Tisdag 31 januari 2012
Med feber i kroppen ligger mat-behovet långt ner på listan.
Sov-behovet ligger högre upp på listan.
Kalle har inte ätit något på hela dagen. Däremot har han druckit en hel del. Hela dagen har han haft en liten flaska med julmust bredvid sig, för att locka honom att dricka.
- Han VILL inte mer julmust, sa han lite uppgivet och ställde flaskan på diskbänken. Han tyckte att vi var lite tjatiga om att han skulle dricka.
På kvällen frågade han om han fick gå och sova.
Självklart fick han det, men vi frågade först om han ville ha något att äta. Kiwi, pannkakor, macka?
Nej, han ville sova - på en gång.
Efter en halvtimme i sängen hade tankarna kommit ikapp honom, han klev ur sängen och kom till köket.
- Kanske MÅSTE äta - sen sova, sa han fast han egentligen inte orkade stå upp. Han hade nog kommit på att han brukar äta kvällsmat innan han sover.
Valet föll på stekt potatis. Eftersom han var trött gick han och la sig en stund när vi stekte potatisen.
När potatisen var färdigstekt kom han till soffan (som han aldrig får äta mat i annars) och åt upp de stekta potatisarna, med en mycket intresserad "kamrat" bredvid sig. :-)
Med magen full av potatis och "bubbelvatten" var det en nöjd pojke som kröp ner i sin säng! ♥
Måndag 30 januari 2012
Sjuk – eller inte?
Kalle har aldrig någonsin varit sjuk – om du frågar honom.
Frågar du oss, så blir svaret ett annat.
Han har visst varit sjuk, precis som vi alla blir någon gång då och då.
Däremot tycker att han att det är väldigt skrämmande när kroppen inte beter sig som den brukar.
Det tillståndet, känslan när han är sjuk, tycker han är riktigt obehagligt.
Instinktivt svarar han alltid ”nej” om vi frågar honom om han känner sig sjuk. Antagligen svarar han på frågan som om den var ställd som en fråga om han vill vara sjuk – och vem vill det?!
I morse vaknade han med feber. Vi tog tempen och det var inte så mycket, 37,8.
Hans vanliga temp ligger på runt 36,0-36,5, så lite hög var den allt. Han har varit hemma från skolan och tagit det lugnt hela dagen.
På kvällen hade febern stigit en aning, nu var den 38,3.
- Kalle, du har feber, du är lite sjuk, sa vi.
- Jaa (på inandning), sa Kalle.
Det är första gången han erkänner att han är sjuk.
För knappt ett år sen pratade de om termometern i skolan.
De hade en vanlig termometer som de värmde upp (hmm, undrar just hur de gjorde... varmvatten, kanske?!) till febertemperatur. Till det hade de en bild som passade för tillståndet "att vara sjuk".
Kalle gillade inte riktigt den där höga febern så han jobbade emot lärarna - han försökte skaka ner termometern för att slippa febern. :-D
Som tur var hade de också en frisk-bild. Den var mer tilltalande!
Söndag 29 januari 2012
Toalettdörren var stängd och låst.
Vi kunde höra att Kalle öppnade och stängde toalettskåpet som sitter högt upp på väggen ovanför toaletten.
Vi hörde att det prasslade, skrapade och dunsade därinne.
Vad gjorde han?
Efter en stund kom han ut. Han hade munnen vidöppen. I munnen kunde vi skymta något brunt.
Vi trodde först att det var en bit av en toapappersrulle. Kalle brukar ofta blöta upp toarullarna när pappret är slut och dra ut rullen till ett platt pappersark. Det han hade i munnen såg ut som en blöt bit av en gammal toapappersrulle.
- E åhe hack ... ingke! utbrast han.
Vi tittade in i Kalles mun och såg att det var något annat, det var inte en bit av en toapappersrulle.
Det var ett plåster!
- E åhe hack ... ingke! upprepade han och stoppade in fingrarna i munnen för att föröka vika plåstret lite bättre runt tungan, för att få det att sitta fast lite bättre.
Nu hörde vi - eller kanske förstod av sammanhanget - vad han sa.
Han sa "den plåster fast ... inte".
- Nej, det sitter inte fast i munnen. Det måste vara torrt om ett plåster ska fastna och i munnen är det inte torrt, svarade vi.
- Hmm, sa Kalle och tog ut plåstret och kastade det.
Han visade ett litet rött märke på tungan, han hade bitit sig.
Tanken att ett plåster skulle hjälpa var bra, men det var kanske inte så praktiskt att ha det i munnen! :-)
Han hade löst problemet på sitt eget sätt - och lärt sig att det inte fungerade.
Learning by doing!
Lördag 28 januari 2012
Idag var det Kalles dag!
Hela dagen har vi firat hans 10:e födelsedag som egentligen var i torsdags.
Vår "lilla" pojke är inte så liten längre! ♥
På morgonen, när vi var på väg in till honom med stor frukostbricka och paket, så förstod vi att han redan var vaken. Vi hörde en svag viskande röst, som pratade för sig själv.
- Den här är konstig ... allra hela världen ... den luktar ut en popcorn, sa den förvånade rösten bakom sängens ihopdragna draperi.
Så rätt han hade, det fanns lite popcorn på frukotbrickan, eller ska man kanske säga brickan med frukost OCH lördagsgodis. :-)
När han hade öppnat alla födeledagspresenter fick vi ett spontant TACK, i form av en symbol.
Han formade ett hjärta av sina händer.
Lite senare när han hade tittat mer noga på presenterna, var han mer bekymrad. Det saknades en hel del Smurfar och några olika lekhus till dem. Vi hade helt enkelt inte köpt alla tre husen. Av det 30-tal Smurfar som fanns i affären hade vi valt ut 3 olika. Han pekade i katalogen på dem som saknades och förklarade att han ville ha dem också.
Vi sa att vi kunde åka till leksaksaffären, så att han själv kunde välja de Smurfar han ville köpa.
Det tyckte Kalle lät bra, men han var lite bekymrad över att han inte hade några pengar.
På förmiddagen åkte vi till tågstationen för att hämta mormor som skulle komma på besök. Kalle hade missat den lilla detaljen "åka och hämta ...". Han hade bara uppfattat "åka till tåg ...". Gisa om han var besviken att han inte fick hoppa på tåget.
- Varför ... varför ... varför? upprepade han besviket.
- För att vi ska åka hem och göra pannkakor, som du har sagt att du vill ha, svarade vi.
Han accepterade svaret och vi kunde åka hem.
Mormor hade med sig en present. Formen kände vi igen, det brukar vara samma form och innehåll varje år. Ett mycket populärt innehåll. I paketet var en stor Marabou mjölkchokladkaka och en "kvadratpeng" (som Kalle brukar säga om sedlar).
