vanligt Timmy Lamm-prat på morgonen.
När vi hämtade på fritids hade han gjort ett eget "avtryck" på skolgården, med gatukritor.
Han var verkligen stolt!
Hemma fortsatte han med sin leksakskatalog.
Han gjorde en teckning på sin whiteboard, liknande den på skolgården.
Klockan 18.00 skulle Timmy Lamm visas på Barnkanalen. Vi förberedde honom. Han skuttade och dansade av glädje.
Klockan blev 18.00.
Kalle kom förväntansfull till TV:n.
Timmy Lamm startade ... Kalle såg inlednings-sången ... sen GICK han....
För hans del räckte det med att se sången. Han var inte intresserad av att se programmet.
Vi inser att vi inte riktigt hängde med i svängarna.
Vart tog intresset vägen?
Här är inlednings-sången. När Kalle ser den så dansar han lika som Timmy. Han bara lyser av glädje!
Söndag 29 augusti 2010
Idag gjorde vi som i sången: "Tre små gummor, skulle gå en gång, till marknaden uti Nora".
Den största skillnaden var att vi inte gick till marknaden i Nora - vi tog ångloket dit!
I Kalles liv har ordet ånglok funnits med sen han började på dagis. Dagiset hette just det - Ångloket!
Han pratar ofta om ånglok i alla möjliga sammanhang, så det var spännande att få åka.
Han sa ingenting på den 20 minuter långa resan, från Järle station till Nora, men var mycket koncentrerad på alla ljud, all rök och skumpandet.
Eftersom det regnade så var rutan full med vattendroppar på utsidan = svårt att se ut!
Eftersom det var fuktigt var det också immigt av alla människor som andades i tågvagen = ännu svårare att se ut!
Eftersom ångloket puffade ut massor av vit, tjock rök på utsidan som skymde sikten i fönstren = det var omöjligt att se ut över huvudtaget!
Vem som helst hade försökt lösa det genom att torka fönsterrutan på insidan.
Kalle löste det så roligt. Han tittade ut så gott det gick, hummade lite och började gnugga sina ögon.
Han gnuggade och gnuggade!
Det kändes som att han tänkte att, om bara ögonen var putsade så skulle alla siktproblem lösa sig direkt.
Mycket uppfinningsrikt, men funkade inte så bra.
På hemvägen löste det sig. Då stod vi ute på "balkongen", mellan ångloket och vagnen. Det var riktigt spännande för då såg man allt väldigt tydligt. En spännande resa!
Lördag 28 augusti 2010
Att hälsa på olika sätt
I Sverige brukar vi hälsa på varandra när vi träffas, genom att ta i hand och säga hej.
Kring medlehavsländerna brukar man hälsa på varandra med en kindpuss, eller två.
I Thailand formar man händerna till en lotusblomma som hälsning.
I Kina tar man inte i hand utan säger bara "du bra".
I Kalles värld är posen "kycklingklubba" en hälsning. Det insåg vi idag.
Vi hade åkt till Stockholm, till kusinen, Hugo, som fyller 6 år.
Det var flera månader sen vi träffades och alla mostrar, morbröder, kusiner och mormor var på plats.
Alla hälsar på varandra och utbyter några ord.
Kalle börjar cirkla runt det stora fruktfatet, med äpplen (röda) och alla möjliga andra sorters frukter.
Han pekar på ett äpple och vi säger "varsågod".
Efter en kort stund hittar vi Kalle uppflugen på uteplatsens matbord, med det röda äpplet fastsatt i munnen.
Han har intagit posen "kycklingklubba", som vi har skrivit om 24 juli, 29 juli och 12 augusti.
Den här gången hade han för första gången också placerat sin keps på sin rygg.
Det kändes lite som att det var hans sätt att säga "hej" till allihopa.
Det är väl inte rimligt att tro att det kommer att bli den nya modeflugan i hur vi hälsar på varandra.
Det kanske inte passar för hela svenska befolkningen att hälsa så? ;-)
Fredag 27 augusti 2010
Leksakskataloger har alltid varit viktiga i Kalles liv. De han har får vi inte kasta. Han vill ha dem kvar.
De äldsta han har är från julen 2004. Då var Kalle knappt 3 år. De katalogerna hade han med sig till dagis, till duschen, till sängen. Ja, överallt.
Nuförtiden är de inte lika viktiga, men de finns med i hans liv.
Redan igår kväll plockade han fram en katalog från i våras.
Han fastnade för sidan med Timmy Lamm, Yabba och Paxton.
På sin whiteboard ritade han av bilden från katalogen.
