Tisdag 31 maj 2011
Språk-val
25 grader i luften.
21 grader i vattnet.
Mimmi och Kalle har väldigt roligt när de badar ute, efter kvällsmaten.
De simmar runt, runt så att det bildas en virvel av vattnet. Till slut är strömmen så stark att de kan lyfta på fötterna och bara flyta med.
Vi vuxna är alldeles i närheten och håller ett öga på "badankorna" samtidigt som vi plockar med olika saker i trädgården. Vi hör alla glada skratt och förstår att båda trivs i vattnet.
Plötsligt hör vi någon prata engelska.
- What are you doing? säger rösten.
När vi tittar upp ser vi Kalle som står upp och tittar på Mimmi som har dykt ner under vattnet och simmar med huvudet under vattnet.
- What are you doing , säger Kalle igen precis när Mimmi kommer upp.
Mimmi reagerar inte på frågan, eftersom hon inte har sina hörapparater i.
- Oh my God, säger Kalle och ser väldigt uppgiven ut.
(engelskt uttryck, i det här sammanhanget kan det översättas till "kom igen nu då!")
Vi började att skratta. Det lät så roligt när han började att svänga sig med engelska meningar.
Han har börjat att bli medveten om att det finns olika sätt att prata på.
Han brukar säga att det är engelska om allt som han inte förstår.
En bra strategi för att "klara sig"!
Måndag 30 maj 2011
Man brukar säga att alla har ett aktivt och ett passivt ordförråd.
Det aktiva ordförrådet är de ord, som en person regelbundet använder.
Det passiva ordförrådet är de ord som en person förstår, men inte själv använder.
Kalle har ytterligare en dimnesion i sitt ordförråd. Kanske kan man säga att han har ett aktivt passivt ordförråd.
Det är många gånger han inte minns rätt ord när han vill berätta någonting. Ofta använder han den närmaste synonym, han kommer på.
Efter Kalle hade duschat, kom marsvinet Tingeling in i badrummet. Kalle började att klappa.
Han blir alldeles lugn av att klappa marsvinen.
Efter en liten stund började han att dra pälsen mothårs, från baken upp mot huvudet. Den långa pälsen reste sig upp och la sig i lurviga virvlar åt alla möjliga håll.
Kalle skrattade högt och studsade upp och ner. Det här var roligt.
- Han ... den ... eemm ... hår (samtidigt som han drog i sitt eget hår) ... snurrar, sa han upprymt.
- Kom ... den ... hår ... titta fönster ... där, sa han och vred runt Tingeling så att hon skulle få se sig själv i spegeln.
Intresset var aningen större hos Kalle än hos Tingeling.
Två helt vanliga substantiv, päls och spegel, som Kalle har hört massor av gånger och som han förstår. När han sen ska använda dem själv, så letar han synonymer för att kunna säga det han vill.
Det är bara fantasin som sätter stopp för vilka synonymer som finns! :-)
Söndag 29 maj 2011
Fira mormor med en tupplur
Kalles mormor har nyligen fyllt år och firade det med kalas idag. Ett stort släktkalas.
Det var Kalles mormor, mostrar, morbror, deras män och sambo, kusiner, en kusins pojkvän , en hund och Kalles egen familj. Totalt var det 22 personer och en hund. 9 vuxna, resten ungdomar och barn.
Finns det hjärterum, finns det stjärterum!
Om Kalle får välja mellan att vara ensam eller i ett stort sällskap, så är valet givet.
Han väljer helt klart att vara ensam.
För honom är stora sällskap en utmaning. Är de stora sällskapen dessutom inom en avgränsad yta, som en lägenhet är, så gäller det att göra det bästa av situationen.
Han har några olika strategier att ta till.
Idag tog Kalle den strategi som han använde väldigt ofta för några år sen.
Han sökte upp den säng som det var minst stökigt runt. Han la sig tillrätta - och somnade.
Där sov han gott, med Zigge (hunden) som tittade till honom några gånger. I nästan två timmar sov han.
Att söka upp husets bästa säng när vi var på besök hos vänner och bekanta, har varit lite av Kalles signum.
Förr visste vi att om han hade varit försvunnen ett tag, skulle vi börja att leta i husets sängar.
Oftast hade han lagt sig odentligt tillrätta, under täcket. Han hade lyft på överkastet och tagit sig ner under täcket. Precis som man ska, när man ska sova. Vem det egentligen var bäddat för spelade inte så stor roll.
Några gånger har det uppstått situationer, där vi har fått rycka in och medla.
För några år sen när vi var på en campingplats, kom Kalle antagligen på att han var trött. Istället för att gå in i vår husvagn så gick han in i den första husvagn han såg. Där kröp han ner i första bästa säng och la sig tillrätta under täcket. Gissa om familjen som bodde i den husvagnen blev förvånade.
Eftersom vi hade sett Kalle gå in, så gick vi dit och hittade honom med ett stort leende under täcket.
Vilken livsnjutare! :-)
Lördag 28 maj 2011
Det är mycket lego nu. Kalle konstruerar och bygger.
Super Mario går tydligen att bygga på hur många olika sätt, som helst.
Han klurar och funderar ut nya innovationer.
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och drog med oss upp till hans rum.
Kalle var väldigt ivrig att få visa sitt verk.
På golvet fanns 7 stycken ihopsatta små legoklossar av blå, vita och gula legobitar.
Inget märkvärdigt bygge alls!
Det syntes på Kalle att det var något väldigt häftigt han hade byggt.
Han började att prata.
- Han ... titta ner ... titta upp ... arg ... trött ... titta så ... ser allt ... blunda, rabblade han med lite betänketid mellan varje ord.
Vi lyssnade och försökte att förstå, men det var svårt att få ett sammanhang.
Kalle började att visa vad han menade.
Han lyfte upp Super Mario och visade ögat.
-Den ...öga, sa han och satte i ett öga som tittar rakt fram (antar vi).
Så klurigt!
Han hade alltså byggt olika ögon, som gick att byta ut efter hur Super Mario skulle se ut.
Det gula är ögonlocket, det vita är ögonvitan och det blå är pupillen.
Kloss 1: Ögat tittar ner.
Kloss 2: Ögat tittar upp.
Kloss 3: Ögat är argt.
Kloss 4: Ett trött öga.
Kloss 5: Ögat kisar.
Kloss 6: Tittar vanligt (tror vi).
Kloss 7: Ett öga som blundar.
Det intressanta är att Kalle, precis som många andra personer med autism, tycker att olika ansiktsuttryck är svåra att tolka.
Han ser alltså till att träna dem själv.
Fredag 27 maj 2011
Nykläckt familjemedlem
Igår, 6 dagar över tiden, "kläcktes" Kalles dinosaurieägg.
Eftersom dinosaurien inte släppte från botten av ägget, så hjälpte vi kläckningen på traven. Naturligtvis gjorde vi det i smyg. Kalle skulle inte ha accepterat att vi gjorde det.
