Fredag 31 december 2010
Antingen så gör man det. Eller så gör man det inte!
Vadå?
Jo, läser tidningar på toaletten.
Kalle gillar att "läsa" i alla situationer, även på toaletten.
På vår toalett liger några tidningar och IKEA-katalogen.
Häromdagen var vi på IKEA.
Kalle spang glatt från rum till rum och kommenterade allt han såg.
Han tyckte om att gå in och ut i nya rum. Han trivdes!
Idag på morgonen när Kalle var på toaletten så tog han IKEA-katalogen för att läsa lite.
När han var färdig på toaletten hade han kommit till sidan 13. Det var massor av sidor kvar.
Vad gör man?
Jo, man lägger katalogen på golvet, gör klart toalettbestyren, tvättar händerna, fäller ner locket och sätter sig för att fortsätta att bläddra igenom katalogen.
Efter 15 minuter hade han kommit till badrumsinredningar på sidan 196. Bara 200 sidor kvar! ;-)
Torsdag 30 december 2010
Idag åkte vi till Lek- & Buslandet.
Så fort Kalle såg de flera meter höga dinosaurierna utanför entrén, så steg förväntningarna.
När vi skulle betala entrén var han så fylld av allt som väntade att han började att smådansa och skutta. Det såg ut ungefär som indianernas krigsdans. Han hoppade och skrek av glädje.
Just då, kändes det inte bra att behöva dämpa honom, för mycket.
- Han skriker, sa vi, på samma sätt som han ibland säger till oss.
Han uppfostrar ju oss när han tycker att vi är för högljudda. Han tycker verkligen inte om när någon är arg eller upprörd och därför höjer rösten. Det skrev vi om 13 november .
Effekten gjorde oss minst sagt förvånade. Han stannade upp i sitt skuttande och skrikande och tog några steg fram mot oss och la armarna om oss som för att trösta.
- Det är ingen fara, sa han, han menar inget.
I tre timmar fick barnen leka, hoppa, springa, klänga, klättra, kasta bollar, cykla, studsa, krypa - och dricka vatten!
Ljudnivån var på topp hela tiden! ;-)
Glädjeskutt i studsmattan - suddigt, men känslan finns där!
Onsdag 29 december 2010
Idag tog Kalle dvd-filmen Hundpensionatet i handen och kom till oss.
Det första man tänker är att han ska fråga om han kan få se filmen. Han gick fram och tillbaka i rummet, men frågade aldrig. Vi väntade...
- Han måste papper, sa han efter kanske 10 minuter, han MÅSTE papper.
Han fick några vanliga A4-papper.
Han hämtade själv en blyertspenna och sen ställde han sig vid köksbänken.
Länge stod han där, djupt koncentrerad av sitt arbete.
På den här korta filmsnutten ritar han alla hundarnas matskålar. Varje hund hade sin egen matskål.
Efter kanske två timmar kom han och hämtade oss. Han skuttade och hoppade förväntansfullt.
- Jag visa dig, sa han och började att demonstrera sitt verk.
Allra först visade han oss vilken film vi skulle få se. Han hade ritat en egen framsida till filmen Hundpensionatet.
Till och med texten "Alla talar svenska", fanns med.
Sen visade han hur han satte i DVD-skivan i pappers-TV:n.
Till sist "spelade" han upp filmen.
Han hade ritat ett 20-tal bakgrunder som han la under TV-skärmen, en efter en.
Till varje scen fanns det olika urklippta människor, hundar eller bilar.
Han spelade upp hela filmen för oss med sina pappersfigurer.
Vi hade förmånen att få se hans film flera gånger under dagen, han "spelade" gärna upp den om och om igen.
Tisdag 28 december 2010
Mäta saker
Kalle har börjat att mäta saker här hemma. Första gången vi hörde honom nämna ordet centimeter, var dagen före julafton. Då använde han sin egen hand som centimeter-mått.
- En centimeter, sa han och la handen vid kanten på det stora, röda paketet.
- Två centimeter, tre centimeter, fyra centimeter, fortsatte han samtidigt som han flyttade handen uppåt på paketet.
- Den är fyra centimeter, sa han stolt, paketet är fyra centimeter.
Idag hittade han ett måttband och började att mäta sju stycken olika Super Mario-figurer. Han fick små notislappar och skrev ner måtten och satte fast dem på sina figurer.
Det var:
- studs-Mario, 16 cm (Kalle hoppar upp och ner för att visa vad han menar)
- Super Mario, 15 cm
- störst-Mario, 16 cm (inte högst men bredast, markeras med breda siffror på notis-lappen)
- flyg-Mario, 16 cm (Kalle intar Superman-position för att förklara vem det är)
- vit-Mario, 16 cm (vi frågar varför han är vit, men svaret blir hela tiden: den är vit-Mario...)
- liten-Mario, 11 cm (markeras med små siffror på notis-lappen)
- oäh-han-luktar-illa-köttbullar-i-hatten-Mario, 18 cm (Kalle håller för näsan så att vi ska förstå!)
Vi som inte visste att han kunde mäta i centimeter.
Antagligen har de arbetat med det i skolan.
Då kan vi meddela skolan att han har förstått vad det handlar om... ;-)
Måndag 27 december 2010
Idag tog vi ett lite försenat "julbad" i badkaret.
Om vi tränger ihop oss lite så ryms hela familjen samtidigt.
Kalle har en egenhet, sen några år tillbaka. Han vägrar att snudda vid badkarets botten, med någon kroppsdel. Han krälar oftast på någon av oss vuxna, men finns inte vi i badet, så kan han ta en schampo-flaska, eller en badleksak att sitta på. Vi har förstått att det spelar ingen roll om vi har bubblorna igång eller inte, om vattnet cirkulerar eller står stilla. Han vill INTE snudda vid badkarets botten.