För säkerhets skull skrev han också priset stort.
Han vet att det krävs pengar för att kunna köpa saker.
I morse vid frukosten var det Timmy Lamm på barnkanalen.
I skolan pratade han med sina lärare om Timmy och det ledde till att han fick arbeta med det.
De pratade om priset och ritade pengar. De skrev och målade.
Kalles lärare är så bra på att hänga på Kalle i hans tankar. Han får ofta jobba med det som han är intresserad av för dagen. Är man intresserad så är det alltid lättare att lära sig.
Visst är det tydligt vad han önskar sig i julklapp, just idag... :-)
Torsdag 26 augusti 2010
Idag var det dags att handla mat.
Vi tänkte att vi skulle testa Kalle lite .
Han fick en matlista med 10 st bananer, inte en stor klase.
Vi ville se hur han tänkte, om han skulle räkna bananerna en och en eller om det skulle bli 10 klasar.
I affären så räknade han de 10 bananerna på matlistan.
- 10, sa han, hmmm. Han tog en klase och räknade dem. Det var 6 stycken. Direkt visste han att den kunde han ta och att han behövde fler. Han la klasen i sin kundvagn.
Nu var det några kvar. Det var nu det blev svårt. Han tog en klase med 3. Han räknade dem högt - 1, 2, 3.
När det var klart tittade han på klasen i vagnen. Han insåg att han hade glömt hur många det var och började räkna om dem.
När det var klart hade han glömt att det var 3 i den andra.
Han tittade på båda klasarna och bestämde sig för att lägga tillbaka den med 3.
Han tog en ensam banan och hade igen glömt hur många det var i den stora klasen.
- Em, vå, oe, yya, em, eck, räknade Kalle om igen.
Eftersom han började bli lite förtvivlad så hjälpte vi honom med att hålla upp tecknet för "6" i luften, så att han kunde minnas hur många det var. Han tog en klase med 3.
- Hu, åcka, ngio, räknade han vidare.
Då visste han att det var nära och tog en ensam banan och la den i vagnen.
Han visste att han var klar med rätt antal och strök dem från listan.
Uppdrag utfört! Det löste han bra!
På matlistan fanns också 6 liter mjölk och micro-popcorn, som Kalles plockade lätt.
Senare på kvällen så sprang han fram och tillbaka mellan oss i vardagsrummet, köket och sitt rum ganska länge. Det märktes att det var något han ville. Men han sa inget.
När vi gick ut i köket, såg vi att hans bild-schema var ändrat.
Han hade själv tagit fram pärmen med bilder,
hittat popcorn-bilden och satt fast den mellan handla mat- och tv-bilden.
Vad han ville förstod vi precis... ;-)
Onsdag 25 augusti 2010
Att berätta utan att prata
Ibland blir Kalle ledsen med tårar, utan att vi förstår varför.
De sista dagarna har det hänt minst 1 gång per dag att han plötsligt blir riktigt, riktigt ledsen.
Då rinner tårarna och han är nästan okontaktbar.
Han svarar inte på frågor, vill inte bli kramad, vill inte titta, blir helt apatisk.
Ikväll hände det igen. Han var så där riktigt ledsen utan att något speciellt hade hänt. Plötsligt började han att gråta och sluta sig i sig själv. Vi vet att det inte går att forcera honom, utan lät honom vara.
Efter någon timme hade han ätit och var glad igen.
Då var det som att han ville förmedla sina känslor till oss.
Han började göra bild, efter bild på sin whiteboard.
Snabba teckningar som han suddade bort nästan på en gång.
För att beskriva det han har ritat tar han till teckenspråket. Det är som att han är mer bekväm med teckenspråket när det är jobbiga saker han vill förmedla.
Tänk om vi kunde tyda bilderna, så mycket lättare det skulle vara att hjälpa honom med hans känslor. Antagligen är det något som har hänt som han inte vet hur han ska hantera.
Kalle var i alla fall nöjd efter att han hade ritat bilderna.
Det blev 9 bilder.
Kalle säger att det är en bok. Han menar nog att ramarna runt bilderna är två sidor ur en uppslagen bok.
Kalle pekar på höger sida och tecknar "ensam".
Kalle pekar på vänstra sidan och tecknar "in"
Han pekar på alla figurerna på höger sida utan att säga något. 
Kalle pekar på höger sida (utropstecknet) och tecknar och säger "ne-ej".
Kalle pekar på vänster sida och tecknar "inte snäll" på höger sida säger han "får en idé".
Vänster sida "många saker" och höger sida "VA?".
