Gissnings-lek
Att gissa - hur onödigt och ointressant som helst, enligt Kalle.
Antingen är det – eller så är det inte.
Hålla på att chansa – så onödigt!

Att kunna göra en uppskattning av något i olika situationer, är bra för att kunna avgöra om något kan fungera.
Till exempel om kvadratpengen (som Kalle säger om sedlar) kan räcka eller om kiwifrukterna som finns kvar kan räcka till hela familjen.
Att uppskatta eller ibland chansa kan vara att vara ”ute på hal is” och det är lite läskigt!

Vi har börjat träna Kalle i att gissa, genom att göra leken Buller, bulleri, bock.
I början så gjorde vi på hans rygg, som man ska.
- Bulleri, bulleri, bock, hur många horn står opp? frågade vi och trummade med våra händer på hans rygg. Kalle förstod inte alls vad vi förväntade oss av honom.
Vi förklarade att han skulle säga hur många fingrar det var på hans rygg.
Han började snurra runt för att se antalet fingrar. Det var ju omöjligt att vrida huvudet tillräckligt mycket. Uppfinningsrik, som han är, drog han med oss till en spegel för att kunna se.
Efter många försök ändrade vi taktik.
Vi gjorde en annan lek. Leken ändrades till ”Bulleri, bulleri, mage”!
Vi trummade på hans mage och han vek sig av skratt eftersom han är väldigt kittlig.
- Bulleri, bulleri, mage, hur många horn står opp? frågade vi.
När ramsan var slut var det lätt för honom att ”gissa”, för han såg antalet fingrar på magen.
Att trumma på magen med en skrattande, ålande Kalle har vi gjort i flera veckor nu.
Idag gav det resultat .
Han svarade ”två” utan att titta – och det var rätt!
Bravo! :-)