- Kalle, du kan sitta på botten, det går bra, försöker vi.
- Neej, han kan inte, svarar Kalle, samtidigt som han försöker att kravla högre upp så att risken är mindre att han glider ner på botten.
- Men, varför kan du inte sitta på botten? frågar vi för säkert tusende gången (lite överdrivet ;-).
- Det finns spöken i hålen, svarar Kalle på helt korrekt svenska, samtidigt som han pekar på ett av alla hål för luftbubblor.
- Kalle, finns det spöken? frågar vi några timmar senare, för att se vad han egentligen tänker om spöken.
- Äsch, sluta, det finns inte spöken, svarar han.
Vi blev förvånade av hans svar i badkaret.
I ungefär 5 år har han alltså tänkt att det är spöken som har gjort luftbubblorna i bubbelbadkaret. Vi har verkligen försökt att förstå varför han har gjort som han har gjort i badet i så många år, utan att ha fått något svar. Det här är ju ingen stor sak egentligen, men hur många små saker i vardagen finns det som han upplever som riktigt obehagliga, men som han inte lyckas förmedla till oss så att vi förstår?
Söndag 26 december 2010
Snöängel
Vi går gärna och åker pulka i pulkabacken i Stadsparken. Eftersom det finns belysning i pulkabacken så kan man gå dit även på kvällen. Vi var där nu ikväll. Kalle och Maja åkte pulka eller rullade nerför backen. På slutet gjorde de snöänglar.
- Gör du en snöängel, Kalle? frågade vi.
- Neje, svarade Kalle, det är marken.
- Ja, du ligger på marken, men det du gör med snön blir en snöängel, förklarade vi.
- Nej den är fel, sa Kalle, den är marken, tokskaft.
Han fortsatte att vifta och vifta med armar och ben. Till slut var han nöjd, reste sig upp och studerade sitt verk.
- Den är en fjäril, sa han nöjt och böjde sig fram och ritade dit två spröt på snöängelns huvud.
Det finns kanske en anledning att tecknen för ängel och fjäril är lika på teckenspråk!
Lördag 25 december 2010
- Jag visa dig, sa Kalle och drog med oss till vardagsrummet hemma hos kusinerna.
- Jag Kalle 1, sa Kalle och pekade på sig själv.
- Kalle 1 gå trappan där, ni vänta, sa han och skuttade glatt uppför trappan i vardagsrummet.
Vi stod kvar och väntade.
Vi förstod vad som skulle hända, men Kalle hade precis upptäckt det magiska.
Efter en halv minut kom han tillbaka till vardagsrummet, men han kom från det andra hållet, från trappen vid köket.
- Titta, han är Kalle 2, sa han och ville visa oss vilket magiskt hus vi var i.
- Mamma göra, pappa göra, sa han.
Han ville nog få uppleva hur det var att få träffa både mamma 1 och mamma 2.
Eller pappa 1 och pappa 2. ;-)
Fredag 24 december 2010
Förväntningarna har varit höga. Det är en spännande dag.
Alla tomtar har ju sitt sätt att dela ut julklapparna på. Den här jultomten har en liten egenhet att han kommer upp från grunden i huset och ut i ett fast serveringsskåp i anlutning till köket.
Han har ännu en egnehet och det är att han vill ha ett barn med sig i utbyte mot julklapparna. Han säger att hans tomtenissar behöver hjälp. Barnen, alla kusiner, tycker att förslaget är minst sagt lite läskigt, men spännande. Det brukar inte vara någon som är pigg på att följa med.
Till vår förvåning så tyckte Kalle att det skulle vara OK att följa med tomten ner till grunden. Han böjde sig ner och försökte få ner en fot i hålet bredvid tomten.
Tomten fick vända taktik och försäkrade att det nog skulle gå bra ändå! ;-)
Paketöppning!
Det stora röda paketet var det första paketet Kalle öppnade.
- Jag ÄLSKAR Lego City starka godståget, var det första han sa när han såg att det faktiskt var vad han hade önskat sig så länge. Han kramade om kartongen och satt länge och tittade på den.
Lycka!
God jul allihopa!
God jul allihopa!
I det stora, röda paketet finns Lego City starka godståget, men det vet inte Kalle. Han hade en smart taktik. Han lyfte paketet och skakade lite. Det lät ingenting.
- Han hör inte Lego City starka godståget, sa han fundersamt.
Snart kommer tomten! ;-)
Torsdag 23 december 2010
Ansikts-lös
Ibland får barn stå ut med saker de inte har valt att vara med om förut.
Idag var en sån dag. Kalle fick följa med till affärerna för att göra några sista-minuten inköp före jul.
Han är inte lika förtjust i att gå i klädaffärer som systrarna, men han finner sig i stuationen. Han brukar hitta en spegel, eller en stol (kanske tänkt för pappor, makar, män?) eller så snurrar han på klädställen som om de vore karuseller. Han brukar vara i sina egna tankar så det brukar gå bra en stund.
Idag strosade han omkring bland alla klädställ. Plötsligt stannade han upp som förstelnad. Hans ögon var stora och han såg alldeles förskräckt ut. Han började att backa.
- Vad är det Kalle, frågade vi.
Kalle pekade på skyltdockan.
- Är det skyltdockan du tittar på? frågade vi.
- Den är konstig, den har inget huvud, svarade Kalle och pekade på skyltdockan.
Han hade nog aldrig förut tänkt på att det ibland saknas huvud på skyltdockor. Han upplevde det som ganska obehagligt.