Vi var med när Kalle upptäckte att dinosaurien hade släppt från ägget. Han vred och vände på den blöta, lite hala gummifiguren några gånger.
Efter det ställde han den åt sidan och gick och byggde lego istället. Det spännande var över och själva dinosaurien var inte så rolig.
Däremot kom Kalle på att det finns en lego-dinosaurie i en av hans legokataloger. Han letade snabbt upp den i lego-katalogen och bad oss att läsa alla detaljer om den. Detaljerna har han nu rabblat i ett par dagar. Lego-satsen kan man bygga om till tre olika figurer. Det är en spindel, en krokodil eller en monsterdinosaurie. Den är radiostyrd med ljus, ljud och motor.
Den vill han naturligtvis köpa. Tyvärr är katalogen från 2008 och modellen har utgått från sortimentet.
Det sista han gjorde ikväll var att visa lego-dinosaurien, för sin bästa kompis - Super Mario.
- Den är spindel, den är krokodil, den är monsterdinosaurie, sa han och visade katalogen för Super Mario.
När han hade visat färdigt, bytte han snabbt ut ögonen på Super Mario, till ett par "sovande" ögon.
- Scchh, sa han, nu ska Super Mario sova.
Vi sa godnatt till båda två, väldigt tyst, så att vi inte störde Super Mario, som redan sov. :-)
När vi kom tillbaka en liten stund senare, sov båda kompisarna nos-i-nos!
Torsdag 26 maj 2011
Idag har vi varit på ett vernissage med lego som tema.
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle direkt när vi hämtade honom på fritids.
Han var ivrig att få visa något som han hade gjort på dagen.
Han småsprang lite före oss. Det syntes att han var ivrig.
Han tog med oss till skolans matsal. Vi gick in.
Han gick fram till glasmontern, precis vid ingången till skolans matsal och pekade mycket stolt på innehållet i den.
På två av de tre glashyllorna stod det pokaler i olika ädla metaller.
På den tredje glashyllan fanns det lego-projekt som Kalle hade byggt under skoldagen.
Vad var det för figur? Inte svårt att gissa.
Självklart - Super Mario! I två olika storlekar.
Roligt att han får visa upp sina färdigheter.
Han var bra stolt!
Onsdag 25 maj 2011
Att förklara ett tillstånd
I början av april blev Kalle hastigt sjuk i skolan. Han kräktes och ville sova. Vi hämtade honom.
När han kom hem ville han bara sova. Han sov skönt i några timmar.
- Han ... ont huvud ... inte, sa han när han vaknade.
Resten av eftermiddagen och kvällen var han pigg och som vanligt.
De flesta barn hade nog klagat över att de hade ont i huvudet om de hade det. Inte Kalle. Han säger ingenting.
Han lägger sig att sova istället.
Vi har funderat lite om det kanske var ett första migränanfall han fick. Vi har det i familjen och det är vanligt att man kräks av migrän.
Idag hoppade han på studsmattan en lång stund, direkt efter skolan. När han var klar gick han in i huset och upp till sitt rum.
För att bygga lego - trodde vi.
För att lägga sig i sängen - tänkte Kalle.
Efter en kort stund hittade vi Kalle i sin säng - sovande.
Han hade antagligen gått direkt upp till sitt rum och lagt sig. Vi lät honom sova i en halvtimme.
Lite senare försökte vi att fråga Kalle om varför han hade gått och lagt sig.
Abstrakta frågor och dessutom med ett tidsperspektiv av förfluten tid. Mycket svårt.
Ibland kan Kalle svara på frågorna, ibland inte. Just eftersom det är abstrakt och svårt, så är det viktigt att omformulera frågorna hela tiden. Samma fråga kan ställas på många olika sätt. Vi har blivit lite av experter på att ge Kalle frågor med ungefär samma innehåll, men på många olika sätt.
Helt plötsligt når man fram.
- Kalle, förut gick du till sängen för att sova. Var det skönt? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle .
- Varför ville du sova? fortsatte vi.
Kalle funderade en stund.
- Han ... mår illa ... huvud ... INTE, sa Kalle.
Kan det vara tydligare?
Han hade antagligen känt att han hade ont i huvudet, när han hoppade på studsmattan.
Därför gick han till sängen och la sig att sova.
När han vaknade var huvudvärken borta.
Det var andra gången som Kalle förklarade med ord, att han hade haft ont i sitt huvud.
Skillnaden för oss är att vi slipper gissa hur han känner sig.
Vi kan fråga!
En av de roligaste badstunderna när Kalle var bebis, var när en lampskärmsförpackning var med i badet.
Förpackningen av hårdplats var precis lagom stor att dra över huvudet. Den var ett perfekt skydd mot duschstrålen. Känslan var rolig när vattnet studsade mot förpackningen.
Alla tre, Mimmi, Maja och Kalle, tjöt av skratt när de hade "mössan" på sitt huvud.
Det var en rolig huvud-lek, inte en huvud-värk!
Tisdag 24 maj 2011
Sen vinterns snö tinade bort i mars, så har Kalle ändrat sitt sätt att förflytta sig. Han går fortfarande, men det är mer ett balansnummer.
Kantstenar, gatsten, sandlådekanter, rabattkanter, murar, ja allt som man kan balansera på dras Kalle till.
Rasterna i skolan kan han balansera sig igenom.
Promenaden till och från skolan har kantsten nästan hela vägen - och dem balanserar han på.
Han balanserar överallt, på allt, med allt. Det är som ett måste!
En anledning till att han balanserar på allt kan vara att han känner själv att han har utvecklat sin balans väldigt mycket, efter att ha sparkat kick-board innne hela vintern.
Vi småpratar mycket med Kalle om det som händer runt honom. Även om det verkar som om han inte förstår eller lyssnar så tror vi att om han hör något tillräckligt mycket, så blir det en naturlig del av hans eget språk till slut.
Just det här med hans balanserande har vi pratat en hel del om. Vi har förklarat och berättat för honom vad det heter det han gör. Ibland har han lyssnat, ibland inte.
- Vad gör du? har vi frågat honom många gånger när han har balanserat på något.
- Nej, har han alltid svarat.
Det svaret betyder egentligen "jag vill inte prata just nu". Det måste vi acceptera.
Utom idag - vi fick ett svar. Ett alldeles eget personligt svar.
- Vad gör du, Kalle? frågade vi.
- Han ... går ... I, svarade Kalle samtidigt som han tecknade bokstaven "I" med höger hand.
Han gick just då på en rak, avlång kantsten på väg hem från skolan.
Så klokt - kantstenen har ju formen av bokstaven I, men i jätteformat!
Måndag 23 maj 2011
Kalle går i väntans tider - fortfarande.
Idag har det gått tre dagar över beräknad tid.
Från det att dinosaurieägget las i vatten, till det skulle spricka och dinosaurien skulle "födas" stod det att det skulle ta 12-24 timmar. Efter den tiden hade det börjat att spricka, nästan osynligt i äggets yttersta skal.