- Ååå, kan köpa Smurf, sa han nöjd.
En av dagens bästa stunder var nog ändå när desserten dukades fram på kvällen.
Kalle verkligen ÄLSKAR jordgubbar!
Dagen har varit en helt lagom annorlunda dag (ganska vanlig), med precis lagom många gäster (en), alldeles lagom vanlig mat (pannkakor och tacos) för en helt lagom vanlig kille!
Det mest lagom annorlunda var kanske frukosten på sängen med alla paket. Den lite lagom annorlunda traditionen har han änså accepterat och tycker att den är ganska OK! :-)
Fredag 27 januari 2012
I fredags, för en vecka sen, hade vi en trevlig middag (eller kanske det borde heta "fredagsmys") här hemma, med två familjer på besök.
Kalle hade tur att få en stor popcornlåda fylld med olika godsaker, massor med godsaker. Bland annat fanns det en stor påse med hårda, färgglada klubbor i lådan.
Till vår förvåning åt han av klubborna. Vi som brukar säga att han INTE äter godis.
Om han får välja mellan en kiwi och en godisbit så har han alltid valt - tro det eller ej -kiwin!
När klubban var slut bad han om en till - och en till. Han gillade dem!
När helgen var slut, var också påsen med klubbor slut! (Vi behöver kanske inte berätta att han hade fått en del hjälp med att äta upp dem.)
När det var dags att åka till mataffären idag fick Kalle välja om han ville följa med eller vara kvar hemma. Han valde att vara kvar hemma.
Precis när det var dags att åka, stoppade han mig och teckande något som såg ut som tecknet för "banan". När tecknet var klart låtsades han ta en tugga av "bananen".
- Vill du att jag ska köpa bananer? frågade jag lite förvånat eftersom det har varit kiwi som har gällt i mer än ett år.
- Den är inte banan ... den är hård, sa han och tecknade tecknet för "godis".
Då förstod jag vad han menade. Han ville att jag skulle köpa klubbor, såklart!
När han hade gjort tecknet för "banan" hade han visat hur han tog av plasten på klubban.
Han är verkligen duktig på att ge oss ledtrådar, när han inte kan det rätta ordet! :-)
Torsdag 26 januari 2012
Idag fyller Kalle 10 år! ♥
Det har varit en ganska vanlig dag för Kalle.
Vi har INTE firat med frukost på sängen och födelsedagspresenter.
Vi spar det till lördag, så att han kan vara kvar hemma och leka med sina nya saker i lugn och ro.
På kvällen gjorde vi ändå några saker som vi vet Kalle gillar.
Kvällsmaten tog vi på McDonalds, Kalles favorithak! :-)
Lite senare på kvällen fick Kalle två skålar när han tittade på TV. I den ena skålen var det popcorn och i den andra var det ostbågar, precis som han önskade sig i måndags.
Kalle blev väldigt förvånad.
Han tog med oss upp till sitt rum och visade sin väggalmanacka. Han visade oss att det var en popcornlapp inklistrad imorgon - inte idag.
Han skrattade hjärtligt åt sina tokiga föräldrar som inte kan läsa en enkel väggalmanackas bilder.
- Hahaha ...hon är så ... aldrig någonsin ... hihihi ... knasig! skrattade han glatt. :-)
Onsdag 25 januari 2012
- Men ååå ... PAAPPPAAA ... MAAMMMAAA ... den är fel ... var är hockonockgågegaack? undrade Kalle när han kom till bordet, där kvällsmaten stod framdukad. Han var lite upprörd.
- Kalle, vad sa du? frågade vi som inte kunde uppfatta vad han frågade efter.
- Den är borta ... hockonockgågegaack ... var? upprepade Kalle och ritade en form i luften som såg ut som två S spegelvända mot varandra.
Vi tog ett mycket snabbt "familjeråd" och kollade av om någon hade uppfattat vad han menade. Ingen av oss hade hört vad han pratade om.
Det kan vara en balansgång att fråga flera gånger om vi inte uppfattar vad han säger. Om Kalle har bestämt sig för att han har upprepat tillräckligt många gånger, så har han. Då förblir det ett mysterium vad han egentligen sa.
Vi chansade och frågade ytterligare en gång.
- Kalle, vi hör vad du säger, men vi förstår inte, sa vi.
Det märktes på svaret att han försökte vara mer tydlig.
- Han vill ha hockon ... ockgåge ... gaack, förtydligade Kalle.
Nu var det ju hur lätt som helt att förstå!
Hockon = popcorn
Ockgåge = ostbåge
Gaack = glas
hockonockgågegaack = popcornostbågeglas
På fredagar brukar vi duka med glas på fot till kvällsmaten.
För Kalle är det signalen för att det det vankas popcorn senare under kvällen.
I förrgår fick vi en skriftlig önskan från Kalle om att få popcorn OCH ostbågar på fredag.
Idag måste han ha känt att "nää nu är det väl ändå fredag och dags för ett popcorn-ostbåge-glas"!
Han bad alltså om rätt glas till kvällsmaten för att lite senare kunna få popcorn och ostbågar.
Vi förklarade för honom att det är fredag om två dagar och DÅ ska han få popcorn och ostbågar.
Det har vi redan lovat!
Han accepterade läget och satte sig till bords, trots glaset utan fot. :-)
Tisdag 24 januari 2012
Jag heter Rosie och är en 3 år gammal chihuahua-flicka.
För ungefär 3 månader sen flyttade jag in i den här familjen. De är väldigt snälla mot mig och bryr sig om mig mycket.
Jag gillar att få gå ut på långa promenader, att bli klappad och kliad och att få lära mig nya saker.
När familjen jag bor hos är borta sover jag mest, men när de är hemma brukar jag vara nära dem.
Det är bara en sak som bekymrar mig.
Det är pojken i den här familjen. Jag har hört att de kallar honom för Kalle. Varje kväll är han som ett monster. Han är som en maskin som hoppar upp och ner i flera timmar. Han har en stor, stor vit monsterboll och den studsar han på och rullar den fram och tillbaka. Ibland rullar han den, ibland sitter han på den och ibland ligger han på den. Jag får verkligen passa mig. Det skulle inte vara bra att hamna under den där monsterbollen. När han använder den så håller jag mig undan.
Jag är lite rädd för honom när han har bollen.
Jag vet att han egentligen är snäll.
När han kommer hem från skolan brukar han sitta på golvet när han tar av sig ytterkläderna. Då vågar jag hoppa upp i hans knä. Det är mysigt för då klappar han mig.
Han är nog inte så van vid hundar, men jag märker att han lär sig hur han ska göra.