Vi övertygade honom om att det bara var en docka och att den inte saknade sitt huvud.
Till slut kände han på skyltdockans hand och klarade också av att titta på platsen där det borde ha suttit ett huvud.
- Konstig, har inget ansikte, mumlade han länge.
En sund reaktion egentligen. Det naturliga är ju faktiskt att vi har ansikten! 
Onsdag 22 december 2010
Wow, hon kan!
Vi brukar försöka att ta till vara på de små stunderna att träna olika saker.
Eftersom Kalle har ett gediget intresse för bokstäver, tidningar, böcker och texter i allmänhet, så är det lätt att fånga hans intresse. I alla fall för en kort stund.
- Kalle, kom och hjälp mig att läsa, sa jag när jag satt och bläddrade i en tidning.
Han blev direkt intresserad av att få "läsa". Han kröp upp bredvid mig i soffan, satte sitt pekfinger vid den första bokstaven och började att ljuda bokstäverna.
-Mmmm ... iiiii ... nnn, sa Kalle.
- Vad blir det? frågade jag.
- Äää, lägg av, svarade Kalle.
- Mmiinn, sa jag.
Vi gick vidare till nästa ord.
- Llll ... iii ... lll ... lll ... aaa, sa Kalle.
- Lliillllaa, sa jag.
Vi fortsatte hela meningen. Att Kalle inte har knäckt att ljuda spelar inte så stor roll, det skadar inte att träna om och om igen, även om det är svårt.
- Mamma läsa, sa Kalle.
Jag läste meningen lika långsamt som Kalle pekade var jag skulle läsa, så att han samtidigt kunde titta på de bokstäver som jag ljudade.
- Mmiinn lliillllaa ggrraann dduu äärr ssåå ffiinn, läste jag sakta.
- Wow, mamma KAN läsa, sa Kalle med förvåning i rösten.
Gulligt, va!?
Tisdag 21 december 2010
Juldrömmar
De senaste veckorna har vi fått en mening som Kalle säger minst tio gånger om dagen.
Det handlar om lego - såklart.
- Lego City starka godståget, säger Kalle som ett mantra om och om igen, i alla situationer.
Han säger det när han vaknar, när han äter mat, när han duschar, när han sitter inlåst på toaletten, när han gör "nej" (det skrev vi om 14 september), när han ska sova.
Vi har inte haft en chans att missa att det är det han önskar sig i julklapp.
I Kalles värld finns det inte någon risk att det skulle vara något annat i julklapparna.
Idag hade han en påse med teckningar, med sig hem från skolan. Det var en rejäl bunt.
Vi satte oss tillsammans på golvet i köket och tittade på alla teckningar. Kalle var minst lika intresserad av att titta som vi. Han studerade sina teckningar noga. Vi frågade vad olika saker föreställde.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle på de flesta frågorna.
Mot slutet av bunten fanns en teckning som var färglagd.
När den kom, så stannade Kalle upp och började att berätta.
- Den är Kalle, han sover, starka godståget drömma, sa Kalle och pekade på den stora sängen högst upp på bilden.
- Kalle vakna där, vakna mer, sa han och pekade på de två sängarna till vänster om den första sängen. Alltså är det Kalle i alla tre sängarna, fast olika mycket vaken. Han drömmer om julklappen.
- Kalle, mamma, pappa går trappan, sa han och pekade på bilden i det högra nedre hörnet.
- Han ser stjärna fönster, fortsatte Kalle och pekade på stjärnan på bilden.
- Han ser julgranen, julklappar, säger han och pekar på bilden till höger om stjärnan. Vi förstår att han menar att han ser julgranen när han precis har kommit ner från övervåningen. Man ser samma trappräcke bakom julgranen som det är i bilden från trappan.
- Julafton, julklapp, Lego City starka godståget, säger Kalle och pekar på den sista bilden nertill till vänster på bilden.
Julgranen han har ritat är verkligen underbar.
Den stora, breda stammen, grenarna som är lite som vingar fast gröna, den lilla stjärnan i toppen, belysningen med en lampa på varje gren, kulorna med olika former, den trefotade julgransfoten och julklapparna.
Teckningen hjälpte Kalle att förmedla till oss vad han tänker på och vad som är viktigt för honom just nu!
För oss var den här stunden ovärderlig. Vi har förstått att han tänker och funderar mycket om julen, men att han drömmer om det när han sover, hade vi ingen aning om. Det var första gången han berättade för oss om alla de här detaljerna.
Enligt Kalle är det Lego City starka godståget i det stora blå paketet! ;-)
Måndag 20 december 2010
Geometri vs sårskador
Geometri = häftigt, roligt, finns överallt, många olika användningsområden, tydliga former!
Sårskador = läskigt, hemskt, vill inte se, blundar, säger ouääh!
Kalle ÄLSKAR geometri. Nu har det gått två år sen han lärde sig hur de olika formerna cirkel, "habjak" (kvadrat) och trekant ser ut. Han pratar om dem varenda dag. Han tröttnar aldrig. De finns ju överallt.
Kalle tycker verkligen INTE om sårskador. Han säger att man är trasig om man har ett sår som blöder. Han blundar och tycker att det är riktigt obehagligt. Han var 5 år första gången han hade fått ett sår som blödde. Det skrev vi om 1 oktober.
Hur blir det då om man blandar en cirkel med en sårskada, tro?
Mamma hade skurit sig på en konservburk och det blödde rejält. Plåstret räckte inte, utan det blödde igenom.
- Den är blodcirkel, konstaterade Kalle och studerade plåstret mycket ingående.
- Den är bokstaven O. Titta blodcirkel O, fortsatte han.
