Prata olika språk
- Kalle, varför håller du för öronen? frågade Maja.

Kalle och Maja duschade samtidigt och han fick hjälp att skölja ur schampot ur håret.
Det vanliga är att barn värnar om ögonen och gör allt de kan för att skydda dem.
Inte Kalle - han håller för öronen.

- Varför? frågade Maja igen.
- Inte varför, svarade Kalle kort.
- Men, varför gör du det? försökte Maja igen.
- Jag hööör inte, sa Kalle. (han har ju inte hörapparaterna i när han duschar)
Superminipedagogen Maja vet att Kalle inte vet hur man ska svara på frågan "varför?".
Därför börjar hon med en målande förklaring av frågan hon tidigare ställde.
- Jo, tänk dig en pratbubbla, som ett moln, sa Maja och visade molnet framför sig i luften.
- I molnet är ett frågetecken, sa hon och ritade ett frågetecken i luften framför sig.
Där tyckte Kalle att han inte hängde med i resonemanget, så han avbröt henne:
- Inte prata engelska, sa han och avslutade samtalsförsöket.

Anledningen till att Kalle är rädd att få vatten i öronen har vi ingen aning om. När han badar är han mer under vattnet, än över.
Kanske tycker han att duschstrålen är obehaglig - i öronen.
På resten av kroppen kan han duscha hur länge som helst.

Ordlös visning
Vi satt ute i vårsolen och tog det lugnt.
Kalle kom ut. Han var väldigt ivrig.
- Mamma ... mamma, ropade han. Det var tydligt att det var viktigt.
Han såg var vi var och kom mot oss.
- Mamma ... mamma, ropade han igen, fast han hade sett oss och var alldeles nära.
- Där är du ju! sa han som om han hade letat länge utan att hitta.
Han visade med handen att jag skulle komma och titta på något. Han tog min hand och småsprang före.
Att det var viktigt gick inte att ta miste på.
Vi gick in i huset och upp till hans rum. Där pekade han på sin dator.
På skärmen var bilden av en transformer, en bil omgjord till en robot.
- Det är en transformer, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är stor, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är både bil och robot, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är häftig, sa jag och hoppades på en reaktion av något slag.
Kalle sa ingenting.
- Vill du ha en sån? frågade jag.
- NEJ! svarade Kalle snabbt och med eftertryck.
- Gåå! sa han sen och pekade mot dörren.
Där var alltså vår dialog/monolog slut.
Han verkade nöjd med det han hade visat utan att säga något.
Jag undrar fortfarande vad han ville....
Kanske får vi veta någon dag, vad det var som var så viktigt.
Kanske en annan dag. Kanke inte.

Den här "transformern" byggde Kalle av bilar, båtar, legobitar och legofigurer för mer än 2 år sen, i mars 2009.
Den skulle kunna föreställa den transformer som han idag visade på sin dator.

Pump-test
- Han är GAALEN, sa Kalle i förtroende till pappa.
- Vem är galen, svarade pappa.
- Det är han ... mamma, sa Kalle.

Idag hade vi en del förhandlingar. Vi hade olika åsikter om vad vi skulle ägna oss åt.
Kalle hade bestämt sig för att han ville titta på film - gärna hela dagen.
Vi hade bestämt oss för att vi skulle vara ute - gärna hela dagen.

Efter en del förhandlingar så accepterade Kalle sitt öde - att vara ute.
Han hade inga som helst problem att hitta på saker att göra.
Han hoppade studsmatta - länge.
Han åkte kickboard - många varv runt kvarteret.
Han utforskade den stora lådan med lock, som är fylld med uteleksaker.
I den hittade han en luftpump, som man blåser upp bollar med.
Han granskade den noga. Plötsligt, ser vi, hur han stoppar ner slangen i jeansfickan och börjar att pumpa.
- Den ... går inte, säger han för sig själv.
Han drar upp den och går runt huset, samtidigt som han verkar leta efter något.
- Han ... måste ..., säger han för sig själv.
Till slut böjer han sig ner och sticker ner slangens munstycke i gräsmattan. Han börjar att pumpa, kanske tio pumpningar.
Han drar upp den och tittar på munstycket och sticker ner den i gräsmattan igen och fortsätter att pumpa.
Han byter plats några gånger. På varje ställe pumpar han några tag.
Till slut ger han upp.
- Den är trasig, säger han och lägger tillbaka den i sin låda.