Han pekar på höger sida och tecknar "blommor".
Han pekar på den vänstra figuren och visar hur munnen är vidöppen, med att öppna sin egen mun stort.
På den högra sidan visar han hur de busvisslar. Tonerna ska nog symbolisera ljudet. Smart!
På vänster sida tecknar han "öppna dörren"och på den högra sidan "massor av saker". 
Bilder kan verkligen berätta mycket. Det svåra är bara att få ihop sammanhanget, för oss som inte har samma bildförståelse som Kalle. Det är vårt stora handikapp!
Tisdag 24 augusti 2010
Kalle sitter i sitt rum på mattan och bygger lego. Han bygger ännu en av alla Super Mario-figurer.
Jag kommer in för att se vad han gör.
- Mamma, jag stickar en tröja, säger Kalle.
- Gör du? säger jag.
- Jag stickar en halsduk, säger Kalle.
- Jaså, säger jag.
- Jag stickar tofflor, säger Kalle.
- Har du lärt dig att sticka? frågar jag, ganska road av konversationen.
Till svar får jag en blick och en nick.
- Gå, säger han sen.
Då menar han att det är färdig-pratat. Kalle vill fortsätta med sitt lego och vill inte bli störd mer.
Jag fick upp en trevlig bild i huvudet hur vi två satt och stickade varsin tröja...
Vet alla söner hur man flirtar med sin mamma?
Jag hittade en stickad väst med Super Mario-motiv.
Det kanske kan fånga intresset för att lära sig att sticka? :-)
En virkad filt med dröm-motiv...
Måndag 23 augusti 2010
Vid middagen idag, försökte vi föra en diskussion med Kalle.
Som tur var är vi vana vid att svaren inte alls är så smidiga och följsamma som man önskar.
Vi diskuterade flickor och pojkar.
Hela sommaren har vi förökt att förklara för Kalle att det finns både flickor och pojkar.
Kanske inte så lätt att förstå. Abstrakt - men framför allt, helt oviktigt, för Kalle.
- Du är en pojke, Kalle, sa vi.
- Neeej, han är Kalle, svarade Kalle.
- Hon, Mimmi, är en flicka, sa vi och pekade på Mimmi.
- Neej, Mimmi, svarade Kalle.
- Pappa är en pojke, sa vi.
- Neej, den är pappa, svarade Kalle.
- Mamma är en flicka, pappa är en pojke och Mimmi är en flicka, sa vi.
- Ääh, LÄGG AV, sa Kalle och gick därifrån.
Han tyckte att vi inte förstod någonting, vi sa ju fel hela tiden.
Vi får fortsätta en annan dag.
Vissa begrepp är abstrakta och helt oviktiga - tex flickor och pojkar...
Egentligen är inställningen helt rätt - alla är individer med egna namn!
Vi väntar nog ett tag med att försöka förklara flicka-kvinna, pojke-man! ;-)
En av alla Kalles teckningar. Tjejer eller killar? Spelar inte så stor roll!
Söndag 22 augusti 2010
- Kalle, nu är det dags att sova, säger vi.
- Han säger NEJ, svarar Kalle.
Samtidigt som han säger det så tecknar han "nej". Han har utvecklat nej:et för att förstärka det.
Han gör som i McDonalds-reklamen, där Bosses kompis pappa för pek- och långfingren från sina egna ögon och vänder dem mot Bosse.
Den enda skillnaden är att Kalle istället för att vända ut fingrarna så för han ihop dem och gör tecknet för nej, med en snärt-rörelse till höger.
Så fort Kalle för upp fingrarna till sina ögon så vet vi att det ska komma ett nej.
Det är faktiskt ett ganska gulligt "NEJ"!
Så här ser "nej" ut på teckenspråk.
http://lexikon.ling.su.se/fmi/iwp/cgi?-db=Digital%20version%20av%20Svenskt%20teckenspr%C3%A5kslexikon&-loadframes
Så här gör pappan i McDonalds-reklamen. Kalles rörelse kommer efter ungefär 25 sekunder.
Lördag 21 augusti 2010
Att vara färdig med något
Kalle har världens bästa fröknar - Mimmi och Maja, hans systrar!
Idag hjälpte de honom i "Min första bok om matte".
De berättar, är intresserade och hjälper honom.
Kalle har alltid haft egenskapen att han måste göra färdigt en sak innan han övergår till en annan aktivitet.
Det kan vara att rita färdigt innan han äter mat, bygga legofiguren färdig innan vi ska åka, "läsa" färdigt boken innan duschen.
I ma-boken skulle han ringa in samma antal figurer som siffran överst i raden.