Med andra ord - det var geometrin som vann!!
Söndag 19 december 2010
Att föreställa det som är aktuellt för stunden är något Kalle gillar.
Han använder hela kroppen för att visa vad han är.
Idag på morgonen tog vi in och klädde julgranen. En stor händelse på året.
Den vita nätpåsen med granen inuti togs in i vardagsrummet. Vi satte på den julgransfoten medans den låg kvar på golvet.
Kalle tittade noga.
Plötsligt tog han en kudde (förlåt, jag menade en julgransfot) från soffan, la den tillrätta bredvid granen och la sina fötter på kudden. Själv låg han raklång bredvid den riktiga granen.
- Han är gran, titta foten kudden, sa han och föreställde en likadan gran som den han låg bredvid.
Vi hade köpt en lite för hög gran och det passade bäst att ta av den i toppen.
Kalle tittade på den lilla avklippta toppen och sen på den stora granen.
- Granen pappa, sa han och pekade på den stora granen.
- Granen Kalle, sa han och pekade på den lilla avklippta toppen.
Han "adopterade" den lilla och gick omkring och letade efter en julgransfot till den.
han hittade den perfekta foten - Mimmis stövel.
- Aaa, den är rätt, sa han och såg nöjd ut.
På toppen placerade han en stjärna - eller en sax om man väljer att se det så!
Mimmi var inte lika nöjd som Kalle över valet av julgransfot.
Vi andra blev ganska muntra av hans tilltag...
Lördag 18 december 2010
Det är trist att tjata om små saker i vardagen.
Måste man tjata om samma sak dag efter dag?
- Varsågod och sitt, har vi sagt många gånger till Kalle de sista åren. Så gott som varje dag!
Speciellt vid frukosten. När Kalle har lagt i mackan i brödrosten så brukar han snurra runt några varv i köket istället för att sätta sig vid köksbordet.
Vi har valt att säga det mer som ett erbjudande än en befallning. Det gör vardagen lite mindre tjatig.
Efter några år med samma mening, så har den utvecklats till en snabb mening.
- Varsegoåsitt!, säger vi snabbt.
Kalle ler lite och sätter sig ner.
Idag kom vi till nästa fas i vår "nötning" av erbjudandet. Kalle höll på att vandra runt, runt i köket smatidigt som han väntade på rostmackan.
- Vackegoåkick, sa han till sig själv snabbt och skuttade upp på sin stol. Han tittade på oss och log lite.
Han tyckte nog att vi var lite för sega som aldrig sa meningen - bäst att säga den själv!
Vilken bekräftelse på att han egentligen vet att man inte brukar vandra omkring när man äter.
Kalle 1,5 år gammal. Jordgubbar var en favorit redan då.
Här har maten svårt att hålla sig på rätt plats - inte Kalle!
Fredag 17 december 2010
Tänk vad inbjudande några cm pudersnö på marken kan vara. Allt är vitt, ser mjukt och alldeles orört ut. Allt är täckt av snön - marken, staket, hus, träd och bilar.
På vägen hem från skolan var bilarna så inbjudande. De stod där helt täckta med mjuk, vit pudersnö.
Det var som om de väntade på att något skulle hända.
Kalle gick fram till den första parkerade bilen. Han ställde sig framför den och funderade en liten stund. Sen gick han fram till den och gav den liv - på sitt eget sätt.
Han gav den två ögon och en glad mun ( under grillen).
På bilden ger han den också öron.
Utmed vägen hem var det fem bilar parkerade.
Vägbeskrivning från Kalles skola hem till oss:
Gå ut genom stora entrén, gå över vägen. Sväng till höger.
Följ den snitslade banan med bilar med ansikten.
Vi bor i huset som har en bil med ögon på, parkerad på tomten.
- Det är Kalle, va? var det första Maja sa när hon kom hem från skolan.
- Vad tänker du på? svarade vi.
- Alla bilar med ansikten på, svarade hon och log för hon hade förstått att det var han som hade gjort dem,innan hon frågade.
Torsdag 16 december 2010
Tåg-mästare
Ikväll var det en stor kväll för Kalle.
Vi byggde ett tåg. Det var inte ett ”Lego City starka godståget” som han pratar om för det mesta. Det var inte alls i lego, utan ett pepparkakståg.
Häromdagen bakade vi ut delarna och ikväll satte vi ihop det.
Kalle spritsade glasyr, tryckte fast godisar och dekorerade med stort engagemang.
Han hade lite svårt att stå stilla vid bygget – det var ju så spännande. Mellan spritsningar och godisbitar tog han ett skuttande varv runt i köket för att få utlopp för allt spännande.
Han blev verkligen nöjd med resultatet.
- Måste titta tåget, sa han med fem minuters mellanrum och så sprang han iväg till köket för att titta en stund.
Kalle tycker ju om fysisk kontakt, men det är sällan han själv tar initiativ till en kram.
Ikväll var han så uppspelt så att pappa fick en varm, spontan kram av Kalle.
- Tåget jättefin, sa Kalle samtidigt som han tecknade ordet ”fiiiin”.
Onsdag 15 december 2010
Kalle är - precis som så många andra - mycket road av att titta på film och TV.
Han gillar också att se samma film om och om igen. Efter att ha sett samma film ett antal gånger så börjar han kunna hela scener och till slut kan han hela filmen. Han lär sig både vad alla figurer säger, men också vad de gör.
Han lever sig in i filmen och blir delaktig i allt som sker.
Efter att ha sett samma film ett antal gånger börjar han att agera.
Han intar roller i filmen. Han intar inte en roll - utan oftast intar han alla roller.