Jag ska nog fortsätta att träna honom. :-)
Glada, gläfsande hälsningar från Rosie
Måndag 23 januari 2012
Hela vägen hem gick Kalle med ett leende på läpparna.
- Vad tänker du på, Kalle? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle. Precis som han brukar svara.
Ibland skulle vi kunna betala stora pengar för att få ta del av hans tankar.
Så fort han hade kommit innanför ytterdörren hemma och fått av sig alla ytterkläder (vilket är en hel del så här års!) så öppnade han ryggsäcken. Han fiskade upp ett stort brev som han överlämnade. Det märktes att han tyckte att det var spännande.
På utsidan av kuvertet stod det: "TILL MAMMA OCH PAPPA FRÅN KALLE".
- Man måste den så ... upp, förklarade Kalle när han visade att man skulle vika upp fliken på kuvertet. Han hjälpte oss att öppna kuvertet och ta ut innehållet, ett papper.
På brevet fanns en bild med en skål fylld med popcorn OCH ostbågar. Vilken drömskål!
Texten i brevet var: "Hej mamma Lena. På fredag vill Kalle ha ostbågar och popcorn".
Kalle kunde inte stå stilla när vi läste. Han hoppade och skuttade, upp och ner samtidigt som han hummade lite.
- Vill du ha både ostbågar och popcorn på fredag? frågade vi.
Kalle nickade.
- OK! sa vi.
Ett STORT leende fick vi till svar.
Det var en enkel önskan att uppfylla.
Vi började att skoja lite om orden och blandade ihop dem. Kalle förstod på en gång vad vi menade.
- Vill du ha pop-bågar eller ost-corn? frågade vi.
Han skrattade högt och hjärtligt. Så tokiga vi var!
- Han vill ha ... eemm ... pop-bågar... hihihi, skrattade Kalle.
I mailet från skolan visade det sig att de hade tittat på bilderna på Kalles blogg.
De hade börjat att prata om ostbågar eftersom Kalle hade slickat ur det sista ur en skål med ostbågar, på en bild i gårdagens inlägg.
Kalle hade hittat bilden med både ostbågar och popcorn när han letade bilder på datorn och det blev ett brev till oss av det.
När de skrev brevet hade Kalle resonerat kring det hela. Så här stod det i mailet:
"Han resonerade om att man måste gå till affären och köpa båda.
-kanske mamma säger ja
-kanske mamma säger nej
Man kan ju inte veta."
Mamma sa "JA". :-)
Söndag 22 januari 2012
Idag var det kalas med hela tjocka släkten hos Kalles mormor.
En gång varje år brukar mormor bjuda in till lunch med tillhörande rittävling.
Lunchen var perfekt anpassad till Kalle, kokt potatis och stekta köttbullar. Kalle fick sitta vid ett bord där två kusiner, Miriam 3 år och Hugo 7 år, blev hans bordskamrater.
Med till bordet hade Kalle sin legobåt, som har varit hans ständiga följeslagare sen 12 januari.
Som alltid vid ett matbord så ville Miriam och Hugo prata om olika saker.
- Varför har du båten? frågade Miriam.
Kalle svarade inte. Miriam gjorde ett nytt försök.
- Är det din båt? frågade hon.
Inget svar från Kalle.
- Varför gjorde du båten? försökte Miriam som antagligen tyckte att han var lite svårflirtad.
Nu vaknade Kalle till.
- INTE prata, sa han kort och gott.
Kalle föredrar att sitta tyst när han äter. Att småprata är helt onödigt, tycker han.
Begreppet "pinsam tystnad" är inget Kalle lider av.
Efter lunchen var det rittävling. Alla fick i uppgift att rita en bild på något "man tycker om".
Vad ritade Kalle? Du får en gissning...
Du gissade antagligen rätt. Han ritade halva papperet med Titanic som precis har kört på isberget och andra halvan med Costa Concordia som precis har kört på grund.
När alla teckningar var färdiga, var det omröstning och prisutdelning.
Samtidigt med prisutdelningen ställdes en skål med ostbågar fram.
Kalle visade helt klart större intresse för skålen med ostbågar än för prisutdelningen. Varenda liten smula ville han ha. Och det såg han till att få ... :-)
Hunden Zigge, strax bakom Kalle, ser ut att hålla med Kalle - skålen med ostbågar är bättre än prisutdelningen.
Lördag 21 januari 2012
Idag åkte vi till den stora leksaksaffären.
För Kalle är det den absolut i särklass bästa utflykten. Han gör en grundlig "marknadsundersökning" av valda delar av sortimentet. Allra grundligast undersöks legohyllan. Legohyllan är längst in i butiken, så på vägen dit passar han på att undersöka resten av sortimenetet.
Det kan ta sin tid, så tålamodsvästen måste sitta på. På oss vuxna, alltså!
Han är verkligen grundlig. Först tittar han på katongens framsida. Sen tar han tag i den, vänder den och studerar baksidan noga, noga. När han sett alla detaljer ställer han tillbaka den och tar nästa kartong.
Han fortsätter på samma sätt, rad efter rad.
Ibland stannar han upp och tittar lite extra.
- Titta ... den bra, sa han när han hittade kartonger med ett spännande innehåll.
- Önskar du dig den när du fyller år? frågade vi varje gång han verkade mer intresserad.
- Hang hööö ingke, (han behöver inte), svarade Kalle varje gång och ställde tillbaka kartongen.
Efter någon timmes studerande hade han fortfarande inte svarat "ja" på vår fråga en enda gång.
Det verkar som han är helt nöjd med sina balansbollar. Vad mer behöver man i livet? :-)
PS: Vi lyckades hitta en kartong av de tre med Lego Duplo Nalle Puh, som han har önskat sig. Tyvärr fick vi veta att de legolådorna som Kalle har önskat sig har utgått ur sortimentet. Den kartongen som vi hittade var den allra, allra sista. Vi får åka till konkurrenterna och hoppas att de har kvar de andra två kartongerna.
Fredag 20 januari 2012
Tips inför en födelsedag:
Visa de fint inslagna presenterna på bild, ett par dagar innan själva paketöppningen! :-)
Kalle fyller 10 år om en vecka. Hans moster Susanne med familj var på besök idag och hade då med sig en present, en mycket stor present med en lite förutsägbar form.
För några dagar sen hade hon lagt ut en bild på sin blogg. Bilden föreställde två paket. Det ena paketet var ett lite mindre paket som skulle kunna vara ett par böcker, ett spel eller något annat rektangulärt. Det andra paketet var runt och stort, kanske 60-70 cm i diameter.Det ena var till en 40-åring, det andra till en 10-åring.