Första raden var det inga problem.
När han kom till andra raden så skulle han ringa in grupper med 5 i varje. Det blev två över - jobbigt!
Kalle löste det med en egen protest genom att rita en sur gubbe under raden!
I varje rad som det inte stämde gjorde han olika symboler för missnöje.
När han gjort sin lilla protest-figur gick han glatt över till nästa rad.
Uppfinningsrikt!
I den första raden gjorde han en sur gubbe.
Den andra kniper ihop ögonen.
Den tredje med hopknipna ögon och pratbubbla "nej, nej, nej".
Den fjärde med en knytnäve som slår i bordet!
Fyra olika med samma innebörd!
Mimmi och Maja är fröknar!
Fredag 20 augusti 2010
Super Mario är mycket levande i vår familj.
Kalle bygger och bygger i lego. Han har många, många olika varianter.
De är med vid matbordet, i duschen, i bilen, i sängen. Ja, överallt!
Ibland somnar Kalle och Super Mario ligger på kudden bredvid honom. Riktigt gulligt!
Nu, på morgonen, när han vaknade, hade något fruktansvärt hänt.
Super Mario hade tappat benet!!
Oj, oj, oj! Panik! Leta, leta, leta.
Kalle är mycket upprörd och andas tungt. Det är förskräckligt, det som hänt.
Puh! Benet upphittat...
Stackars Super Mario var skadad. Det måste Kalle göra något åt, så att inte stackaren skulle lida.
Självklart! Han måste få ett bandage.
Kalle bytte snabbt ut legobitarna och satte dit vita bitar som ett bandage.
Själv vill han INTE ha plåster, men han vet att det brukar vara så.
Super Mario kände sig säkert ompysslad! ;-)
Super Mario MED bandage på benet!
Samma Super Mario UTAN bandage på benet!
Torsdag 19 augusti 2010
En legokartong har bilder. Det som bilderna visar ligger också i kartongen.
Kartongen med fiskpinnar på bilderna (en Kalle-favorit!), innehåller fiskpinnar.
Logiskt, som bara den.
- Fisken, sa Kalle, rakt ut vid kvällsmaten.
- Fisken? undrade vi.
Mjölken var slut i sin förpackning och Kalle började kika in i pipen.
- Hmm.....fisken.....var? frågade Kalle.
Han kikade och kikade, men såg ingen fisk.
Till slut pekade han på bilden på baksidan av mjölkförpackningen.
Där var en tecknad fisk!
Det var den han letade efter, såklart!
Onsdag 18 augusti 2010
Önskemål
Kalle hittar mycket på nätet.
Nu har han hittat någon typ av pudding, som han vill att vi ska köpa.
- Den vill smaka, säger Kalle. Antagligen är "den" han själv.
Han har hittat puddingen i en reklamfilm med Wallace & Gromit och fåret Shaun.
Visst skulle vi kunna tillmötesgå hans önskemål - om det inte var för ett litet problem.
Reklamfilmen är på japanska så antagligen säljs puddingen i Japan.
Företaget som gör reklamen heter Glico och när vi googlar på det så får vi fram att det är ett japanskt godisföretag som ligger i Osaka.
Önskemål från Kalle: Köp en pudding från Glico.
Inga garantier finns för att han tänker smaka på den! Kanske bara lukta och titta!
Tisdag 17 augusti 2010
Kalle tycker att det är svårt att göra meningar. Han pratar ofta med "stödord", han säger bara det mest nödvändiga.
Säger han "popcorn", förstår ju vem som helst att han vill ha popcorn.
Säger han "mjölk" vid matbordet, vet vi vad han menar.
Han har börjat sammanfoga fler och fler ord och meningarna börjar bli mer kompletta.
Det är en långsam process, men det går åt rätt håll.
Han testar och provar.
Just nu pratar han om sig själv i tredje person singular.
Det kan låta lite roligt när han kommer in i köket alldeles svettig av att ha hoppat på studsmattan och säger.
- Han är törstig! Den vill ha vatten!
På kvällen kan han komma till oss och säga "den vill sova". Då är han trött och vill gå och lägga sig.
Han är hungrig, den vill titta film, han måste lego, den vill inte ris, han vill rita....
Vi föröker träna "du och jag" genom att peka på varandra och säga "du" och "jag" och "jag" och "du".
Det brukar bara bli tokigt och vi skrattar tillsammans.
Jag blir du och du blir han och han blir jag!
När Kalle hoppade på studsmattan ville han att vi skulle ta kort på honom.
