En fundering ...
Döden - svårt att förstå!
Många barn tror att döden är något tillfälligt. Det är så abstrakt att någon inte finns längre och aldrig mer kommer att kunna göra saker.

Vi har haft döden på nära håll i ett par veckor nu. Det är inte så allvarligt som det låter.
För kanske två veckor sen hittade vi en död, liten sparv på trottoaren i slutet av vår gata. Den låg där så fin och mjuk. Hela kroppen såg orörd ut, som om den bara låg där på asfalten och sov.
- Ååå ... stackars, sa Kalle och tittade bekymrat på den lilla.

I slutet på förra veckan hände det igen. Ytterligare en död fågel. Det konstiga är att den låg bara en halv meter från den första. Det här var en lite större fågel, en trast. Alldeles stilla, med alla fjädrarna prydligt runt hela kroppen låg den där på trottoaren.
Till och från skolan går vi förbi dem, så vi ser dem två gånger varje dag - minst.
Kalle brukar stanna till och titta på dem en stund. Av den första lilla sparven har det blivit ett fågelskelett, men trasten ser fortfarande fin ut.
- Den är död, sa Kalle, inte rädd?
- Nej, den är inte rädd, sa vi, den kan inte flyga, leka, busa, äta, sova eller göra någonting för den är död, sa vi.
- Hmmm, sa Kalle och vi gick hem.

Efter kanske tio minuter kom han och hade något han ville prata om.
- Den kanske kan göra något annat, sa han och tecknade ordet "annat". Han syftade nog på fågeln som var död och inte kunde göra någonting.
- Den kanske ... göra ... något nytt, fortsatte han, kanske ... hoppa studsmatta?

Han hade kommit på en lösning på hur han skulle kunna hjälpa fåglarna från tillståndet när man inte kan "göra någonting". De skulle få lära sig något nytt, att hoppa studsmatta.
Hade någon gett oss förmånen att få önska en sak idag så hade det blivit att få se Kalle träna sparven och trasten i att hoppa studsmatta!

Fåglar är något som fascinerar Kalle. Vi har en fågelbok där man kan trycka på en knapp och man får höra hur den fågeln låter. Speciellt fågel nr 5, gråhägern, är en favorit!