Vi visade Kalle paketen på bilden och småpratade lite om innehållet. Han var intresserad och ville veta vad det var i dem.
Vi undrade om han kunde gissa vad det var i det stora paketet. Vi var ganska säkra på att det var en stor balansboll i det, men låtsades gissa på allt möjligt.
För varje sak vi sa att det skulle kunna vara så svarade Kalle med samma ord.
- Hon luras bara!
När precis DET paketet helt plötsligt kom hem till oss och dessutom överlämandes till Kalle, var lyckan total. Både det spännande paketet och dess innehåll var helt rätt.
Så glad och nöjd som han blev över det paketet, har han nog aldrig någonsin blivit förut!
Slutsats: För att paketöppningen ska bli verkligt lyckad kan man visa paketen ett par dagar innan de ska överlämnas!
Kanske ska vi ta fram födelsedagspresenterna ett par dagar innan det är dags att öppna dem .... eller är det lite "tortyr", tro?!
Hmmm, vi får fundera på saken! :-)
Torsdag 19 januari 2012
Den här fina berättelsen har Kalle gjort i skolan:
Det är en karta.
I skolan pratar de om kartor och var saker finns placerade i förhållande till varandra, så här har Kalle placerat ut många olika detaljer efter egen fantasi.
Det här berättade han hemma för oss:
Huset till vänster är ett "vanligt hus". Två personer går ut ur huset. De följer de streckade linjerna från huset. Den heldragna linjen är en väg.
Antingen är det Kalle och hans lärare eller så är det en cowboydocka och en kyckling. Versionerna går isär. :-)
Vid den första böjen på vägen går de förbi en solnedgång.
Efter några svängar på vägen så pratar de två personerna med varandra. Det är två pratbubblor bredvid personerna.
De går och går och går och i det nedre högra hörnet ser de en ??? (det låter som han säger "får", men han upprepar ordet 3 gånger och blir irriterad när vi inte uppfattar vad han säger, så vi ger upp).
De fortsätter att gå. Vid den sista böjen är det ett övergångsställe.
- Måste trycka knappen ... vänta den grön ... sen gå, säger Kalle.
Vi förstår precis.
Personerna har pratbubblor bredvid sig. De tycker att de har gått långt.
Bilarna parkerar i parkeringsfickorna alldeles bredvid övergångsstället.
Personerna kommer fram till "leksaksladan", som Kalle säger att huset heter. De ser kycklingen som står utanför. De går in i huset.
De tre fyrkantiga rutorna till vänster om det högra huset berättar vad som finns inne i huset.
Den nedersta rutan visar hur de tittar på film, Toy Story.
Den mellersta rutan visar en tidning med Woody, cowboydockan som är med i Toy Story.
Den översta rutan är lite klurig. Det är en förstoring från den mellersta bilden. Den visar texten i tidningen och texten är väldigt liten för den kan man inte läsa, förklarade Kalle.
Det här var versionen berättade Kalle hemma. Den stämmer inte helt med versionen från skolan, men det mesta är nog ganska lika. Det kanske inte behöver stämma exakt. Fantasi är fantasi och kan förändras hur många gånger som helst!
Vi kanske borde be honom berätta vad den föreställer imorgon igen...
Onsdag 18 januari 2012
Till sin födelsedag i nästa vecka har Kalle önskat sig saker med Smurfarna och Lego Duplo Nalle Puh.
Han har valt ut två helsidor i sina leksakskataloger. På de två sidorna önskar han sig allt, verkligen ALLT. Totalt är det Smurf- och Duplo-saker för ca 2500 kr.
För Kalle är det självklart att få de saker som man önskar sig. Att det skulle kunna vara andra saker i paketen har han nog inte ens tänkt på.
Vi är lite tveksamma om han egentligen önskar sig alla sakerna.
Av den anledningen så började vi att prata lite om de saker han önskade sig.
- Kalle, du önskar dig så många saker från Smurfarna och Lego Duplo Nalle Puh. Är du helt säker på att du verkligen önskar dig alla sakerna. Det är så många saker och blir så många paket. Mamma och pappa har köpt några "hemliga" paket, som inte finns med i katalogen. Det blir väldigt många paket. Tror du att vi kan ta bort något av de 9 saker som du önskar dig? frågade vi.
Kalle lyssnade uppmärksamt och funderade sen en liten stund.
- Hmm ... han kanske kan bort den ... han behöver inte många paketar ... bara 3, sa han och såg nästan lättad ut.
- Menar du att du vill ta bort ALLA Smurf-sakerna? Du kanske kan önska dig någon Smurf-sak? frågade vi.
- Neej ... han behöver inte ... bara den 3, sa han bestämt och visade de tre Lego Duplo förpackningarna med Nalle Puh.
Han slog bestämt ihop katalogen som innehöll alla Smurf-saker. Han la katalogen åt sidan och fortsatte att titta på Lego Duplo.
Önska - tänk vilket svårt och abstrakt ord.
Det är verkligen sällan som Kalle ber eller tjatar om att han vill ha något, så vi är glada att han ger oss en liten hint om vad han verkligen vill ha.
Men frågan är - gör han det för att han verkligen önskar sig sakerna, eller är det för att han känner sig tvungen för att vi ber om det?
Tänkvärt!
Här öppnar Kalle ett paket på sin 2-årsdag, med Majas hjälp.
Den boken "läser" han fortfarande, den är en favorit. ♥
Tisdag 17 januari 2012
- Du ... pappa ... han slåss ... får inte slåss, skvallrade Kalle.
Han var arg, ledsen och upprörd.
- Vem är det som slåss? frågade pappa.
- Mamma, svarade Kalle kort.
Kalle och vi har lite olika uppfattning om vad det betyder "att slåss".
Det som hade hänt var att han hade fått ett "NEJ", när han ville fortsätta att sitta vid datorn.
Inte ett NU-RÄCKER-DET-SKRIK-NEJ, utan bara ett lite starkare NEJ.
Kalle upplever det som väldigt obehagligt om vi höjer rösten. Han blir ledsen och orolig, han vet nog inte hur han ska hantera oss, om vi pratar lite högre än vi brukar.
För honom kan det kanske vara minst lika smärtsamt, som om vi hade slagit honom.
Som tur är är det väldigt sällan vi har anledning att höja rösten.
Kalle har lärt oss att det oftast räcker med några minuters väntan, så att han får bli klar och kan avsluta det han håller på med. ♥
Vem kan gå ifrån ett pussel, på en gång, om det bara är några få bitar kvar?
Några minuters väntan är ingenting - jämfört med att bråka om att det är dags att gå och lägga sig!