Efteråt skulle vi titta på de 50(!) bilderna.
När han såg den här bilden, som han gillade bäst, sa han: "den flyger".
Måndag 16 augusti 2010
Nu har vår familj levt med Super Mario i cirka ett halvår.
Dag som natt. Super Mario är alltid med på ett eller annat sätt.
Han har blivit som en familjemedlem...
Döm om vår förvåning när vi kom in i Kalles rum och upptäcker att Kalle har byggt något helt annat i lego.
En Pacman och det röda spöket Blinky!
Han hoppade av glädje när vi såg hans bygge.
Han hade hittat bilder på nätet och tyckte väl om dem.
Han frågade oss vad figurerna hette och han försökte att uttala Pacman (Äpmäm) - om och om igen.
Vi har inte på något sätt introducerat nya figurer - han hittar dem själv.
Visst är det lustigt att de gamla klassiska tv-och dataspelsfigurerna är de som han fastnar för.
Ännu ett teckan på att Kalle struntar i grupptrycket, han kör sitt race!
Undrar vem/vad han fastnar för nästa gång?
Först legobygge sen en teckning på white-boarden!
Söndag 15 augusti 2010
Maja är så duktig på att locka med Kalle på olika saker.
Idag fick hon med sig Kalle ut på gatan, för att rita med gatukritor.
De ritade och ritade. Säkert 50 meter av gatan var fylld med deras teckningar.
Kalle får alltid en speciell relation till sina teckningar.
När han ska visa oss sina teckningar, så gör han det handgripligt.
Han visar med hela sin kropp.
Kalle säger att det är en säng, men vi tyckte nog att det såg ut som en hängmatta.
Man kan ana att det är något vitt alldeles ovanför hans vänstra axel, det är en tidning!
Det hör ju till hängmattan att man läser en tidning.
Han verkar tycka att "sängen" är skön!
Kalle är en flåsande hund som gnager på ett hundben!
Här följer 2 korta videosnuttar där Kalle demonstrerar sina teckningar.
I det här videoklipper rör han först om i pannkakssmeten.
Sen vänder han en pannkaka i luften med stekspaden.
Enkelt och tydligt!
Här visar Kalle hur pannkakshögen är färdig och han har satt sig till bords för att äta upp dem!
Lördag 14 augusti 2010
Ägg är ett av Kalles intressen.
De finns med i många filmer och böcker. Han har alltid fascinerats av innehållet.
Däremot äter han dem absolut inte.
Idag vid matlagningen hade vi tagit fram 2 ägg, som låg på köksbänken.
Kalle såg dem, tog upp dem och vägde dem i sina händer.
Han gick omkring i köket och filosoferade om innehållet:
- Kanske dinosaurier.....kanske kycklingar.....kanske krokodiler....
Han funderade nog på hur han skulle kunna ta reda på vad det var.
Lösningen blev en ficklampa. Med ficklampan försökte han lysa igenom skalet för att se vad det var.
Naturligtvis kunde han inte se vad det var.
Ändå bestämde han sig för att det nog var en kyckling.
Kalles filosoferande och forskande om äggen tog säkert en kvart.
Maten blev lite senare än tänkt!
Kalle försöker att lysa igenom ägget med en pann-ficklampa!
Fredag 13 augusti 2010
Pojke - 8-9 år - intressen?
Automatiskt tänker man monster, döskallar, stridsfigurer och andra lite våldsamma, läbbiga saker.
Många pojkar dras till samma saker, har samma intressen och leker samma typ av lekar.
En fördel med Kalles autism är att han inte automatiskt "gör som alla andra". Han tittar inte så mycket på vad andra intresserar sig för, leker med eller pratar om. Han kör sitt race!
Han tycker inte ens om monster eller robotar eller annat som är lite våldsamt.
När han fritt ska göra en teckning eller något annat pyssel, så blir det något han för stunden är intresserad av.
Sista halvåret har det blivit många fåglar, fjärilar och tårtor. Ganska harmlöst intresse!
Den här fågeln gjorde han fritt i lera nu i veckan, som en present till mamma.
Han öppnade paket i smyg själv, men den är mammas! Visst är den underbar!
En fågelmamma med sina tre barn.
Kalle har fått inspirationen från den tecknade filmen Upp.
Torsdag 12 augusti 2010
Alla i familjen, utom Kalle, var i Mimmis rum och pratade i lugn och ro om marsvinen.
Plötsligt kommer Kalle inrusandes i rummet. I munnen har han satt fast ett rött äpple (hade det varit grönt hade han nog aldrig gjort det!), precis som man pyntar julgrisen på julbordet.