På de här fyra dagarna som har gåttt sen Kalle la ner sitt ägg i vatten har han gått fram och tillbaka för att titta till sitt ägg, många gånger. Han har nog gått lika långt som ett maratonlopp - 42195 meter.
I lördags, en dag över tiden, började det att spricka upp, så¨att man kunde ana innehållet.
Kalle tittade en stund på det gula innehållet.
- Kanske ... en dinosaurie! sa han.
- Kanske ... en kyckling! fortsatte han.
Han stannade upp en stund och funderade lite.
- Kanske ... en banan! filosoferade han.
- Kanske ... en citron! sa han till sist.
Så rätt han har. Man kan ju aldrig vara säker på ett innehåll, förrän man har sett det. :-)
Igår, två dagar över tiden, hade ett öga börjat att titta fram. Kalle böjde sig ner över "den gula" och kunde snabbt konstatera att det inte kunde vara en banan eller en citron. Den hade ju ett öga. Sannolikheten är stor att det faktiskt är en dinosurie. Väntan fortsätter...
Idag hade ägget öppnat sig mycket mer. Vi kan se att det är en dinosurie.
Efter lite tvekan stack Kalle ner handen och rörde vid den gula, hala gummiklumpen.
Han var ganska spänd, på vad som skulle hända.
Han lyfte försiktigt, försiktigt upp dinosaurien några centimeter från botten och höll den stilla en kort stund.
Ingenting hände.
- Den vill inte komma ut, konstaterade han och la försiktigt ner den igen.
Ägg-kläckningar är sen lång tid tillbaka ett av Kalles specialintressen.
Han har nog sett tillräckligt många YouTube-klipp med ägg som kläcks, för att veta att man inte ska hjälpa ett äggs innehåll att komma ut.
Naturen ska ha sin gång!
Antagligen kommer naturen att få ha sin gång när det gäller vårt dinosurieägg.
Alltså kan det ta tid innan dinosaurien släpper från ägget helt och hållet.
Vi fortsätter att vänta!
Söndag 22 maj 2011
- Kom ... jag visa dig ... många häppen, sa Kalle när han hämtade oss.
Det var något han ville visa.
Häppen, häppen, häppen - vi uttalade ordet tyst för oss själva några gånger, för att se om vi kunde höra vad han menade. Vi kunde inte komma på vad det var.
Han tog med oss till bordet i vardagsrummet.
På bordet låg en hög med legobitar och en Super Mario.
Lego har fått en revival, efter att ha legat vilande i nästan ett halvår.
När showen började så förstod vi vad "häppen" var. Kepsen - såklart!
Han började med sitt förvandlingsnummer. Han satte på ett par bitar på Super Marios huvud och visade oss. När vi hade sett, tog han av bitarna och bytte till några nya.
Det blev en show i sju akter. Sju olika kepsar fick Super Mario prova.
Vi tittade på hela föreställningen utan att säga något.
När alla sju kepsarna var provade fick vi gissa vilken som vi trodde var den "rätta" kepsen.
Gissar du också rätt?
Kalle skrattade gott åt utseendet på Super Mario när han satte på den sjunde, sista kepsen.
- Den är stoooor, sa han.
Vi lyckades gissa helt rätt på frågan om vilken "häpp" som är den riktiga.
Rätt svar kommer på bilden här under, den femte "häppen":
Lördag 21 maj 2011
Det är ganska vanligt att Kalle fastnar i tankarna. Kanske beror det en del på hans autism. Kanske beror det en del på personligheten. Han kan börja att tänka på en sak eller händelse och den saken kan gå igen överallt hela dagen.
Idag var han hemma hos sin kusin Jennifer med familj. De hade en tubkikare på stativ. Den var intressant. Den ville han prova. Han ställde sig i position och började att kika. Tyvärr gick det inte att ställa in skärpan, så allt var suddigt. Kalle gav upp, men tankarna på kikaren satt kvar. Han såg kikare överallt.
Farmor Rose-Marie var också där. Hon hade med sig sina två hundar Fiffie och Tina. Hundarna sprang omkring från famn till famn och blev klappade av alla. Kalle var också nyfiken och ville klappa.
Då upptäckte han något intressant svansen. Den snurrade upp sig på ryggen på Fiffie.
- Nästan ut en kikare(det ser nästan ut som en kikare), sa Kalle och försökte "kika" genom den.
Det var inte lika lätt som på tubkikaren på stativ. Fiffie var inte lika stilla! ;-)
Kalle har tidigare varit ganska neutral och lite reserverad mot hundar. Han har inte känt sig bekväm med dem. Därför är det så mysigt att se när han helt lugnt "gosar" med Fiffie.
Hela dagen har Kalle sett saker som han tycker ser ut som en kikare.
Dagens sista, alldeles innan han skulle sova, var toalettrullen.
Vi får ta en pysselstund imorgon och utveckla en egen toalettrullekikare på stativ.
Fredag 20 maj 2011
Dinosaurie-popcorn
Fredag = popcorn
Popcorn = en speciell glasskål fylld med popcorn i TV-soffan
Hur gör man då om den speciella popcorn-skålen är fylld med vatten och ett ägg, som ska kläckas till en dinosaurie?
Tja. som förälder börjar man att tänka ut strategier för hur man ska kunna dölja det faktum att popcornskålen är upptagen av ett ägg som ännu inte har kläckts. Vilka andra skålar kan fungera? Kan man flytta ägget till en annan skål? Finns det andra sätt att lösa problemet på? Tankarna snurrar!
Vid middagen frågade vi Kalle hur vi skulle göra med popcornskålen ikväll. Den var ju upptagen av annat.
Kalle tittade på oss med ett förvånat uttryck. Han reste på sig och gick fram till skåpet med skålar.
Han öppnade luckorna och pekade på en rostfri bunke.
- Kangke kang den (kanske kan den)? frågade han och tittade undrande på oss som om det var vi som skulle ha synpunkter på valet av skål. Vi som hade laddat för att få honom att acceptera en annan skål.
Vi hällde upp kvällens popcorn i den valda skålen och Kalle såg nöjd ut.
Tänk vad vi föräldrar kan krångla till det i tankarna ibland!
Torsdag 19 maj 2011
Idag var Kalle på utflykt med skolan. De var på ett fjärilsmuseum.
I museets butik hittade han ett ägg som han var intresserad av. Det var ett ägg som man skulle lägga i vatten. Efter ett dygn skulle det börja spricka och till sist kläckas till en dinosaurie.
Kalle köpte ägget.
När han hade kommit hem och packat upp sitt ägg, så letade vi efter en lämplig skål. På bruksanvisningen, som bestod av bilder, kunde man se att det skulle vara en skål av glas. Den djupaste genomskinliga glasskål vi hade var den skål som Kalle brukar få sina fredags-popcorn i.