För oss som är i samma rum, så är det roligare att titta på och höra på vad Kalle gör och säger.
Han tar ut svängarna och går, hoppar, springer, dansar, boxas, kramas och gör precis som på filmen.
Han pratar, skriker, sjunger, viskar och låter precis som de gör på filmen.
Han gestikulerar, tecknar för att förstärka och använder hela kroppen för att visa vad som händer.
Ibland agerar han precis samtidigt med filmen, ibland är han en sekund efter, men man förstår att han vet vad som ska komma.
Han ÄR filmen.
Att se en film interaktivt som Kalle gör, är som ett gympapass - speciellt om det är en snabb Kalle Anka-film. ;-)
Här ser Kalle bara en liten del av filmen Upp och direkt börjar han att agera, fast han blir "inkastad" mitt i handlingen. Vi är mer roade av att titta på honom, än av filmen.
Tisdag 14 december 2010
Mat eller smuts?
Kalle har haft svårt att lära sig att använda bestick när han äter.
Han var 5 år när han slutade att äta med sked och började med gaffel istället. Kniv har han fortfarande inte riktigt lärt sig. Han kan trycka sig igenom en potatis eller en kiwi med kniven, men egentligen klarar han det med en gaffel eller sked också.
Han har alltid tyckt att fingrarna är precis lika bra hjälpmedel som gaffeln. Det enda kruxet är ju att man blir kladdig om fingrarna.
- Kalle, du blir smutsig, har vi tjatat i flera år, när han tar upp köttbullen med gaffeln, flyttar över den till handen och stoppar in den i munnen med fingrarna.
Kalle får ett papper och torkar av fingrarna.
Vid nästa tugga gör han likadant och blir smutsig igen. Och torkar av fingrarna igen - och igen - och igen ...
Den här proceduren upprepas vid varje måltid, så gott som, sen flera år tillbaka.
Lite tjatigt?
Jo, men om man tänker på tuseninlärningsmetoden så kanske vi har nått till gång nummer ett tusen snart och då kanske han slutar! :-)
Om man ber honom att skicka något vid matbordet så använder han också gärna fingrarna.
- Kalle, kan jag be att få broccoli, säger någon av oss.
- Jaa (på inandning), svarar Kalle och tar EN broccoli med fingrarna och räcker över.
Antingen kan vi bli lite irriterade över att han tar med fingrarna eller så kan vi välja att bli glada över framsteget att han förstår vår önskan.
Vi blir glada! Han förstår vår önskan och utför den perfekt - nästan!
Idag åt vi spagetti till kvällsmaten. Spagetti är inte en favorit, men vi brukar lyckas få honom att äta ett par-tre stycken. Han tog upp en spagetti med fingrarna och snurrade fast den runt näsan.
- Ngäkang mucki ( näsan smutsig ), sa han och skrattade åt sig själv.
Måndag 13 december 2010
Önskelista á la Kalle
Kalle har ju varit väldigt tydlig med vad han önskar sig i julklapp. Vi har - utan tvekan - förstått att han önskar sig Lego City starka godståget.
Ikväll ville vi testa honom för att se hur svaret skulle bli. Ganska ofta kan man få svar på en fråga, men sen är det stopp om man vill få fler svar.
- Kalle, vad önskar du dig i julklapp? frågade vi.
- Lego City starka godståget, svarade Kalle snabbt som ögat.
- Lego City starka godståget, sa vi samtidigt som vi tecknade "första" med fingrarna.
- Men, vad önskar du dig mer, nummer två? frågade vi och tecknade "andra" med fingrarna.
- Hmm ... jag måste ... tänka ... hmm ... jag menar ... jag menar ... jag måste ... hmmm ... jag tror ... kanske ... verktyg ... verktyg ...låda ... verktygslåda ... jag menar ... verktygsbänk ... Händige Manny ... verktygslåda, verktygsbänk, Händige Manny, svarade Kalle samtidigt som vi såg hur han verkligen ansträngde sig för att själv producera sin tanke i ord och förmedla den till oss.
Vi förstod att tvåa på önskelistan var en verktygslåda och en verktygsbänk som är gjord i serien med saker för den tecknade TV-figuren Händige Manny.
När vi ändå var igång så fortsatte vi.
- Vad önskar du dig mer, nummer tre? frågade vi samtidigt som vi tecknade "tredje" med fingrarna.
Nu var Kalle igång men behövde ändå lite betänketid. Det ordnar han på sitt eget sätt.
- Jag menar ... hmmm ... jag menar ... jag tror ... kanske ... emmm ... Twister ... har skolan ... fot ... hand ... golvet ... göra ... skolan ... har ... Twister, svarade Kalle, samtidigt som han går ner på alla fyra på golvet för att visa hur man spelar det spelet.
Klockrent - han önskar sig spelet Twister.
Vi fortsätter att fråga - vi måste passa på när Kalle är med i samtalet.
- Vad önskar du dig mer, nummer fyra? frågar vi samtidigt som vi tecknar "fjärde".
- Hmmm ... han vill ... emmm ... jag menar ... Scooby Doo ... emmm ... hus ... den är slott ... Scooby Doo hus, svarar Kalle.
Där har vi en riktigt lång önskelista klar.
Vi upprepar önskelistan för Kalle:
1. Lego City starka godståget
2. Verktygslåda och verktygsbänk, Händige Manny
3. Twister
4. Scooby Doo-huset
När vi upprepar önskelistan har Kalle svårt att stå stilla.
Han gör sina små danssteg och småfnittrar.
Han tycker verkligen att det är roligt.
Vi får hoppas att Kalle förstår att en önskelista och vad men verkligen får i julklapp, är två helt skilda saker!
