Med inbyggd bil-sensor
För ett tag sen ramlade Kalle när han cyklade. Det låg grus från sandningen i vintras, i en kurva. Han skulle svänga och det gick så illa att cykeln gled ner på sidan. Kalle landade bra, men blev rädd.
- Han ... Kalle ... mår bara bra, sa han forcerat med rädsla i rösten, direkt när han hade ramlat. Han reste sig snabbt upp och såg väldigt allvarlig ut. Han sa flera gånger att han inte hade gjort illa sig och vi såg inget.
Vi berättade för honom att orsaken till att han hade ramlat, var att det låg mycket grus i kurvan och att cykeln gled på det.
När han fortsatte att cykla passade han på att prata allvar med gruset på gatan.
- Man får inte ... göra halt ... cykel ramla ... inte bra, sa han allvarligt och skakade på huvudet.

Efter den här händelsen har hans  lust att cykla försvunnit. Han tar hellre kick-boarden än cykeln.
De sista dagarna har vi ändå bestämt oss för att vi ska cykla en liten runda varje dag med honom. När han nu till slut har lärt sig att cykla, känner vi att det är viktigt att han inte slutar av rädsla för att ramla.

När vi cyklar runt bland kvarteren där vi bor så har Kalle full koll på vägar och bilar. Så fort vi närmar oss en gatukorsning, så tittar han noga om det kommer bilar.
Redan 10 meter FÖRE korsningen bromsar han in. Där är det helt omöjligt att se om det kommer bilar.
I de flesta korsningar står husen ändå ute i trottoarhörnen.
Tekniken har blivit att han sätter sig på sadeln och sparkar sig fram till korsningen.
Resultatet blir en väldigt ryckig cykeltur, speciellt eftersom det är många gatukorsningar i våra kvarter..
Hellre ryckig än inte alls!