Här är Kalle 3 år och lägger ett av sina pussel, till sista biten är lagd. :-)
Måndag 16 januari 2012
- Du ... HALLÅÅÅÅ ... vakna ... han vet ... måste hämta leksakskatalog, sa Kalle samtidigt som han böjde sig ner över mig, ansikte mot ansikte med två centimeter emellan oss.
Jag vaknade på en sekund.
Han stack iväg och kom tillbaka med två leksakskataloger.
- Kanske den göra paketar får ... han Kalle gör önskar ... Smurfarna saker alla, förklarade han.Han pratade ivrigt och pekade i den ena katalogen.
Jag förstod att han menade att han önskade sig saker från Smurfarna i födelsedagspresent.
Han öppnade den andra katalogen och bläddrade fram till en sida med Duplo.
- Han Kalle tycker om Duplo Nalle Puh, sa han och teckande orden "nalle" och "Puh".
Puh teckande han som vi har lärt oss att teckna det, med handflatan under munnen och en "pust" (munnen formas till Puh) blåser ut över handen.
Nästan på en gång ändrade han sitt tecken och gjorde "nalle" följt av "P" och "H". Jag antar att man tecknar Nalle Puh på det sättet här.
Det är roligt med dialekter inom teckenspråket!
-Jag förstår att du önskar dig Smurfarna och Duplo Nalle Puh i födelsedagspresent, stämmer det? frågade jag för att kolla så att jag uppfattat rätt.
Kalle slog ihop katalogerna som svar och nickade lite.
Ämnet var klart - han kunde andas ut.
Vad skönt att han kunde ge oss lite mer information om vad han önskar sig. I förrgår var ju födelsedagen överstryken med röd penna, han ville verkligen inte ha de paket han hade sagt att han önskade sig.
Idag har vi klistrat in en ny födelsedagspaket-bild!
Söndag 15 januari 2012
Kalle har alltid gillat att bada. Det har inte spelat så stor roll om det har varit i badkar, pool eller sjö.
Bada är roligt - utom i vårt badkar.
För ett tag sen lyckades han förklara för oss att han är rädd för alla "spöken" som finns (tror han!) i hålen, där luftbubblorna kommer ut. När han badar i badkaret brukar någon mer bada samtidigt och då har han haft möjlighet att sitta på oss, istället för på badkarets botten.
Tanken på att få bada med Titanic, hans båt i lego, gjorde att han faktiskt sa ja till att bada i vårt badkar.
Vi brukar mer eller mindre nästan få tvinga i honom, till alla de hemska spöken som finns på botten.
Tur att det finns dusch!
Vi började att tappa upp vatten och så fort det hade blivit några centimeter vatten, så fick Titanic hoppa i.
Till Kalles stora förtjusning så guppade Titanic omkring helt orädd. Kalle var nöjd.
Efter lite övertalning satte han sig på badkarskanten och stoppade ner fötterna i vattnet och satte dem på botten.
Vi tittade med spänning på hur det skulle utveckla sig ...
Där satt han en stund och funderade. Han kände nog in om han verkligen skulle våga hoppa i mer än med bara fötterna.
I några minuter satt han där på badkarskanten. Till slut bestämde han sig - jo, han skulle nog försöka att hoppa i hela han.
Han böjde sig ner och satte sig på huk - och där stannade han. Där gick gränsen för vad som var OK, för honom.
Ingen annan del av kroppen nuddade vid botten, när han badade med Titanic.
Inte så bekvämt kanske - men han badade.
För första gången på flera år tog han ett steg mot att kanske kunna bada i vårt badkar utan att behöva känna skräck, för spöken, som inte finns.
Om några år kanske han skrattar åt sin skräck, men Titanic var ett bra stöd på vägen! ♥
Lördag 14 januari 2012
Paket-tankar
Kan det vara så att vi tar för mycket för givet?
På lördagen den 28 januari, i Kalles väggalmanacka sitter en lapp med födelsedagspresenter.
Kalle fyller 10 år torsdag 26 januari, men oavsett vilken veckodag han egentligen fyller år på, så firar vi alltid hans födelsedag på en lördag.
Tidigare, när vi firade på rätt dag, var det svårt att få Kalle att förstå att han skulle gå till dagis/skola när han precis fått presenter och han ville leka med dem.
För oss - och kanske mest för Kalle - har det blivit en bra vana att alltid bli firad på en lördag.
Idag kom han och tog min hand. Det syntes lång väg att han var bekymrad över något.
- Du mamma .... han vill inte, sa han och drog med mig till hans rum.
Han tog med mig till väggalmanackan och pekade på lördagen 28 januari, dagen med födelsedagspresenter.
Hela rutan och alla paketen var övermålade med röd penna.
Det var tydligt att han sökte efter ord för att kunna förmedla det han ville. Han trampade fram och tillbaka en stund.
- Du ... han behöver inte ... eemmm ... behöver inte ... den alla paketar ... han vill inte, sa han.
Tidigare i veckan har han pekat i leksakskatalogen och sagt att han önskar sig en Transformer lastbil och ett sällskapsspel som heter Hedbanz.
- Menar du att du inte vill ha Transformer lastbil eller spelet Hedbanz, frågade jag för att försöka förstå vad han menade.
- Han vill inte paketar ... inte prata, sa Kalle och gick därifrån.
Nu är vi lite förvirrade.
Menar han att han vill ha presenter, men något annat eller menar han att han inte vill ha någon present alls?
Vi får hoppas att han ger oss fler ledtrådar om hur han tänker så det inte blir helt fel på födelsedagen.
En sak är säker - vi lär oss att inte ta så mycket för givet!
Fredag 13 januari 2012
Var är jordgubbar?
Kalle är fascinerad över att han gillar Fanta. Han har inte druckit läsk överhuvudtaget tidigare, men nu har han börjat få smak för det.
På fredagar brukar vi ha läsk till kvällsmaten och ikväll var det Fanta Wildberries.
Hela kvällen var Kalle fast i tankarna om den röda läsken. Han pratade om det hela tiden.
På flaskans etikett fanns äpple, björnbär, hallon och blodapelsin.
I en och en halvtimme utvärderade han läskens innehåll.
- BLOOOD-apelsin ... BLOOD ... det är knasigt!
- Blodapelsin ... den är röd ... samma läsk!
- Hallon röd ... äpple röd ... blodapelsin röd ... björmbär - inte röd ... konstigt!
Plötsligt kom han på en brist i läskens innehåll. Han lyfte upp glaset till sitt öga och studerade innehållet länge.
- Men ... han ser inte ... konstig ... var är JORDGUBBAR röd?
Vi svarde att de som gör läsken hade valt att inte ha med jordgubbar.
Det svaret räckte inte för Kalle. Jordgubbar ÄR röda- de borde vara med på bilden.