Som tur är så fyller han år ganska snart efter jul...
Här öppnar Kalle en julklapp på julafton 2008. Det är spännande med paket!
Söndag 12 december 2010
Precis som det är för alla, både barn och vuxna, kan det vara svårt att bryta något roligt för att göra något mindre roligt.
Kalle är inget undantag, tvärtom.
På helgerna brukar Kalle vakna före oss andra i familjen. För honom är det helt oviktigt vad vi andra gör, han sköter sig själv och söker inte heller kontakt med oss.
Han hoppar ur sängen, sätter sig på mattan i sitt rum och bygger med sitt lego. Där kan han sitta i länge och bygga.
När vi kommer in i hans rum är han uppslukad av sitt byggande och noterar nästan inte att vi kommer.
- Nu är det dags att duscha, säger vi till Kalle efter en stund.
- Neej, lägg av, svarar Kalle lite surt.
I det läget finns det miljoner av sätt att ta sig an uppgiften att fä Kalle att duscha.
Man kan t ex:
- bli hotfull ( Kalle känner sig trängd )
- tjata, tjata, tjata ( Kalle blir irriterad )
- bli arg och sur ( Kalle blir ledsen )
- ta tag i honom och fysiskt dra in honom till duschen ( Kalle blir arg )
- låta honom ta ett eget beslut, med en "kraftig" styrning till vår fördel ( det bästa sättet både för oss och Kalle )
Det här har blivit vårt främsta vapen i lägen där Kalle verkligen inte vill.
Så fort han får några alternativ att välja mellan, så väljer ju han det som är mest till hans fördel. Alltså ger vi honom några alternativ, där "att duscha" är det mest fördelaktiga.
Den här gången var alternativen:
- att duscha
- att bada i badkaret
- att sova
Valet var inte svårt för Kalle. Att dusha var det snabbaste alternativet. Alltså valde han det och följde utan protester med till duschen.
Han hade ju själv valt det!
Lördag 11 december 2010
Kärt barn har många namn
Mimmi och Maja frågade Kalle om han ville vara med och baka. Det ville han gärna. Han fascineras av "trollkonsten" att förvandla vanliga saker som socker, smör och mjölk till en deg som sen kan bli kakor.
De satte på sig varsitt förkläde med stjärnor på.
Mimmi berättar för Kalle att de ska baka chokladbollar.
För Kalles del är det inte så viktigt VAD han bakar, bara ATT han bakar. Han vill ändå inte smaka på de färdiga bakverken. Utom lussebullar förstås - som han precis har börjat att äta.
Han är med och mäter upp ingredienser, häller dem i bunken och rör om.
- Kalle, vad är det för kakor du bakar? frågar vi för att se om han kommer ihåg vad Mimmi hade berättat för honom lite tidigare.
- Bollkaka, svarar Kalle snabbt.
Ja, kärt barn har ju som bekant många namn, men det här var ett nytt namn för oss andra i familjen. Chokladbollar är ju bollar så helt tokigt var det ju inte!
Fredag 10 december 2010
Kalle har varit tomte-nisse!
I luciatåget!
I båda två luciatågen!
Vilken bonus - han gjorde det!
Kalles lärare var med i luciatåget och drog skrindan som Kalle tomte-nisse och hans klasskamrat satt i. Läraren hade tagit med sig ett tidsfördriv, instoppad i sin ärm, om det skulle bli oroligt. Det var en stav med en trögflytande vätska i, som man kunde vända på och se vätskan flyta fram och tillbaka. Den behövde han aldrig ta fram.
Kalle var med i hela programmet i skolans båda luciatåg. Vi tog för givet att om han skulle acceptera att vara med, så skulle det nog vara på den första omgången.
Sist han var med i ett luciatåg var i förskoleklassen, för två år sen. Då var han med hela repetitionen, dagen innan och skötte allt perfekt. När själva riktiga föreställningen kom, så vägrade han. Vi fick höra av personalen vad han skulle ha gjort och det hade varit roligt att få se.
Att han skulle acceptera att vara med i båda föreställningarna idag var oväntat och roligt!
Efter luciatåget bjöds alla på juice, pepparkaka och lussebulle. Kalle tog mjölk och lussebulle, han som inte äter lussebulle, trodde vi. Han åt raskt upp den mjuka, varma lussebullen och sprang iväg och hämtade en till. Den åt han också upp!
Ännu en gång reste han sig upp, sprang iväg, för att hämta en tredje lussebulle. Hans lärare fick stoppa honom från att ta en tredje lussebulle!
För ett par veckor sen frågade Kalles lärare om Kalle brukar äta lussebulle. Eftersom han inte brukar äta någon typ av bulle, så svarade jag att han inte gör det.
- Jo, svarade hon, han har just ätit en lussebulle.
Vi skrattade åt det oväntade, att han faktiskt hade ätit något han inte brukar göra.
PS: Skvallra inte för någon att han åt TVÅ lussebullar efter luciatåget. Man fick nämligen bara ta en var!! ;-) DS
Torsdag 9 december 2010
Kalle kom hem från skolan. Han gick direkt upp på sitt rum, som han så ofta gör. Vi tänkte att han skulle upp för att leka med sitt älskade lego. Efter kanske 10 minuter kom han ner igen.
Han hade satt på sig tomte-nisse-kläderna!!
Jo, du läste rätt.
Han hade själv bytt om och klätt på sig kläderna till tomte-nisse!
Han kom nerhoppande från det sista trappsteget.
- Han är tomte, sa han glatt och hoppade och skuttade på sitt sätt fram till oss.