- NEJ, sa han skarpt. Den var det helt otänkbart att använda. Den fungerar bara till popcorn.
Vi hittade en annan skål och Kalle la i sitt ägg och fyllde upp med vatten.
När han hade fyllt upp med vatten ända upp till kanten tittade han på resultatet. Han såg inte helt nöjd ut.
På bilden på bruksanvisningen var ägget helt täckt med vatten. Kalles ägg stack upp över vattenytan.
- Den är fel, sa han.
Han gick med på att vi bytte till popcorn-skålen. Han flyttade över ägget och fyllde upp med vatten.
Han tittade på resultatet och jämförde med bruksanvisningen.
Nu var allt bra! Bara att vänta på att det skulle börja att spricka.
På bruksanvisningen stod det att det skulle ta ca ett dygn innan ägget börjar att spricka.
Kalle satte sig en stund vid TV:n. Varannan minut gick han ut till köket för att kolla ägget.
- Ingen dinosaurie, sa han efter att ha kollat ägget 20 gånger.
Vi förklarade att det skulle ta ett tag.
Vi sa att han först skulle:
- gå och lägga sig och sova
- vakna och gå till skolan
- komma hem från skolan
- äta mellis och leka .... sen kanske det börjar att spricka....
- Jaahhaaa, sa Kalle och slutade att springa som en jojo.
Vi hoppas på en bra kläckning imorgon! :-)
Onsdag 18 maj 2011
På baksidan av mjölkpaketen kan man läsa om hur bönderna så här års har "ko-släpp". De släpper ut sina kor i hagarna.
Idag hade Kalle "släpp" på skolan, fast av en aningen mindre art.
De hade "fjärils-släpp".
För några veckor sen började Kalle och hans klass att "odla" fjärilar. De hade köpt fjärilslarver, som växte ganska snabbt.
Efter ett tag började larverna att spinna in sig till puppor. I förra veckan började pupporna att kläckas till fjärilar.
Under veckorna som har gått har de haft tid att studera, forska, måla och pyssla kring allt som hänger ihop med fjärilar. Kalle är fascinerad av trolleriet larv-puppa-fjäril.
Idag släppte de ut sina fjärilar. Alltså var det "fjärils-släpp"!
De bilder som skolan hade mailat till oss, från den stora händelsen, ville vi visa för Kalle. Vi tänkte att han kanske skulle berätta någon detalj för oss om hur det var. Det är så sällan han kan beskriva det han upplever. Vi hoppades att det här var så spännande och intressant för honom att han skulle berätta lite mer än han brukar.
Vi visade honom de 6 bilderna.
På första bilden sa han ett ord : fjäril.
På andra bilden sa han lite mer: barnena ... öppna ... fjäril...
De följande 4 bilderna ville han inte kommentera alls. Det var tyst!
Vi försökte att lirka lite, men det enda han sa var: fjäril och Kalle.
Tänk om vi kunde läsa hans tankar. Då skulle vi säkert få lite mer detaljer. Kalle tycker nog att det är onödigt att berätta detaljer - för han vet ju redan allt.
Det vi kunde se på bilderna var i alla fall att han såg nöjd, glad och stolt ut!
Kalle, har en av fjärilarna på sin hand!
Tisdag 17 maj 2011
En svart-vit promenad
När vi hämtade Kalle på fritids idag, satt han på golvet och "läste" en Bamse-tidning. Han bläddrade samma 4 sidor fram och tillbaka.
- Kom, jag visa dig, sa han.
Han visade och pekade. Stackars Bamse var tillfångatagen av någon trollkarl och satt nere i en källare med lucka i taket. Trollkarlen sprutade in någonting på Bamse som ändrade färg och blev helt svart.
- Nästan ut en skugga, sa Kalle och pekade på Bamse.
På de följande två sidorna lyckades Bamse få tillbaka sina vanliga färger. Då kom trollkarlen igen och sprutade ut något annat medel på Bamse som den här gången ändrade färg och blev helt vit.
- Nästan ut en spöke, sa Kalle.
När vi lämnade fritids var han helt uppfylld av svarta och vita Bamse.
Det blev en svart-vit promenad. Vi har väl aldrig tänkt på hur mycket svarta och vita saker det finns på vår 200 meter långa promenad hem.
Kalle hittade nya saker hela tiden. Så fort han såg något, sa han"svart" eller "vit".
Det han såg var:
Vitt: en fågel (fiskmås) hund, blommor på en buske, fönsterkarmar, ytterdörr, träd (björkbark), staket, mammas skor, brevlåda, skolans namnskylt, bil, byxorna på en tjej på cykel och några saker till.
Svart: vattenpöl, brevlåda, hustak, cykel, fågel (kaja), dragkedjan på jackan, gunga, staket, namnskylt, bildäck, papperskorg, träd (björkbark), fönster, bil, ratt i en bil, hund, oljefläck på marken, fluga och några saker till.
- ...och en svart pappa, ropade Kalle när han upptäckte att pappa kom cyklande mot oss.
- Pappa ... nästan ut ... en skugga-Bamse, sa Kalle och studerade pappa uppifrån och ner. Svart tröja, svarta byxor, svarta strumpor och svarta skor. Dessutom - en svart cykel.
Vilken perfekt avslutning på den svart-vita promenaden!
Kalle gör en skugga (kanske mer grå än svart!) på husväggen ute.
Måndag 16 maj 2011
- HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄÄLP, ropade Kalle högt och genomträngande.
Han var ensam uppe på sitt rum. Vi var nere i köket och hörde hans hjärtskärande rop.
Vi reagerade snabbt och tog trappan upp till hans rum i några få steg. Det är inte ofta Kalle låter så angelägen som han gjorde nu. Vi hade hört allvaret i hans röst.
När vi stormade in i hans rum, så hittade vi Kalle på golvet.
Där satt han i lugn och ro och byggde på en ny Super Mario i lego. En Super Mario med ett hjärta på magen.
Gissa hans ansiktsuttryck när vi stormar in i hans rum, beredda att hjälpa honom från något allvarligt, när han sitter i lugn och ro och bygger lego.
Han såg minst sagt paff ut. :-)
Vi kunde inte annat än att skratta åt situationen.
- Varför ... skrattar? frågade Kalle.
- Kalle ropade "HJÄÄÄLP" så vi sprang hit för att hjälpa dig, sa vi.
- Han ... titta TV, förklarade Kalle, han ... skoja.
Samtidigt som han byggde lego, så hade han spelat upp en film i sitt huvud. När han ser filmer på det sättet, kan han leva sig in i dem så mycket att han själv blir delaktig i handlingen.
Antagligen var det därför han hade ropat efter hjälp, det hände något i filmen.
Tänk, vad praktiskt att kunna "starta" en filmsekvens i huvudet när det passar.
Vi runt omkring Kalle får ofta gissa och försöka att förstå vad han "ser".