Att studera bilder så här noga är typiskt för Kalle.
Tänk vad mycket vi missar som inte studerar alla bilder lika noga som han.
Torsdag 12 januari 2012
Titanic i liten skala
Sen mitten på december, i en månad, har Kalle berättat samma historia om och om - och om igen.
Han har använt hela sina handflator för att illustrera berättelsen.
Den ena handflatan är ett isberg och den andra är Titanic.
Titanic kör mot isberget. När båten krockar med isberget, sjunker båten med ett "blubb, blubb, blubb".
Där är berättelsen klar.
Idag hittade Kalle reklam från ett reseföretag, med en bild på Titanic.
(Reseföretaget ordnade resor med bland annat en dykning ner till Titanic på havets botten, till den nätta summan av 460 000 kr - per person!)
Den reklamen startade hans kreativitet. På rekordtid hade han byggt en båt och ett isberg av lego.
- Det här är väääärldens bästa båt, sa han stolt.
Han hällde upp vatten i diskhon i köket och la ner både båt och isberg. Han hade lite problem med båda - de ville sjunka på en gång. Hmmm, de skulle ju krocka först ...
Både båt och isberg byggdes om och till sist fungerade båten bra, men isberget ville verkligen inte flyta.
Det löste sig istället med riktiga isbitar i hjärtform! :-)
Han bjöd oss också på en kort teater:
Kalle var helt uppslukad av sitt bygge.
Han lekte hela eftermiddagen/kvällen med Titanic - äntligen fanns hon på riktigt!
Onsdag 11 januari 2012
Oj, vilken show vi blev bjudna på idag!
Kalle tog en clementin från fruktfatet och hade den med sig i ena handen när han kastade sig fram och tillbaka på balansbollen. Efter ett tag släppte han balansbollen och gick till sin whiteboardtavla.
Aha, han skulle rita något.
Efter bara några sekunder kom han och visade sin skapelse.
Clementinen hade blivit en "låtsaskompis".
Den ena sidan var glad:
Den andra sidan var lite butter:
- Gick ick jeckekä, sa Kalle.
Vi hörde inte vad han sa, men förstod att det var något om clementinen.
- Hey ... kick mi ä ... jeckekä, fortsatte Kalle.
Vi lyssnade utan att störa Kalle.
- Jeckekä ... hmmm ... va joge gä ... den pratar engelska, sa Kalle.
Då förstod vi att vi skulle försöka tyda det han sa till engelska.
- Wow ... öou ... jeckekä, berättade Kalle för Rosie.
Vi förstod att han berättade för Rosie att namnet på clementinen var Jeckekä (antagligen var det ett ord på engelska som vi inte lyckades tyda!).
Maja tyckte att det var en rolig show så hon gjorde en egen clementin och satte sig vid Kalle på golvet.
Hon hade förstått att allt var på engelska.
- Do you speak English, frågade hon och höll fram sin Clementin mot Jeckekä.
Svaret gjorde att vi tappade hakan:
- Yes ... I do, svarade Kalle.
- What´s your name, frågade Maja.
- Jeckekä, svarade Kalle. (Korrekt svar - igen!)
- Do you want to play football? frågade Maja.
- Yees ... I do, svarade Kalle.
En studsboll fick vara fotboll.
Maja hämtade en halmbock.
- Do you want to ride this horse? frågade Maja.
- Yes ... I do, svarade Kalle.
Det synd på bilden att Rosie också var intresserad av leken.
Maja och Kalle fortsatte sin lek en lång stund och vi fick lyssna på en härlig dialog - på engelska.
Vårt fruktfat är mer personligt nu, än innan leken! :-)
Tisdag 10 januari 2012
På eftermiddagen ville Kalle titta på TV, men vi sa nej. Det blir lätt lite FÖR mycket av den varan, om Kalle får bestämma.
Om Kalle vill titta på TV så är det det han vill och inget annat.
Vi försökte ändå hjälpa honom så att han skulle kunna hitta på någon annat att göra.
Vi ...
- tog fram lego-lådan och började att bygga, men upptäckte ganska snabbt att det var vi som byggde.
- tog fram alla småbilar och började leka med dem på mattan, men upptäckte att var vi som körde dem.
- tog fram flexitrax-bilbanan som han fick i julklapp och startade bilarna, men han tittade inte ens.
- tog fram hans whiteboardtavla och pennorna, men upptäckte ganska snart att det var vi som ritade.
- tog fram högen med Kalle Anka och började att läsa för honom, men han gick sin väg.
Vart gick han?
Jo, han gick till sin whiteboardtavla, satte sig på balansbollen och tog upp pennorna och började att rita.
Vad ritade han?
Olika TV-program - såklart!
Han ritade hela tavlan full med Kalle Anka-figurer, TV-kanals-loggor, Transformerbilar, saker från pysselprogrammet Art Attack, Mr Bean, Thomas Tågets många olika ansiktsuttryck ...
... och till sist skrev han en fråga som han höll upp.
Han vågade inte titta på oss utan tittade bort när vi läste frågan.
Nu hade det gått ett par timmar från den första gången han frågade, så vi gav oss och svarade: OK!
- Pheew, sa Kalle och gick till soffan och kröp upp med ett stort leende. :-)
Måndag 9 januari 2012
Skolstart
Oj, oj, OJ, vilken trött kille vi hade i morse. Han ville verkligen inte vakna. Ännu mindre klliva upp ur sängen.
Efter en halvtimmes lirkande, med stort tålamod och mycket psykologi (!) så satt han i alla fall vid matbordet.
Satt var kanske lite överdrivet. Nederelen av kroppen satt som den ska, men överdelen bredde ut sig över matbordet i en mindre skön sovställning. Frukost fanns inte med på hans lista över saker som skulle ske den närmaste stunden.
På hans lista stod ett enda ord: SOVA
Med erfarenhet av alla de frukostar, luncher och middagar vi har misslyckats med att få Kalle att äta, så samtalade vi lugnt med honom. Vi vet att om vi höjer rösten det minsta lilla, så har det motsatt effekt.
Han blir så illa till mods så att det tar bort eventuella hungerkänslor.
Därför pratade vi lugnt med honom, lirkade, väntade, erbjöd vår hjälp att hälla upp och servera, pratade om roliga saker - och väntade. Inga hot om att vi skulle bli försenade till skolan, att vi skulle bli arga eller något annat obehagligt. Det är en konst att hålla sig lugn när tiden rinner iväg och Kalle totalvägrar.
Det enda Kalle svarade från sin ligga-med-överkroppen-på-bordet-position var:
Han vill sova, han är trött!