Han gick ett par varv i köket, lät oss ta ett kort och sen gick han upp igen.
Efter några minuter kom han ner igen - i sina vanliga kläder.
Kanske var det Kalles enda framträdande i luciatågs-anda.
Kanske var det ett av alla de framträdanden Kalle ska göra i anknytning till lucia.
Hur det blir - det får framtiden utvisa!
Onsdag 8 december 2010
Det var längesen Kalle målade en bild med många detaljer. Han har ju nästan helt slutat att måla bilder på sin white-board hemma och de flesta bilder vi ser från skolan är snabba streckbilder utan färg.
Tydligen fångade sandbilen hans intresse tillräckligt mycket.
- Är det en sandbil? frågade vi.
- Ne-ej-he-he, skrattade Kalle åt oss, det är en stenbil! Den har små, små stenar ... det är halt ... åker ut golvet ... många stenar .... kan inte ramla. Stenbil!
Självklart! Det är ju inte sand utan små, små stenar som den sandade med.
- Vad är det framtill på stenbilen? frågade vi och pekade på kofångaren.
- Det är en båge - en stenbåge, svarade Kalle och visade på sin egen armbåge.
Mer förklarade han inte.
Kalle ser Birgittahallen, gympahallen, från sitt klassrumsfönster. Han har antagligen sett "stenbilen" från klassrummet och passat på att göra teckningen.
Man kan gissa att teckningen är gjord klockan 9.00, eller hur?
Tisdag 7 november 2010
Idag är det tre dagar kvar till lucia-tåget på Kalle skola.
Det är dags att börja förbereda Kalle på att han ska vara med i lucia-tåget i skolan på fredag.
Eller rättare sagt att det är tänkt att han ska vara med i lucia-tåget på skolan.
Vad Kalle tänker om det hela det vet man inte förrän det är färdigt!
Vi tog fram lite kläder som kommer att passa till den tomte-nisse han ska vara.
Eller rättare sagt till den tomte-nisse som det är tänkt att han ska vara.
Vad Kalle tänker om att han ska vara tomte-nisse, det vet man inte riktigt!
Vi la dem på mattan i hans rum.
Där får de ligga tills det är dags att ta på sig dem på fredag.
- Kalle, på fredag ska du vara tomte-nisse i skolan, säger vi.
- Tomte-nisse? svarar Kalle lite förvånat.
- Ja, det är lucia-tåg i skolan på fredag och du ska vara en tomte-nisse, svarar vi.
- Vaa? säger Kalle förvånat.
- I luciatåget finns det små tomtar med och det ska du vara, säger vi för att försöka att säga det på så många olika sätt som möjligt.
- Inte TÅG, säger Kalle, jag menar ..... tåg ..... Lego City godståg....
- Nej, säger vi, det är många barn som går i en "kö" och sjunger olika sånger. Det heter lucia-TÅG.
Där var det färdig-pratat. Han tyckte nog att vi svamlade lite väl mycket.
Tåg som sjunger olika sånger med tomte-nissar med på tåget?
Det finns bara ett tåg - Lego City godståg.
Lucia-tåg!
Hur knasigt kan det bli?
Det blir spännande att se på fredag om han är med i "tåget" eller inte!
Måndag 6 december 2010
Goiken
I år är det första året som Kalle förstår hur en adventskalender fungerar.
Både i skolan och hemma har vi adventskalendrar, både tv-kalendern och chokladkalender.
Både hemma och i skolan har vi förklarat (och förklarat) hur det fungerar. En lucka varje dag, nästa dag öppnar man nästa. En chokladbit varje dag.
Tv-kalendern springer han och hämtar så fort han ser vinjetten på tv-kalendern. Det har han aldrig gjort förut. Han förstår verkligen kopplingen. Han förstår också att man öppnar luckan efter tv-programmet, samtidigt som de öppnar luckan på tv:n.
Mimmi och Maja har fått konkurrens om vem som ska öppna luckan. Som tur är har Kalle världens mest förstående systrar...
Har du sett julkalendern hotell Gyllene Knorren?
Det finns en liten tam gris, Pyret, som har blivit kompis med pojken Ingo. Kalle är jättefascinerad av Pyret.
Han har nog aldrig sett en gris som fungerar som ett husdjur. Han pratar hela tiden om "goiken".
Han pratar om hur "goiken" åt upp potatisen, "goiken" som var i sängen, "goiken" som dansade runt, runt, "goiken" som åt pizza. Det låter ganska gulligt!
Prova själv att säga "goik" får du se att det låter ganska bra!
Vi får se upp så att vi inte börjar säga "goiken" allihopa...
Söndag 5 december 2010
- Kom, jag visa dig, sa Kalle och hjämtade oss. Hna tog med oss till köket.
- Den är bil. sa han och pekade på sitt senaste bygge.
Den här gången var bygget inte gjort av lego, utan av frukter från fruktfatet i köket.
- Den är banan och den är en grön äpple och den är ....(tystnad i 10 sekunder)... 4 röda äpplen, förklarade han.
- Oj, den är trasig, måste byta däcket, upptäckte han.
Det bakre röda "hjulet" hade ett fult märke, så det var nödvändigt att byta ut det. Han tog ett nytt rött äpple och la det som hjul.
Han backade ett steg och kollade in sitt bygge.
Efter att ha tittat en stund på sin skapelse tog han mer frukt från från fruktfatet.
Han byggde med en banan och två clementiner.
- Den är husvagn, sa han. Den har banan-säng, banan-TV och banan-bord, berättade han samtidigt som han gjorde sina små skutt som han gör när han är nöjd.
Att det är en bil med en husvagn efter, ser man ju lätt som en plätt, eller hur?