Han har en egen värld, som vi andra inte kan se eller förstå - som bara är hans.
Söndag 15 maj 2011
Kalle har haft en lååång period, utan särskilt mycket legobyggande. Han har inte heller tecknat eller målat så mycket som han brukar. Hans kreativa sidor har varit vilande. Sen i januari har legolådan stått mer eller mindre orörd.
Idag hörde vi det välbekanta ljudet, som talade om för oss att han letade efter någon speciell legobit. Han rev runt i legolådan en stund, sen tystnade det en stund och sen började det om igen.
Vad byggde han?
Naturligtvis byggde han det som vi trodde att han byggde. Super Mario!
Det är nästan ett havt år sen han byggde Super Mario sist, men takterna satt i.
Alla 130 bitarna kom han ihåg. Han hade inga problem med att bygga den ur minnet.
Han fortsatte på samma tema och det blev två, för honom, helt nya tredimensionella Super Mario-figurer.
Antagligen hade han fått influenser från filmer på YouTube. Han hade surfat runt lite bland olika legofilmer.
Han var mest nöjd med knapparna på magen och ögonen på den stora tredimensionella figuren. De hade han byggt av runda legobitar.
Gammal kärlek rostar aldrig...
Lördag 14 maj 2011
Artigt initiativ
Kalle var på väg till studsmattan.
- Vad gör ni? frågade han.
- Vi rensar bort alla maskrosor från gräsmattan, det är ogräs, svarade vi.
Kalle svarade inte utan stod en stund och tittade på.
Han hittade en maskros som hade blommat över och fått sin vita, duniga fröställning. Den plockade han och började att blåsa bort fröerna. 
När fröerna var slut, så hoppade han vant upp på studsmattan och började att hoppa.
När han hade hoppat en stund, var det vår tur att fråga.
- Vad gör du? frågade vi.
- Nej, svarade Kalle, precis som han brukar svara när vi ställer den frågan.
- Vad gör ni? frågade Kalle.
En ganska vanlig fråga, från ett ganska vanligt barn, eller
en ganska ovanlig fråga från ett ganska ovanligt barn?
Kalle har aldrig förut, på eget initiativ, ställt den frågan. En helt vanlig fråga från de flesta, men inte från Kalle.
Var han intresserad av svaret?
Nja, inte särskilt, men han har hört oss ställa den frågan till honom varje dag. Därför har han nog förstått att det är något man brukar säga.
Fredag 13 maj 2011
Att leka med andra barn tycker Kalle är svårt, kanske inte heller så viktigt. Han vill göra allt på sitt sätt och inte bli störd i leken. Mimmi och Maja har provat att leka Följa John, men det har inte Kalle varit med på. Det stör honom att andra gör samma saker som han. Han har avslutat det han har gjort väldigt snabbt och gått ifrån dem.
Idag lyckades de - och han skrattade och tyckte att det var roligt.
Mimmi, Maja och Majas två kompisar Emma och Elin var samtidigt med Kalle på studsmattan. När de är fler än en, så vet de att de inte få göra volter eller andra konster. De "småhoppar" tillsammans.
Alla fem stod i en ring och "småhoppade".
Maja började med att göra ett hopp ner till sittande och upp igen. Samtidigt sa hon sitt namn. Elin, Emma och Mimmi hängde på direkt. De hoppade ner till sittande samtidigt som de sa sitt namn. Leken gick varvet runt. Alla satte sig och sa sitt namn. Kalle såg och förstod. Han hängde på och gjorde lika.
- Maja, sa Maja och "sitthoppade".
- Emma, sa Emma "sitthoppade".
- Mimmi, sa Mimmi "sitthoppade".
- Elin, sa Elin "sitthoppade".
- Kalle, sa Kalle och sitthoppade med ett stort leende.
Leken fortsatte varv efter varv.
Efter en stund kom Mimmi, Maja, Emma och Elin överens om att de skulle säga "Kalle" alla fyra innan de satte sig ner.
Kalle hörde vad de sa - och förstod. Han skrattade och alla fem fortsatte några varv.
När turen kom till honom tog han ett eget initiativ i leken. Han sa"studsmatta" istället för "Kalle".
Nu var det tjejernas tur att vara flexibla.
De hörde hans namnbyte och alla sa "studsmatta" till Kalles förtjusning.
Efter ganska många varv, med olika namn och ord, tyckte Kalle att han ville förändra leken. Han började att gå runt utmed studsmattans kant. Hans "lekkamrater" följde efter och det blev en ren Följa John-lek. Kalle bestämde rörelserna och de andra fyra gjorde likadant.
Mimmi, Maja, Emma och Elin härmade Kalle och var helt med på allt han gjorde.
Han gick runt, runt. Han la sig platt på mage. Han snurrade runt. Han sa olika ord och ljud. Allt gjorde de lika som han.
Kalle skrattade gott, han hade riktigt roligt. I 20 minuter fortsatte leken.
Vi som satt som åskådare njöt. De här stunderna när Kalle gör saker över sina egna gränser är få. Det var en härlig stund.
Torsdag 12 maj 2011
Kalle kan inte läsa - tror han.
När han inte tänker på att han läser, då kan han ljuda ihop ord. När han blir medveten om vad han håller på med, så blir han nog rädd att misslyckas och blir blockerad.
Idag blev Kalle väldigt intresserad av ett uppslag i vår lokaltidning.
Det var en politisk undersökning om vilka åsikter de olika partierna har, inför omvalet på söndag. Inte för att han intresserar sig för lokalpolitiken (än i alla fall), utan för den tydliga presentationen.
8 politiker stod uppställda på en linje. Alla hade två skyltar i sina händer, en Ja- och en Nej-skylt. De fick 10 frågor och för varje fråga svarade de med den skylt som motsvarade deras åsikt. På varje bild stod politikerna på rad och höll upp den skylt som stämde bäst med deras åsikt.
Det var alltså totalt 80 skyltar med "Ja" eller "Nej".
Kalle såg bilderna och började att läsa.
- Ja, ja, ja, ja, nej, nej, ja, ja, ja, ja, ja, ja, nja, ja, nej......., läste Kalle. Han fortsatte igenom hela raden och till slut hela uppslaget.
Han tänkte nog inte på att han faktiskt läste.
Att J och a blir "Ja" och att N, e och j blir "Nej" har han nog lärt sig att känna igen som en ordbild.
Men han ljudade och läste faktiskt ordet "Nja" också.
När han hade läst färdigt pekade vi på ordet "Nja" och frågade honom om han kunde läsa det en gång till.
Han tittade en stund på ordet.
- Han ... kan inte, sa han uppgivet och lämnade tillbaka tidningen.
Onsdag 11 maj 2011
Kalle luras inte!
Han har inte kommit på att man kan dra en vit lögn - för att klara sig.
Han svarar på en fråga - om han förstår den - med ett sant svar. Vi behöver inte fundera över om det är som han säger. Han är ärlig och kan inte tänka sig att luras.