Slutsats:
Man kan inte blåsa upp jeansfickor med en bollpump.
Man kan inte heller blåsa upp gräsmattan med en bollpump. Det är nog lite synd att man inte kan det, för tänk vilken pulkabacke han skulle kunna blåsa upp då. ;-)

Att gissa
I morse vaknade Kalle före oss och kom in i vårt sovrum. Han kröp ner hos oss och ville bli kliad på ryggen. Han är en lite mysigare väckarklocka än vi har på vardagarna.
Efter ett tag övergick ryggmassagen till att bli den klassiska gissningsleken "Bulleribock". Begreppet "att gissa" är jättesvårt. Många personer med autism har svårt att tänka abstrakt. Att gissa något man inte ser är ju abstrakt. Kalle förstår inte vad han ska göra, han ser ju inte händerna när de är på hans rygg. Han vill se och ha en chans att räkna.
- Bulleri bulleri bock, hur många horn sticker opp? sa vi och trummade på hans rygg.
När ramsan var slut satte vi 3 fingrar i ryggen på honom.
Kalle sa ingenting. Vi förklarade att han skulle gissa hur många fingrar det var.
Då tog han tag i handen och drog den inom synhåll.
- 3, svarade han när han fick syn på handen.
Vi fortsatte några gånger och varje gång drog han handen så att han såg antalet fingrar som hade tryckt på hans rygg.
Efter ett tag tänkte vi se hur han reagerade om vi gjorde noll fingrar i ryggen. Skulle han förstå att det var noll och gissa på det eller skulle han dra fram handen?
När ramsan var slut höll vi inget finger i hans rygg.
Han vände sig om och tog tag i handen, precis som förut. Han tittade på den knutna handen som inte visade någon siffra.
- Den är E, sa han med mycket stor förvåning.
Så rätt han hade. Det var ett E i handalfabetet.
Så oändligt mycket svårare gissningsleken skulle bli om man tog handalfabetet istället för siffrorna. ;-)
 

Olika drakar
Kalle tycker om närhet. Han kryper gärna upp i knä. Nästan alltid efter frukost eller en måltid glider han smidigt över från sin stol till något knä i närheten. På plats brukar han ofta mysa kind-mot-kind. Han sitter stilla och njuter. Om knä-ägaren dessutom kliar honom på ryggen, så är det värt 10 poäng av 10 möjliga på mys-barometern.
Vi vill gärna sitta och småprata lite, samtidigt som vi myser med honom. Kalle är inte så road av att små-prata. Vi tänker ändå att det är bättre att vi pratar och att han får höra hur man kan göra och prata. En vacker dag kanske han kopierar vårt sätt att samtala. Framtiden får utvisa det.

En kort stund direkt efter skolan satt vi "kind-mot-kind" i soffan.
Vi småpratade om hur skoldagen hade varit.
Eller rättare sagt Kalle lyssnade, utan att svara.
- Vad har du gjort i skolan idag? Det var visst påskpyssel. Du hade ju med dig en jättefin påsklilja hem, med orange silkepapper runt. Sen hade du lagt i orange trådar på jorden. Den var riktigt gullig.
Kalle lyssnar utan att svara.
- Sen hade du en liten kyckling med dig hem också. Den satte vi ju ner i en blomma i köksfönstret. Den var av en gul flirtkula. Kycklingen satt i en liten strut av en äggkartong. Sen hade du satt fast den på en blompinne. Vad praktiskt, då kan man ju sätta den där man vill ha den.
Kalle nickar lite, men svarar fortfarande inte.
Plötsligt kommer han på något.
- Du ... hallå ... du arg drake ... eller ... du snäll drake? frågar han.
- Jag är en snäll drake, svarar jag.
Det är ibland svårt att hålla sig för skratt, när hans funderingar kommer. Han vet nog inte att drake är en synonym till kvinna, häxa, kärring.
Det är inte så vanligt att söner kallar sina mammor för "draken"! ;-)

Här har Kalle byggt ett frågetecken av domino-brickor. För att visa att han undrade över något, så la han sig ner, med huvudet under och sa "hmmm".

Rit-prata
Skolans främsta uppgift är ju att försöka hjälpa sina elever att nå de mål som finns uppsatta, både kunskaper och andra färdigheter. Det som läroplaner och kursplaner inte riktigt tar hänsyn till är hur lång tid man får "på sig" för att lära sig det som finns i målen. 
Som förälder kan det vara svårt att acceptera att målen kanske inte kommer att uppnås inom den tid som finns till förfogande.
Om man tänker efter kanske det viktigaste ändå är att få med sig så mycket som möjligt, för att klara av så mycket som möjligt, i framtiden. Vägen till målet kanske ibland tar en del genvägar och ibland en del krokiga vägar. Huvudsaken är ändå att glädjen och lusten i inlärningen hålls vid liv.

Igår hade vi utvecklingssamtal med Kalles lärare. 
En sak som vi kom överens om var att när vi rit-pratar eller har seriesamtal, så ska vi spara dem i en pärm och skicka dem emellan oss.
På det sättet kan vi prata om samma saker både i skolan och hemma. För Kalle kan det bli ett sätt att kunna berätta saker från skolan hemma och tvärtom.
Eftersom vi sparar dem, så kan vi också använda dem igen.
Det är absolut värt att prova!