Han kastar sig ner på golvet och intar den "pose" han har tänkt att visa oss.
Han ligger i posen i fem sekunder, tar ur äpplet ur munnen, säger "kycklingklubba" och går sen därifrån.
Allt är över på femton sekunder.
Han får oss verkligen att börja skratta, men den här gången förstår vi att hans "kycklingklubba" kommer från något han sett.
Mycket riktigt, han visar en bild på Kalle Anka på ett fat, med ett äpple i munnen.
Ordet "kycklingklubba" har ju annars varit en pose han har gjort ett antal gånger den här sommaren, det har vi skrivit om 24 och 29 juli.
Kalle i en ny pose av hans uttryck "kycklingklubba"!
Kalle Anka i samma pose!
Onsdag 11 augusti 2010
Nagel-fniss
Kalle har alltid mått bra av att vi förbereder honom på vad som ska hända. Särskilt om det är saker han inte gillar. Eftersom vi gör upp ett schema varje dag, över vad som ska hända den dagen, så kan man redan på morgonen förbereda honom på vad som ska hända. Oftast fungerar det bra.
Det finns några saker som han verkligen inte tycker om. Då får man förhandla ganska länge och gärna förbereda honom i några dagar innan det är OK. En sån sak är att klippa naglarna.
Fram till han var kanske 5 år klippte vi naglarna när han sov. Efter det har en fått hålla fast och den andra klippt. Speciellt tånaglarna har varit besvärligt. Han kan skrika, rivas, slåss, vara arg och göra allt för att slippa.
På slutet har det gått bättre och bättre.
Idag var det dags för en klippning av alla naglar.
Det här var dagens schema:
Efter kvällsmaten skulle vi alltså klippa naglarna. Efter det skulle han få se en film.
Han var förberedd och vi var förberedda.
Till vår förvåning så la han fram både händer och fötter för klippning utan att bry sig.
Han fnissade till och med lite när jag klippte tånaglarna!
Härligt!
Tisdag 10 augusti 2010
Kalle har ännu inte riktigt förstått att frågor kräver svar.
Han svarar som han för stunden känner det.
Sen han var liten har vi frågat vad han har gjort på dagen på dagis/fritids/förskoleklass/skola.
För det mesta svarar han:
- Jaaa! (på inandning)
Det är ju ett svar, men inte ett svar på frågan...
Vi har ändå fortsatt att fråga, utan att förvänta oss ett svar.
Idag frågade vi som vanligt:
- Vad har du gjort på fritids idag, Kalle?
- Eemmm, eemmm, svarade Kalle. Eemmm, ooi!
- Vad sa du? frågade vi, förvånade över att svaret inte var jaa (på inandning).
- Ooi, upprepade Kalle, ooi. Han visade med handen något som såg ut som ett tecken, men vi kunde inte tolka det.
- Majs och mjölk, fortsatte Kalle.
Då förstod vi: Han hade sagt "ris" och försökt att bokstavera det med handalfabetet.
Till lunch på fritids hade han ätit ris, majs och mjölk. Det hade vi fått veta av personalen.
Vi fortsätter att nöta frågan, så kanske vi en vacker dag också får veta vad han har gjort, inte bara vad han har ätit.
Till saken hör att ris äter han inte - hemma!
Måndag 9 augusti 2010
Olika sätt att prata
Idag var vi och besökte fritids 1 timme, som en liten start. Imorgon ska Kalle dit "på riktigt".
Eftersom Kalle är mycket intresserad av Ice Age, ville han berätta om filmen för Kicki på fritids.
Han skissade snabbt ner följande teckning på svarta tavlan.
Bilden kanske verkar enkel, men den säger såå mycket, om Ice Age.
Det gäller bara att tolka den.
Siffrorna 1, 2 och 3, som står till vänster i bild, berättar om de 3 filmerna Ice Age.
1:an är överkryssad = den har han sett och den är inte den mest aktuella just nu.
2:an är också överkryssad = den har han också sett och den är inte heller den mest aktuella just nu.
3:an har en bock över sig = rätt (han tecknade "rätt" och sa "den är rätt"). Den filmen är mycket intressant för tillfället!
Nu kommer det allra bästa:
4:an i högerkanten av bilden har ett stort frågetecken över sig.
Vad menar han?
Jo, han undrar såklart: NÄR KOMMER FILMEN Ice Age 4???
Visst är bilden, som Kalle gjorde, tydlig?!
Är det någon som har bra kontakt med Fox Movies, som har gjort de första 3 filmerna?