Om han svarar eller säger något som inte är sant, så beror det på att han inte riktigt hänger med i ordvändningarna eller sammanhanget.
Kalle accepterar alltid att gå och lägga sig. Det är inte alltid han lyckas att somna på en gång, men han är kvar i sängen. Vi drar för draperierna som är för hans sovalkov och han ligger kvar.
För det mesta!
Några gånger har vi upptäckt att hans dörr har varit stängd, efter att vi har nattat honom. Han sover alltid med dörren öppen, så det är verkligen en signal att nu är det något som händer.
Ikväll när vi kom tillbaka till hans rum en kvart efter nattning, var hans dörr stängd.
Aha, något var på gång!
Vi öppnade dörren och smög in. Till vår fördel är att han har inga hörapparater i när han ska sova. Alltså hör han inte när vi kommer in i hans rum.
Vi såg direkt att det var något som var tänt bakom skynket framför sängen.
Vi gick fram och drog undan skynket.
Kalle tittade förvånat upp och gömde snabbt som ögat det han hade i sina händer - sitt Nintendo-spel.
- Men, Kalle, vad gör du? Du måste sova nu, sa vi.
- Han ... den ... emm ... spelar, svarade Kalle ärligt.
- Vad spelar du? frågade vi.
- NEJ, sa Kalle och visade tydligt att han inte hade svar på några fler frågor.
- Nu är det dags att sova, godnatt, sa vi och stoppade om honom.
- Godnatt, svarade Kalle.
Tisdag 10 maj 2011
Sen Kalle var riktigt liten fram till han var 5 år, gick vi hela familjen till badhuset, så gott som varje fredag eftermiddag. Kalle har alltid ÄLSKAT vatten. Han har inga begränsningar, förutom de allra värsta vattenrutschbanorna, som han gärna avstår.
De sista åren har vi inte gått och badat lika regelbundet, men ibland på fredag eftermiddagar går vi till badhuset en stund. Det är en skön start på helgen.
Till en början använde han ärmpuffar.
Plötsligt en dag, när han var nyss fyllda 4 år, bestämde han sig. Han tyckte att det var dags att prova att simma, utan puffarna. Han tog av dem och kastade sig i, utan betänketid. På det djupaste i bassängen. Vi höll andan ett tag och var beredda på att hoppa i, för att hjälpa honom. Efter några sekunder kom hans huvud upp med ansiktet ovanför vattenytan. Det stora leendet gick inte att ta miste på. Han hade lyckats. Efter den dagen har han "simmat". Han har inte rätt armtag eller bentag, men han tar sig fram och håller sig ovanför vattenytan utan problem. Det är skönt att veta att han klarar av att komma upp igen om han hoppar i.
För ungefär en vecka sen aviserade Kalles lärare att de skulle gå till badhuset, idag.
Kalle fick också veta det. Han har inte varit till badhuset, med skolan förut.
- På tisdag ska ni gå till badhuset, med skolan. Vad roligt! har vi sagt för att förbereda Kalle.
- Inte badhuset! Inte roligt! har Kalle svarat varje gång.
Vi vet att Kalle har som en vana att svara "nej" till mycket i en första fas och sen ändra sig till att vara helt med på noterna, så hans svar var ganska naturligt.
Vi har ändå spekulerat i om han skulle bada eller inte.
En anledning till att vi har funderat, är att han har olika vanor hemma och i skolan.
I skolan har det varit problem med att duscha efter gympan. Han har totalvägrat. En period vägrade han att byta om till gympakläder. Det gick så långt att han till slut vägrade att gå in i gymnastikhallen.
Nu har han börjat att acceptera att byta om till shorts och att duscha av fötterna efter lektionen. Små framsteg, som kan vara början på större framsteg.
Hemma gillar han att duscha och nu i björkpollentider, har han duschat upp till tre gånger per dag. Han känner att det är skönt för ögonen med duschen. Det slutar att klia.
Alltså har han helt olika sätt att se på saker hemma och i skolan. Duschar gör man hemma - inte i skolan.
Det är anledningen till att vi har spekulerat i om han skulle vara med och bada eller om han skulle vägra.
Hur gick det då, badade han eller inte?
Jo, när det var dags att gå hade Kalle ställt in sig på att de skulle till badhuset. Efter diskussion i klassrummet om att det inte fanns något badhus i skolan utan att de skulle gå iväg till ett badhus, var han ivrig att gå. De hade fantiserat lite om var de skulle kunna bada i skolan och att bada i handfatet i hemkunskapen var ju helt tokigt. :-)
- Kom igen nurå! sa han otåligt.
På de bilder vi fick efter badhusbesöket, så ser vi, att han ser väldigt nöjd och glad ut.
På kvällen sa vi nästan samma mening som innan badhusbesöket.
- Idag var ni i badhuset med skolan. Var det roligt! sa vi.
- Jaaa (på inandning) roligt! svarade Kalle.
Kalle berättade att han hade haft "vattensolglasögon" i badhuset.
Måndag 9 maj 2011
Välja det bästa alternativet
För Kalle kan det vara oerhört svårt att välja mellan olika alternativ. Kanske beror det på autismen, kanske beror det på personlighet. Eller kanske en kombination.
Just eftersom det är svårt att välja mellan olika saker, brukar vi ibland "busa" lite för att träna honom i att ta egna beslut. Vi kan ge honom helt tokiga alternativ, som han kan välja mellan.
De gånger han inser att vi skojar med honom, brukar han skratta gott.
Idag kom han in, alldeles svettig och rödkindad, efter en lång stund på studsmattan. Den används minst en timme, ibland många timmar, varje dag av honom.
- Han ... törstig, sa han.
Då gav vi honom tre alternativ som han valde mellan.
- Vill du sova? sa vi och pekade på pekfingret.
- Eller vill du duscha? sa vi och pekade på långfingret.
- Eller vill du bygga lego? frågade vi och pekade på ringfingret.
Inget av alternativen hjälpte honom med hans törst. Vi förväntade oss att han skulle inse att inget av alternativen var bra.
Dessutom har vi alltid ett glas står framme vid diskbänken, så han vet egentligen hur han ska göra för att ta ett glas vatten.
Han funderade en kort stund, innan han pekade på långfingret.
Han ville duscha!
Sagt och gjort, vi gick upp till duschen. Kalle tog av sig kläderna och gick in i duschen.
Det första han gjorde när han hade gått in, var att ta några rejäla klunkar vatten, direkt från duschmunstycket. Han hade ju faktiskt sagt att han var törstig - och det fixade han på sitt sätt! :-)
Den här bilden är tagen på påskafton i år, 23 april.
Det var en skön sommardag och vattenspridaren åkte fram.
Kalle passade på att "dricka" lite då också. 
Söndag 8 maj 2011
Kalle vill ofta göra saker på sitt sätt, lite bredvid andra människor. Samarbete är svårt och han vill gärna göra det mesta på sitt eget sätt.