Gissa om vi blev förvånade (och fulla i skratt) när han helt plötsligt hastigt reste sig upp, ställde sig raklång som i givakt bredvid sin stol och titttade på oss med beslutsamhet.
Uttalandet han gjorde, kändes lite som ombytta roller. Det var nog första gången han sa ifrån ordentligt.
- NUUU RÄCKER DET, sa han allvarligt med hög röst och sjönk ihop igen i sin sova-på-bordet-ställning.
Budskapet var glasklart! :-)
- Kalle, ska du berätta vad du har lärt dig idag i skolan, sa jag vid kvällsmaten.
Eftersom Kalle såg oförstående ut så tecknade jag ordet till honom, som en hjälp på traven, utan att de andra såg det.
- Jag kan gunga, sa han och såg nöjd ut.
- Va!! Vad duktig du är, sa Maja.
- Inte duktig ... jag gör så ... den benen ... framåt och bakåt ... den gungar, sa Kalle.
Kalle har inte kunnat gunga utan att någon har puttat på honom. Han har alltid tyckt om att gunga, men har varit beroende av att någon ger honom fart.
Antagligen har han inte försökt att komma på hur man gör, eftersom han inte klarade av det första gången han gungade. Då är det ju ingen idé att ens försöka.
Idag hade han hoppat upp på en gunga och plötsligt hade han fått fart på gungan helt på egen hand.
Han hade gungat och gungat - och gungat!
Han har ju många års gungande att ta igen! :-)
Kalle 1,5 år, i gungan!
Söndag 8 januari 2012
Med en vinter utan snö kan man göra helt andra saker än om det var en vinter med snö.
Idag hoppade Kalle studsmatta, men han sa att han var tvungen att städa den först.
Det låg ett tunt flor med snö på den.
Han åkte "pulka" på den stora stenen, men var inte helt nöjd med farten.
- Titta ... en trädgårdhus (bra namn, vi förstod precis vad han menade), sa han och gick in i det enkla växthuset.
Där satt han länge, länge och hade det lugnt och skönt, alldeles ensam. Helt i Kalles smak.
Han kröp in i matkällaren och hittade något spännande. En tegelvägg. Tja, en tegelvägg kanske inte är så spännande, men i Kalles värld kan en teglevägg vara magisk förstod vi.
- Åå, en vägg ... kanske dörren kan öppna ... måste magiska handen, sa han och klappade tegelväggen.
- Du hallå ... mamma ... hämta magiska handen? frågade han.
Jag förstod att han bjöd in till lek, en låtsaslek. Självklart låtsades jag gå och hämta den magsiska handen som skulle kunna öppna tegelväggen.
- Här är den magiska handen, sa jag och sträckte fram den till honom.
Kalle tittade på mig med lite uppgivenhet.
- Ååå, kan inte ... det finns inte masgiska handen ... den inte riktig ... mamma knasig, sa han och leken var över.
Snopet, jag som var med på noterna och tänkte få leka lite. :-)
Vi funderar lite över var han har fått den magiska handen som kan öppna tegleväggar ifrån.
Någon som vet?
Lördag 7 januari 2012
Del 1 klar ...
Kalle föredrar att inte prata. Att prata kräver mycket och fyller ingen funktion, enligt Kalle.
För honom skulle det vara OK om vi satt tysta alla fem i familjen en hel måltid. Han skulle nog tycka att det var skönt. Han deltar väldigt sällan i diskussioner runt matbordet.
Ganska ofta när vi vill prata om saker, så svarar han helt kort "inte prata". Har han sagt det, är det ingen idé att fortsätta försöka få svar, han vill verkligen inte prata. Det stör honom!
Om Kalle tar initiativ till ett samtal så är det ofta för att han behöver hjälp med något eller vill något. Småprata om ditt och datt gör han väldigt sällan.
Det finns tillfällen när det förväntas att man ska svara på frågor. När man möts i olika situationer så hälsar man på varandra. Den ena säger något och den andra svarar. Självklart och enkelt för många. Svårt för Kalle.
Den senaste tiden har han tagit initiativ till samtal flera gånger.
Varje gång har vi stannat upp och funderat vem som pratade - jo, det var faktiskt Kalle!
- Tjena! Hur läget? sa han idag när vi kom in i hans rum.
Eftersom vi har tränat honom i flera år att hälsa med ett "hej" varje gång han möter någon, så blev vi glada när han själv hade utvecklat det till en fråga.
- Eee ... jo, tack, det är bra. Hur är det med dig? svarade vi tillbaka.
- Inte prata, svarade han helt kort och samtalet var avslutat.
Del 1 (alltså att ställa den första inledande frågan) kan vi alltså bocka av på listan, det kan han (om han vill).
Del 2 (att svara på frågan) står kvar på listan, det får vi fortsätta att träna.
Här är Kalle 1,5 år gammal och hälsar med ett stort och tydligt "HEJ"! 
Fredag 6 januari 2012
Ett tydligt budskap
Ikväll var vi bortbjudna på middag till en familj alldeles i närheten.
När det var dags att sätta på sig ytterkläderna protesterade Kalle. Han gillar verkligen att vara hemma, bara vara. Fick han välja själv skulle han alltid vara hemma i lugn och ro.
Han förklarade att han ville vara kvar hemma. Tyvärr fanns det inget utrymme för förhandling, eftersom resten av familjen skulle gå.
För att hjälpa honom i sina tankar, tog vi med honom upp till hans väggalmanacka. Vi tittade, pekade och pratade om de saker som satt inklistrade idag.
Det var två lappar: middag med vänner och popcorn.
Vi pratade om att vi skulle packa hans ryggsäck med några Kalle Anka-tidningar, Nintendo DS, några kiwi och en påse popcorn (det är ju fredag!).
Han lyssnade, men såg inte helt nöjd ut. Efter en lång tystnad tog han upp den röda whiteboardpennan och tog av korken.
Han tittade sig omkring i några sekunder. Det syntes att han funderade.
Plötsligt satte han ner pennan i vänsterhandens insida och gjorde några snabba streck.
Helt tyst höll han upp handen:
Budskapet var väldigt tydligt, han ville verkligen inte följa med.
- Jag förstår att du egentligen vill vara hemma, men vi ska gå dit en stund, sa jag.
Det räckte för Kalle. Han hade fått fram sitt budskap och accepterade att han skulle följa med.
Snabbt gnuggade han bort den röda färgen från sin handflata.
Med sitt "överlevnadskit" i ryggsäcken, hade han inga problem att sysselsätta sig.
Han hann också med att utforska lägenheten vi var i. Det allra mest spännande var nog
ytterdörrens brevinkast. Det gillade han skarpt. Vi som "bara" har en vanlig brevlåda! :-)
Torsdag 5 januari 2012
På väg till lekparken gick vi förbi Stadsparkens damm, som på våren är kantad med rododendron och azaleor i alla möjliga färger. Lila, rosa, röd, vit, orange, gul ...