Deras hemsida säger inget om att de har en fjärde film på gång, tyvärr.
Skulle Ice Age 4 komma, så skulle det säkert bli prat om Ice Age 5...
Söndag 8 augusti 2010
Super Mario-abstinens
En hel vecka hemifrån.
Vad kan vara det viktigaste att göra när man kommer hem?
Jo, självklart, Super Mario.
Kalle var nästan Super Mario idag.
Han...
... byggde Super Mario med lego, i hur många olika varianter som helst.
... kollade in Super Mario på YouTube.
... spelade Super Mario på sitt Nintendo DS.
... ritade Super Mario på papper och whiteboard.
... tittade på bilder på de Super Mario han har byggt tidigare.
... gjorde Super Mario-gympa, dvs han intog samma poser som de figurer han byggt.
Den besvärligaste var nog den där man ska göra ett saxhopp med en arm uppåt och en arm bakåt, handflatorna vända bakåt. Huvudet åt sidan och munnen på ett speciellt sätt.
Hela familjen involverades i att göra de olika hoppen och poserna. Kalle själv tog ett glädjeskutt varje gång någon av oss andra lyckades med en pose.
Den vi är bäst på är den där man står stadigt på marken, med benen som om man var hjulbent, armarna i stora bågar och huvudet i profil.
Idag var det verkligen en Super Mario-dag!
Kalle skulle lätt vinna 10000-kronorsfrågan i ämnet Super Mario! ;-)
Det här var de fem första han byggde i rask takt.
Kolla in den sista. Den är tredimensionell!
Den här hittade han byggbeskrivning på bland YouTubes Super Mario-filmer!
Hoppande Super Mario med Kalles teckning bredvid sig!
Kalle intar en Super Mario-pose!
Lördag 7 augusti 2010
Bro som bro?
Vi satt hela familjen i bilen på väg hem. Vi var på Ölandsbron.
Efter en stund sa jag:
- Titta, Kalle, det här är Ölandsbron.
- Jaa, sa han (på inandning, som han brukar).
Han satt tyst och tittade ut. Han tittade framåt mot Kalmar. Längre fram var brons höga del.
Kalle pekade på den höga delen.
- Kangke Öjebjo? undrade han. (Kanske Örebro?)
Häftigt att han kunde höra att Ölandsbro och Örebro har samma ändelser!
Fredag 6 augusti 2010
Han hade bestämt sig. Idag skulle det ske.
Han skulle lära sig. Att gå på vatten.
Vi var vid poolen.
Beslutsam om att lära sig gå på vatten så provade han allt:
- gå rakt ut från poolkanten
- ta sats några meter och sen gå i, från poolkanten
- sitta vid poolkanten, placera fotsulorna på vattnet (tårna skulle peta uppåt, det var viktigt) och resa sig upp
- starta i vattnet och pendla med både ben och armar så mycket att han till slut hamnade ovanför vattenytan
- börja på land att pendla kraftigt med armarna och gå ut över poolkanten
Han kämpade verkligen hårt, länge, länge.
Med Kalles envishet så kan man ju inte ge upp. Han hade ju bestämt sig.
Han fick en idé.
Han hämtade sin handduk. Han la halva handduken vid poolkanten och den andra halvan fick flyta ut i vattnet.
Han satte sig på den torra delen och placerade sina fötter på den delen som låg i vattnet. När han försökte att resa sig upp så kände han att handduken inte bar honom. Planen var inte perfekt....
Då tog han resten av handduken och la hela handduken i vattnet. Han provade att ställa sig på handduken, men både han och handduk sjönk.
Han tog en paus och satte sig att fundera lite. Vem som helst skulle vid det här laget vara knäckt av alla motgångar, men inte Kalle. Han tog alla motgångar med ett leende.
Då kom Kalles systrar och kusiner på den lysande idén att hjälpa Kalle att gå på vatten. De spände upp handduken mellan sig och ropade på honom. Kalle ställde sig på handduken och sken som en sol.
Äntligen : Han kunde gå på vattten!
Ett av alla försök att gå på vatten!
Torsdag 5 augusti 2010
Idag på kyrkogården försökte vi förklara för Kalle att det var människor som inte längre levde som var begravda på kyrkogården. Vi förklarade att de var döda, att de inte kunde prata eller leka mer.
Kalle satt precis framför en gravsten och satt alldeles orörlig länge. Han såg allvarlig ut.
Han frågade ingenting, utan satt bara och tittade på blommorna.
Vi gick därifrån och på grusgången satte sig Kalle direkt ner och ritade ett ansikte.
När det var färdigt suddade han ut det och gick vidare.