Att vara storasyster, kan innebära att man har tillräckligt mycket "mandat", för att få till ett samarbete med Kalle.
Ett av Majas stora intressen är dans. I skolan har hon danslektion två gånger i veckan.
Kalle är inte lika intresserad av dans. Han är väl egentligen helt ointresserad.
För ett par dagar sen ville Maja skapa en dans tillsammans med Kalle.
Båda var på studsmattan.
Maja satte på låten "Diggar dig" med Nicke & Nilla.
Hon började att regissera Kalle hur han skulle göra - och han gjorde som hon sa.
Hela låten...
Om ... och om ... och om igen ...
I tre dagar har de tränat, med Maja som ledare och Kalle som elev.
Idag var det uppvisning under högtidliga former. Vi blev inbjudna att se showen.
Det var en dansuppvisning på studsmattan i 2,5 minut med en lite annorlunda dansstil.
Den ena (inga namn nämnda) gjorde alla rörelser i takt och den andra (fortfarande ingen utpekad) var en halv sekund senare med samma rörelse. Oftast samma rörelse!
Glädjen hos både ledaren och efterföljaren var det inte att ta miste på.
Det var en härlig uppvisning!
Lördag 7 maj 2011
Att hoppa på studsmattan är livet!
Varje dag skuttar, springer, dansar, snurrar och trixar Kalle på studsmattan.
Det är livet!
Den 18 april skrev vi om hur Kalle och Mimmi satte namn på fem av våra bollar. Det var Plutten, Hoppan, Gullan, Rundo och Tjockis. Bollarna är med lite här och där på alla möjliga sätt. De används oftast för andra ändamål, än vad de egentligen är avsedda för. Det är sällan handbollen spelar handboll eller fotbollen fotboll. De kan däremot vara med på studsmattan i olika lekar.
Idag hoppade och trixade Kalle på studsmattan. Plötsligt får han syn på en liten badboll, med Coop-reklam på.
- Ååå, titta ... en RIKTIG boll, sa han.
Den gillade han. Han slutade hoppa och gick ner på gräsmattan och hämtade badbollen. Han bar den i famnen och la den på studsmattan. Han såg helt lyrisk ut. Den gillade han.
- Vad ... namn? frågade han.
- Ja, vad ska den heta? Vad tycker du, Kalle? frågade vi tillbaka.
En svår fråga!
- Eemmm ... han heta ... eemm ... han vet inte ... kanske ... han vet inte ... eemmm ... Kia, sa han till slut efter låååång betänketid.
Nu har vi alltså ytterligare en boll med i lekarna, Kia.
Till skillnad från de andra bollarna av läder så är det här en RIKTIG boll, enligt Kalle. ;-)
Fredag 6 maj 2011
Vi har flyttat marsvinsburen så att den står alldeles utanför Kalles rum.
Kalle har börjat att visa mer och mer intresse för Toulouse och Tingeling. Nästan varje gång han går ut eller in i sitt rum klappar han dem.
Han börjar att känna sig bekväm med dem.
Idag blev han kanske lite för bekväm. Plötsligt hade hans händer stannat runt Tingelings hals och höll ganska hårt.
- NEEJ, KALLE, SÅ GÖR MAN INTE, sa vi skarpt, utan att höja rösten för mycket.
Kalle är väldigt känslig för tillsägelser. Helst skulle han vilja falla ner i en lucka i golvet, när han blir tillsagd för något. Känslor som ledsen, arg, kränkt eller rädd tycker han är svåra att handskas med.
Sen är det ju faktiskt så att ingen kan veta att man inte gör så, om man inte har lärt sig det.
Den tillsägelsen Kalle fick idag gör att nu vet han att så gör man inte. Han kommer antagligen aldrig att göra om det och riskera en tillsägelse.
Eftersom känslorna vid en tillsägelse är svåra så blir Kalles beteende lite annorlunda än det kanske skull ha blivit hos ett annat barn.
Han blev så ledsen och skämdes så mycket att frukost inte var att tänka på. Länge, länge låg han bakom en stol i köket, hopkurad med ansiktet ner mot golvet och händerna över huvudet. Han ville stänga världen ute.
Till slut kom han upp och klättrade upp i knä. Han ville inte visa sitt ansikte. Det är för sårbart. Han höll istället fram sin hand och visade den med handflatan uppåt.
- Marsvinet halsen så ... det var inte Kalle ... han ... det var handen, sa Kalle för att försöka förklara sitt beteende. Det var inte han som hade gjort det, det var handen.
Det är skillnad!
Kalle kommer antagligen aldrig att göra om det.
Vi får hoppas att han kommer att fortsätta att känna sig bekväm med marsvinen och våga klappa dem.
För nu har han fått lära sig att man inte gör så, som hans händer gjorde idag.
Torsdag 5 maj 2011
För ett tag sen ramlade Kalle när han cyklade. Det låg grus från sandningen i vintras, i en kurva. Han skulle svänga och det gick så illa att cykeln gled ner på sidan. Kalle landade bra, men blev rädd.
- Han ... Kalle ... mår bara bra, sa han forcerat med rädsla i rösten, direkt när han hade ramlat. Han reste sig snabbt upp och såg väldigt allvarlig ut. Han sa flera gånger att han inte hade gjort illa sig och vi såg inget.
Vi berättade för honom att orsaken till att han hade ramlat, var att det låg mycket grus i kurvan och att cykeln gled på det.
När han fortsatte att cykla passade han på att prata allvar med gruset på gatan.
- Man får inte ... göra halt ... cykel ramla ... inte bra, sa han allvarligt och skakade på huvudet.
Efter den här händelsen har hans lust att cykla försvunnit. Han tar hellre kick-boarden än cykeln.
De sista dagarna har vi ändå bestämt oss för att vi ska cykla en liten runda varje dag med honom. När han nu till slut har lärt sig att cykla, känner vi att det är viktigt att han inte slutar av rädsla för att ramla.
När vi cyklar runt bland kvarteren där vi bor så har Kalle full koll på vägar och bilar. Så fort vi närmar oss en gatukorsning, så tittar han noga om det kommer bilar.
Redan 10 meter FÖRE korsningen bromsar han in. Där är det helt omöjligt att se om det kommer bilar.
I de flesta korsningar står husen ändå ute i trottoarhörnen.
Tekniken har blivit att han sätter sig på sadeln och sparkar sig fram till korsningen.
Resultatet blir en väldigt ryckig cykeltur, speciellt eftersom det är många gatukorsningar i våra kvarter..
Hellre ryckig än inte alls!
Onsdag 4 maj 2011
Kalle vs talgoxarna
Precis utanför vårt köksfönster hänger en jordnötsautomat som vi har jordnötter i, till fåglarna.
Hela vintern har det kommit småfåglar och pickat genom metallnätet för att få sig en matbit. Den största fågel som har kommit var en hackspett. Den rymdes nästan inte och näbben var aningen för kraftig för att den skulle lyckas få mat, men den försökte i alla fall.