Ikväll var Kalle väldigt bestämd att han inte ville sova. Vi hade förberett honom i 20 minuter, men han var ändå inte redo.
Vi tog fram ett tomt A4-papper och började att rita och berätta om situationen.
Kalle var mycket intresserad. Bild-språket är ju hans första språk...
Bilden i den första rutan berättar hur situationen uppstod. Mamma säger att Kalle ska sova. Kalle svarar att han inte vill.
Här är detaljerna viktiga. Mamma är glad, Kalle är irriterad. Det syns på munnarna.
Bilderna i den andra rutan berättar att mamma undrar varför han inte vill sova. Den visar också att Kalle inte svarar på frågan.
 
I den tredje rutan beskriver mamma hur skön sängen är och hur Kalle ligger och sover.
I den sista rutan är bara Kalle med och pratbubblan lämnades tom.
Kalle fick frågan:
- Vad säger Kalle nu?
- Nu sova, svarade Kalle enkelt och följde direkt med upp för att gå och lägga sig.
Han såg så nöjd ut när han väl låg i sängen.

Ett serie-samtal är ett ganska bra sätt att avsluta dagen på, istället för en gå-och-sova-konflikt!

Ett nytt, nästan primärt behov
De primära behoven är få och enkla. Alla människor behöver mat, vatten, luft och sömn.
De sekundära behoven är mer invecklade och kanske lite olika från människa till människa.

Kalle har skaffat sig ett nytt behov, kanske inte primärt, men nästan...
- Han MÅSTE cykla, säger han varje dag så fort vi har kommit hem från skola och fritids. Han tar av sig ryggsäcken och sätter på hjälmen innan han hämtar cykeln.
Han tar alltid samma runda = runt kvarteret.
Han cyklar alltid lika många varv = fem.

Idag är det elva dagar sen han lärde sig att cykla. Det var den 27 mars, som han tog de första tramptagen på två hjul. Han gillar det!
5 varv á 300 meter x 11 dagar = 1500 x 11 = 16 500 meter = 1,65 mil

Nu börjar han att känna sig säker. Han har lärt sig att starta själv, håller balansen utan problem, har koll på de få bilar som kommer, åker genom vattenpölarna så det sprutar och njuter av att kunna själv.
- Se upp, Kalle, akta cykeln som kommer därborta, ropade vi på cyklarna strax bakom Kalle.
- Vadå, svarade Kalle och böjde huvudet bakåt och uppåt.
Han tittade uppåt en kort stund!
Vi hade ju sagt "se UPP!"...
Ännu en gång använde vi ett idiomatiskt uttryck, utan att tänka på det.

Sommar-längtan!
- Du, hallå ... nu är mycket sommar ... va? frågade Kalle direkt när han kom ut i morse.
Snön är nästan borta, det finns ett par små högar kvar, på väg till skolan.
Frågan har en MYCKET vidare innebörd än vad man kan tro. Kalle längtar, längtar, längtar till sommaren, men det är egentligen inte årstiden sommar han längtar till.
Det är premiären av Disney-Pixar-filmen Bilar 2 som han är sugen på.
Den har Sverigepremiär 5 augusti, så det är ett tag kvar!

På kvällen följde han med till mataffären. Han gick i sina egna tankar och funderade. Plötsligt gick han fram till en dam med kundvagn.
- Du, hallå ... jordgubbsglass, sa Kalle till damen utan att vänta på svar. Han gick sin väg.
Damen såg lite förvånad ut, men fortsatte med sitt.
Några gånger till sa han jordgubbsglass, men utan att "attackera" någon kund. Han sa det mer för sig själv.

Mot slutet av affären kom vi fram till glassdisken. Kalle lutade sig över kanten och utforskade hela sortimentet. Han hittade snabbt alla paketglassar med jordgubbssmak. Det syns ju på bilderna utanpå kartongerna.
Lyckan var stor när han upptäckte glass med motiv från filmen Bilar på kartongen. Dubbel glädje var det när det dessutom visade sig att det var just jordgubbssmak på Bilar-glassarna.
- Vill du att vi ska köpa Bilar-glassarna? frågade vi.
- Neje, svarade Kalle och gick därifrån.
Svaret var inte så konstigt- han gillar ju inte glass!

Varför pratade han så mycket om jordgubbsglass, om han ändå inte ville ha?
Det undrar vi också...