Vi gick vidare till nästa grav och Kalle stannade en stund vid graven och såg allvarlig ut.
Vi gjorde det vi skulle vid graven och på väg därifrån stannade Kalle och gjorde ett nytt ansikte i gruset på grusgången. Direkt suddade han ut det och gick därifrån.
Vi frågade vad han ritade.
Han svarade (som vanligt):
- Jaaa! (på inandning)
Vi funderar om han ritade ansikten för att bearbeta det vi hade pratat om.
Han ritar ofta ansikten som är glada eller ledsna, sura eller arga.
Han kan visa oss hur han känner sig genom att rita ett ansikte med rätt ansiktsuttryck.
Kanske ritade han ansikten som var ledsna i gruset. Vi vet inte!
Den här typen av streckansikten är Kalles favoriter!
Onsdag 4 augusti 2010
Så gör man inte...!
Lång och fin sandstrand, klart vatten och blå himmel.
Någon hade byggt ett riktigt fint sandslott med tinnar och torn.
Kalle satte sig på huk för att riktigt kunna se hur sandslottet var byggt.
Han satt så länge, länge...
Vågorma slog in ...och plötsligt....slog vågorna in över sandslottet!
Kalle blev mycket bekymrad när han såg hur sandslottet sjönk ihop och försvann till ingenting.
Han funderade en stund sen vände han sig om mot havet, knöt ihop knytnäven och sa med arg röst:
- Så GÖR man inte!
Det är ju alldeles rätt, man får inte ha sönder andras saker. Kanske att havet inte riktigt förstår...
Kalle bygger en vulkan av sand!
Tisdag 3 augusti 2010
Empati
Empati är svårt.
Det är svårt för många, men ännu svårare när man har autism.
Idag på fjärilsmuséet plockade Kalle fram sitt allra bästa sätt, att visa empati på.
Lokalen var som ett litet orangeri, med prunkande blommor i krukor och högt till tak.
Bland alla fina blommor flög massor av fjärilar omkring.
Kalle smådansade av glädje. Han följde fjärilar med blicken, studerade larverna som kröp omkring och tittade andäktigt på pupporna som hängde.
Plötsligt hittade vi en fjäril som låg död på marken.
Vi berättade för Kalle att den var död.
Kalle lyfte upp den och la den på en bänk.
Han ställde sig bredvid bänken, knäppte händerna och böjde sig fram.
- Ååå, stackare...ingen fara...inte oroa dig...det kommer gå bra...!
Kalle tittar på en av alla fjäilar på fjärilsmuséet!
Måndag 2 augusti 2010
Vi satt i lugn och ro vid frukosten. Plötsligt hördes en motorcykel brumma.
Kalle stannade upp och såg lite rädd ut.
- Va e, något, låter? frågade han.
- Det är en motorcykel, svarade vi.
Han satt bekymrad en stund och lyssnade på ljudet.
- Kangke gingokaurie, sa han till slut. (kanske dinosurie)
Antagligen är det tankar han har från Ice Age att det finns dinosaurier som vrålar högt.
Vi förklarade att de inte finns...
Dinosaurie från Ice Age eller motorcykel?
Söndag 1 augusti 2010
Kalle tycker INTE om tuggummi.
Kalle tycker INTE om tandkräm med mintsmak.
Det var inte lätt att hitta en tandkräm för permanenta tänder som inte smakar mint, men det har vi lyckats med.
Nu, på semestern, har vi glömt Kalles tandkräm hemma.
Vi tänkte att vi provar med vår med - med mintsmak.
Det gick hur bra som helst. När det var borstat och klart stod han med lödder runt hela munnen och sa:
- Kunggungi! (tuggummi)
Han började blåsa rakt ut. Skummet yrde.
Jag förstod inte vad han höll på med. Efter en stund förstod jag.
Han trodde att det gick att göra tuggummibubblor av tankrämslöddret, för det smakade ju som tuggummi.
Hela förmiddagen gick han och sa :
- Kunggungi!
När vi sen gick förbi en tuggummiautomat, ville han ju ha et tuggummi, antagligen för att göra bubblor.
Han fick en krona, drog runt vredet på automaten och fick ett blått tuggummi.
Han började att tugga, lite misstänksamt. Han tycker ju inte om tuggummi!
När det blivit mjukt hörde vi hur han började blåsa och hur tuggummit landade med ett "plopp" i hans knä.
Om och om igen gjorde han det.
Till slut insåg han att han inte skulle klara det och han tog ut det och kastade det!
Det var nog det det sista tuggummit på länge!