Den sista veckan har talgoxarna och gråsparvarna kämpat hårt för att äta upp de sista jordnötterna. Det är som att de vet att vi tänker ta bort röret så fort det som finns i har tagit slut. Nästan hela tiden har det varit en eller två talgoxar på röret. Under vintern har de inte varit lika ihärdiga.
Kalle har upptäckt att det är mer aktivitet på jordnötsautomaten nu, än det var under vintern.
Han har börjat att gå fram till fönstret, för att kunna se lite bättre.
Talgoxarna är inte helt överens med honom om att de gillar varandras närhet. Minsta rörelse innanför fönstret, så flyger de sin väg.
Den här monologen utspelade sig idag:
- Åååå, en fågel ... guuullig, säger Kalle och går fram till fönstret.
- Vilken sööt ... gul, fortsätter han och talgoxen flyger iväg.
- Men, hallå ... fågel ... det är bara jag ... behöver inte vara rädd ... han ... Kalle ... jag, säger Kalle uppgivet och pekar på sig själv.
- Han ... inte farlig ... kom tillbaka, fortsatte han innan han gick därifrån.
Så fort han hade vänt ryggen till kom tagoxarna tillbaka.
Vi förklarade för Kalle att han måste stå stilla så att de inte blir rädda.
Kalle nickar som ett bevis på att han förstår vad vi menar.
Så fort han upptäckte att talgoxarna var tillbaka, gick han fram till fönstret igen och precis samma procedur upprepade sig.
Inte en gång - utan säkert tio gånger. Hela tiden med samma monolog.
Det är inte alltid intresset för någon annan är ömsesidigt!
Tisdag 3 maj 2011
Dagens dos av "gos"
Närhet och gos-stunder är viktiga för Kalle. Han har ett helt eget sätt att få lite "gos" varje dag.
Han har utvecklat en rutin, som är lika självklar för honom, som att man borstar tänderna när man ska sova.
Vid varje måltid, oavsett om det är frukost, lunch eller middag, så ingår rutinen.
Vad gör han?
Jo, när han har ätit upp maten, säger han tack för maten, lämnar sin stol och ställer sig bredvid någon av oss. Oftast lägger han en hand på axeln, på den han står bredvid.
Handen på axeln är egentligen en fråga. Det är ett av sätten som Kalle ställer frågor på.
Det här är en fråga som består av en gest.
Gesten betyder: "Får jag sitta en stund i ditt knä?".
Naturligtvis får han det. Vi drar ut stolen så att han kan klättra upp. Det gör han och vecklar också in sina ben under sig. Det är viktigt! Benen ska inte dingla rakt ner. Det börjar bli lite problem att rymmas i våra knän, med uppdragna ben. Han är 144 cm lång och väger ca 30 kg, så det är inte en liten pojke längre.
Han brukar också slingra armarna om våra halsar och trycka sin kind mot vår kind.
Så sitter vi i några minuter och ibland så länge som en kvart. Mysigt!
Alla som finns i Kalles närhet, har säkert fått uppleva hans "sitta-i-knä-gos-stunder".
De är mysiga!
Här är en bild på en av Kalles allra första gos-stunder.
Han är bara några dagar gammal. 
Måndag 2 maj 2011
Förr var det helt omöjligt för Kalle, att ha flera saker på sin tallrik samtidigt.
Fortfarande har han väldigt svårt att acceptera om de olika sakerna på tallriken bara snuddar vid varandra. För honom är det en omöjlig situation. Han kan inte koppla av, om de olika sakerna på tallriken snuddar vid varandra.
För ett par år sen, när Kalle gick i förskoleklass och i 1:a klass, åt han enbart broccoli och majs, i matsalen. Dag ut och dag. Han klagade aldrig, utan åt samma kost om och om igen.
Hemma åt han lite mer varierat, men inte så mycket.
Vi (både i skolan och hemma) försökte att lägga upp pyttelite av den vanliga maten på hans tallrik. Syftet var att få Kalle bara att acceptera att det han inte ville/kunde äta skulle i alla fall kunna ligga på hans tallrik.
Han petade oftast bort de tre (!) riskornen eller millimeterstora kuben kött, över tallrikskanten och ner på bordet.
Vi la tillbaka och Kalle petade över kanten igen. Så där kunde vi hålla på om och om igen.
Han är lika envis som vi...
Idag insåg vi att Kalle sakta, sakta har gjort små, små framsteg, som till slut har blivit ett jättekliv.
Den här portionen mat la han upp på sin egen tallrik. Så många saker samtidigt på tallriken!
Han lyckades också med konststycket att lägga allt så att det inte snuddade vid varandra.
Han verkade helt avspänd och åt glatt upp allt på tallriken.
Dessutom - vi testade honom med att lägga ett riskorn mitt på tallriken.
Det struntade han helt och hållet i!
Åt han riskornet?
Nej, absolut inte. Ris är inget man äter.
Inte hemma!
Det äter man bara i skolan.
Söndag 1 maj 2011
Kalle tittade noga när Mimmi la ner brustabletten i ett glas vatten. Hon gjorde ett glas med vitamindryck.
Kalle blev väldigt fascinerad. Han har nog aldrig reflekterat över att vattnet ändrar färg.
Han satt som paralyserad, när han upptäckte förvandlingsnumret. Tabletten i glaset bubblade och blev mindre och mindre. Vilket trolleri!
- Vatten ... tablett ... kommer orange!!! konstaterade han förvånat.
Han tittade, luktade, tittade igen, doppade skeden, tittade på bubblorna, synade glaset från sidan.
Han undersökte verkligen glasets innehåll.
- Tablett ... vatten ... konstigt ... orange ... haha, skrattade han och gick ut ur köket.
Efter 10 minuter, kom Kalle tillbaka till köket. Glaset med vitaminer var urdrucket och stod i diskmaskinen.
- Den ... orange ... borta, sa han sorgset.
- Vill du göra ett eget glas? frågade vi.
Kalle nickade. Det ville han verkligen!
Vi hällde upp ett glas med vatten och tog fram röret med barnvitamintabletter.
Kalle öppnade röret, tog ut en tablett och höll den över glaset en stund.
Ögonen lyste. Det här var riktigt spännande.
Efter några sekunder släppte han ner tabletten.
Det tog flera minuter innan tabletten var upplöst. Kalle njöt av varenda sekund.
Han ...
... satte näsan över glaset och luktade med jämna mellanrum.
... tittade från sidan hur tabletten for runt i glaset.
... doppade ner skeden i vätskan, drog upp den och tittade om skeden hade förändrats.
... petade på tabletten med pekfingret.
... satte örat mot glaset för att se om han kunde höra bubblandet.
Drack han upp glaset med vitamin?
- Nej ... han kan inte ... inte orange, svarade Kalle.
Där gick gränsen, för vad som var OK!