Fel felsökning
Vi brukar byta batterier i Kalles hörapparater, med tre veckors mellanrum. Oftast så håller de ett par dagar till, men för säkerhets skull så byter vi. Om han har vistats i bullriga, "ljudrika" miljöer så tar de slut snabbare än om de är i en tystare miljö. På somrarna brukar de räcka längre om det är badväder, eftersom han måste ta ut dem om han ska bada.
Vi skulle ju kunna byta batterier när de tar slut, men då är risken stor att vi inte har batterier med oss. Den situationen vill vi inte utsätta varken oss eller Kalle för.

Kalle har aldrig själv försökt att felsöka hörapparaterna om de krånglar. Tidigare han har tagit ut dem ur öronen och lagt ifrån sig dem. I gräsmattan, i fruktskålen, i legolådan eller där han har varit. På frågan var han har lagt dem, har han inte kunnat svara. Det är för att han helt enkelt inte har vetat var han la dem eller att han inte förstod frågan.
Det här har varit ett stort problem, så därför har vi - både hemma, på fritids och i skolan - försökt att visa Kalle att han ska ge dem till oss om de krånglar.
För något år sen var den ena borta i en vecka. Vi vände upp-och-ner på hela huset - men den fanns inte. Till slut, hittade vi den, av en slump, i hans stora legolåda!

Idag tog han problemet och felsökte själv. Hans ena hörapparat började att krångla och ljudet försvann.
Han tog ur hörapparaten ur sitt öra och öppnade batteriluckan. Han tog ur batteriet och la det i batteriholken som vi skrev om 4 mars.
- Titta, ingen batteri ... den slut, visade han oss stolt.
- Har du tagit ur batteriet, var ligger det? frågade vi.
- Han la ... batteriholken, visade han stolt.
Vi tittade in i batteriholken och insåg att det var omöjligt att hitta just det batteriet, bland ett hundratal batterier.
Vi hade bytt batterier i hörapparaterna igår, så vi visste att batteriet inte var slut.
Vi hämtade ett nytt och Kalle hjälpte till att sätta i det.

Anledningen till att ljudet hade försvunnit i hörapparaten var inte att batteriet var slut, utan en vaxpropp i hörapparatens propp. Vi gjorde rent proppen.
Eftersom det är vaxproppar i hörapparatens proppar så gott som varje dag, så får vi hoppas att Kalle inte tar initiativ till ett batteribyte varje dag.

Bäst-före-datum på tandkrämen?
Att vara småbarnsförälder och lära sitt barn att borsta tänderna kan vara knepigt. Barnet kan vägra öppna munnen, skrika, slå och det kan sluta med en brottningsmatch.
En del barn finner sig i den annorluna situationen, att stoppa in en borste i munnen, ganska snabbt.
Andra behöver en lång, lång inlärningsperiod för att acceptera företeelsen.

Kalle hade svårt att acceptera situationen.
Vi fick hålla fast honom och med mer eller mindre "våld" tvinga in tandborsten i munnen.
Efter ett par års kämpande, morgon och kväll, lossnade det. Han öppnade munnen frivilligt!

Nästa problem var smaken på tandkrämen. Vissa smaker vägrade han. Han kunde inte tänka sig att ha dem i sin mun. Det hände att han kräktes av tandkrämen, så det var verkligen olustkänslor om det var "fel" tandkräm.
Efter ett tag hade vi lärt oss vilka smaker som var bäst. Barntandkräm med apelsin- eller mintsmak vägrade han. De med tutti-frutti-smak, gillade han bäst.
Allt var lugnt. Vi köpte "rätt tandkräm" och han öppnade munnen. Perfekt!

När Kalle började att tappa tänder vid 6 års ålder och de permanenta tänderna kom, var det dags att se sig om efter en tandkräm för permanenta tänder, men med en smak som fungerade. Det visade sig att det skulle bli en utmaning. Vi testade igenom marknadens alla tandkrämer. Av alla de grimaser vi fick förstod vi att inget var i hans smak.
Till slut kom det ut en tandkräm för barn från 6 år, med mild mintsmak.
Den måste ju fungera.
Trodde vi, ja!

För att föröka att lura Kalle till att acceptera den nya tandkrämen började vi att blanda hans favorit med den för barn 6+. Vi tog mest av den som var hans favorit och pyttelite av den nya. Han accepterade blandningen. Succesivt ökade vi mängden på den nya och minskade mängden på barntandkrämen. Det tog nog ett år med invänjningen, men till slut kunde vi ta bort barntandkrämen. Skönt!
Nu har han haft tandkrämen med mild mintsmak för barn 6+ i över ett år utan problem.

I morse var hans tandkräm borta, så vi chansade och testade med vår vanliga tandkräm. Mintsmak som mintsmak, tänkte vi.
Kalle tog tandborsten utan att ana något.
- Konstig ... den ... hmmm ... den är GAMMAL, konstaterade han förvånat.
Trots det fick vi borsta tänderna färdigt. Framsteg i det lilla!