Idag stod buskarna med sina nakna grenar med frost på. Änderna som rofyllt brukar simma omkring i dammen, var borta. Dammen låg alldeles stel, med ett par centimeter tjockt lager is på sig.
- Iiisss, ropade Kalle, ååå ... den är iiisss.
Finns det något annat som kan skapa så mycket lek med bara händerna och det naturen kan erbjuda, som just is?
Ja, det skulle vara vatten kanske - och det är ju is, fast i en annan form.
Kalle svängde snabbt av från gåvägen vi var på och sprang fram till dammen.
Han la sig snabbt ner på alla fyra vid dammen och kände försiktigt på "vattnet".
- Du hallå ... den är iiisss ... den hal, berättade han för Rosie, som lyssnade intresserat.
Rosie gick ut på den hala isen utan bekymmer. Kalle tittade och tyckte att han ville göra som hon.
Han kände lite mer och upptäckte att isen gav efter när han tryckte lite hårdare.
Han hoppade ut till en sten i dammen och böjde sig ner och kände igen.
Här var isen lite tjockare så kanske den skulle hålla att gå på?
- Du hallå ... mamma ... behöver inte oroa ... han kan GÅÅÅ, ropade han och satte ut den ena foten och tänkte försöka gå på den tunna isen.
Det var ett väldigt omtänksamt uttalande fyllt med empati, men tyvärr, som den tråkiga, praktiska vuxen jag är, så övertalade jag honom att INTE gå ut på isen.
Jag var trots allt lite orolig för hur kallt och blött det skulle vara att gå hem med en genomblöt pojke i kylan.
Onsdag 4 januari 2012
Äntligen!
I ett och ett halvt år har han målmedvetet tränat.
Hans mål har varit att lära sig det. Han har inte gett upp, utan tränat så fort han har kunnat.
Han har sett Mimmi och Maja göra det hur enkelt som helst.
Idag lyckades han göra sin första riktiga tuggummibubbla!
Gissa om han blev glad - och ganska mallig! :-)
Tisdag 3 januari 2012
Boll-lycka
Den här bilden beskriver väldigt tydligt dagens stora händelse:
Vi ritade den första bilden och sa att det var Kalle och hans gråa, stora boll, som gick sönder för några dagar sen. Vi skrev om det 29 december.
Kalle nickade och tog pennan. Han ritade bild nummer två. De små strecken vid hans fötter betyder att luften pyser ut. Munnen är inte lika glad längre.
I några dagar har vi försökt att laga bollen. Vi har lyckats täppa till hålen och pumpa upp den, men efter en stund har vi upptäckt nya små, små hål som det pyser ut luft i. Det verkar som att gummit i bollen är slut och det blir nya små, små hål hela tiden. Vi har insett att vi inte kommer att lyckas laga den.
De här dagarna utan balansbollen har Kalle varit mycket mer rastlös än han brukar vara. Han saknar sin trogna följeslagare.
Idag blev ordningen återställd. Vi åkte och köpte en ny balansboll.
Vi pumpade upp den utan att Kalle såg det och la den sen i vardagsrummet.
Gissa om han fick stora ögon och ett stort leende när han upptäckte den. Han tog direkt tag i den och hoppade vant upp på den. Hela kvällen satt eller hoppade han på bollen.
När han hade studsat ett tag så ritade han dit den tredje bilden på whiteboardtavlan.
En blänkande ny balansboll! Lycka! :-)
Måndag 2 januari 2012
Rädd ingenting!
För ungefär 5 år sen slutade Kalle åka rutschkana.
Vi har försökt att förstå varför han slutade att åka, men troligtvis hände något som gjorde att han inte ville åka mer. Vi har erbjudit oss att åka tillsammans med honom men han har alltid sagt nej.
Några gånger har han klättrat upp och satt sig tillrätta längst upp, tittat en stund och sen vänt och klättrat ner igen.
Åka rutschkana har inte varit något för honom.
Idag övervann han sin rädsla. Vi var på ett lekland där det fanns flera olika rutschkanor att välja på. Av egen fri vilja klättrade han upp i ett uppblåsbart djungellandskap med några olika rutschkanor.
Han satte sig tillrätta längst upp. Där satt han - och satt.
Som tur var fanns det väldigt lite barn på leklandet, så det blev aldrig någon kö. Han kunde sitta där i lugn och ro och tänka över sin situation och vilka alternativ han hade.
Till sist tog han sitt beslut - han skulle åka.
Han kastade sig ut i rutschkanan och skrek av glädje. Han gillade det!
- Han är rädd ingenting, sa han förvånat när han kom ner.
Det blev helt klart mer än ett åk idag.
Han tog igen de senaste fem årens missade rutschkaneåk! :-)
Söndag 1 januari 2011
Vad är det allra, allra, ALLRA första Kalle gör när han vaknar den första dagen på det nya året?
Jo, byter ut sin väggalmanacka, såklart! (Utan att vi hade pratat om det!)
Idag har det varit en dag kantad med låtsaskompisar. För Kalle har de varit roliga kompisar som han har haft trevliga stunder med.
Låtsaskompiar är väldigt praktiska.
De säger exakt det man vill att de ska säga.
De är med på allt, vill allt.
De kräver absolut ingenting.
På morgonen tog Kalle pappas glasögon och stack snabbt upp på sitt rum.
Efter en kort stund kom han tillbaka med låtsaskompisen Benen.
Benen fick snabbt sällskap av Hand.
Kalle, Benen och Hand hade långa dialoger om vanliga saker som kompisar pratar om.
Årets första bad.
Kalle hällde ut halva skumbadsflaskan, när vi inte såg det.
Benen och Hand försvann snabbt. Även Kalle hade problem att hålla sig över skumytan.
- Kanske göra snögubbe, sa han och försökte forma skummet.
På eftermiddagen hade Kalle en lekstund med en ny kompis, Bubbe.
De hann med lite lek och prata innan Bubbes mun, ögon och näsa började att trilla av efter en stund, eftersom det var plusgrader.
De sista låtsaskompisarna var två isbitar som var med vid pulkaåkningen.
- Det gick bra, ropade Kalle till isbitarna efter varje åk.
Isbitarna fick följa med in. Eftersom den ena var smutsig, så tog Kalle dem till diskbänken, där de blev diskade. På det sättet försvann även dagens båda sista låtsaskompisar.
Kalle har haft en bra dag med sina tillfälliga kompisar: Benen, Hand, Bubbe, Is och Is! :-)