Lördag 4 december 2010
Kalle kom till oss och försökte förklara situationen.
Han använde de ord han kan och försökte "tillverka" egna ord, där han saknade ord.
- Han kliar näsan ... göra så ... han ont ... komma blod ... blodnäsa, sa han, samtidigt som han visade på ett sår på undersidan av näsan.
Han hade kliat sönder en sårskorpa och det var lite blod på näsan. Han drog med fingret som blev blodigt.
Han fick ett hushållspapper som han använde att torka av blodet på. Han drog under näsan och torkade av det på hushållspappret säkert 20 gånger. Till slut hade blodet levrat sig och hans näsa var blodig lite här och där.
Vi gick och duschade för att få bort allt blodet. Kalle riktade själv duschstrålen mot näsan för att blodet skulle tvättas bort.
Efter duschen tittade han noga i spegeln, för att kolla sin "blodnäsa".
- Aahh, pustade han ut, blodnäsa borta.
Blodnäsa var egentligen ett väldigt bra ord, inte att förväxla med näsblod - för det är något helt annat!
Fredag 3 december 2010
Skolans korv
Kalle har ätit stekt falukorv och potatismos.
I skolan!
Ja, vad är det för speciellt med det då, kanske man kan tänka.
Hela den här terminen har Kalle ätit samma mat i skolan, varenda, varenda dag. Det står en egen liten låda till honom i värmeskåpet, med vanlig kokt potatis och oftast några köttbullar. Han har varje dag tagit potatisarna ur lådan och fyllt på tallriken med majs och broccoli. Till det har han druckit mjölk och ätit knäckemacka.
VARENDA dag. Tala om begränsad kost.
Innan han har fått hämta lådan i värmeskåpet så har han tittat i matdisken vad som är dagens mat, men han har alltid valt sin egen låda i värmeskåpet.
För ett par veckor sen ville en ur personalen i matsalen veta om Kalle hade något annat han kunde äta, förutom kokt potatis och köttbullar. De kände väl att de ville kunna variera hans låda lite i alla fall. Omtanke!
Jag svarade att han äter stekt falukorv om den är helt naturell och vanliga avlånga fiskpinnar.
Idag var det vanlig stekt falukorv, utan en massa fyllningar, såser eller annat som "förstörde" korven i Kalles ögon. Till det var det helt vanligt potatismos.
Han tittade som vanligt och sa själv att han ville ha den stekta falukorven och potatismoset, istället för sin matlåda i värmeskåpet. Wow!
Han ville alltså själv bryta ett invant mönster, det trygga vana, och prova den vanliga maten som alla skolbarn äter.
Man får vara glad för alla de små framstegen, när det gäller Kalles mat!
En vanlig lunchtallrik i skolan!
Torsdag 2 december 2010
Leksakskatalogerna är viktiga för Kalle. Ibland kommer han och ber oss att läsa en pratbubbla, en överskrift eller en text om någon leksak.
För oss här hemma är det perfekta tillfällen att ta fram papper och penna för att träna både att läsa och att skriva.
Vi satte oss vid matbordet med varsitt papper och varsin penna. Kalle bläddrade direkt fram till en sida och började att skriva av den. Naturligtvis var det en legosida - och naturligtvis var det godståget. Det är ju det tåget han så ofta pratar om att han önskar sig. Som en parantes kan vi berätta att det godståget är slut hos leverantören, trots att det är årets nyhet. Den ska visst komma in igen 13 december.
Han skrev under tystnad och mycket stor koncentration. Det var roligt att se när han kom till de tryckta a:na. De ser ju inte ut som de skrivna a:n som man lär sig att skriva med handskrift. Vi funderade om han skulle skriva det tryckta a:et eller det vanliga handskrivna. Det blev det tryckta!
När all text till godståget var färdigskrivet, då var Kalle klar. Han tog sitt papper och gick sin väg. Han ville inte mer. Kvar satt två snopna föräldrar som också hade varsitt papper att skriva på. Vi hade bara hunnit börja att skriva av några texter.
Situationen blev lite kul - där satt vi kvar och skrev av text från leksakskataloger, utan Kalle.
Onsdag 1 december 2010
Idag är det dags att öppna den första luckan på adventskalendern.
Mimmi var världens bästa pedagog vid kvällsmaten. Hon berättade för Kalle om chokladkalendern som han skulle få öppna efter maten.
- Idag är det 1:a december, då får du öppna den första luckan på din chokladkalender, berättade hon samtidigt som hon också tecknar samma mening, för att förstärka för Kalle.
- Imorgon är det 2:a december, då får du öppna den andra luckan, lucka nummer två, fortsätter hon.
Kalle lyssnar uppmärksamt på vad hon säger.
- Sen är det den 3:edecember och då får du öppna den 3:e luckan, sen den 4:e, den 5:e och så fortsätter det till den 24:e december. Bakom varje lucka finns det en liten chokladbit som du får ta efter maten, säger Mimmi.
Kalle lyssnar och ser mycket nöjd ut.
- Man öppnar en lucka varje dag och det är choklad bakom varje, ända fram till julafton, en choklad varje dag, förtydligar Mimmi.
Kalle nickar.
- Idag får du öppna lucka nummer 1, men vad finns det bakom luckan? frågar Mimmi för att kolla om Kalle har förstått vad hon har pratat om.
Kalle funderar ett tag.
- Eee...emm...JULAFTON, svarar Kalle leende.
Vi log lite åt det hela, lite gulligt var det. Han svarade på frågan, även om svaret inte stämde riktigt. Det är verkligen ett framsteg i språkutvecklingen att han svarar med annat än ja och nej!
