Ansikts-lös
Ibland får barn stå ut med saker de inte har valt att vara med om förut.
Idag var en sån dag. Kalle fick följa med till affärerna för att göra några sista-minuten inköp före jul.
Han är inte lika förtjust i att gå i klädaffärer som systrarna, men han finner sig i stuationen. Han brukar hitta en spegel, eller en stol (kanske tänkt för pappor, makar, män?) eller så snurrar han på klädställen som om de vore karuseller. Han brukar vara i sina egna tankar så det brukar gå bra en stund.
Idag strosade han omkring bland alla klädställ. Plötsligt stannade han upp som förstelnad. Hans ögon var stora och han såg alldeles förskräckt ut. Han började att backa.
- Vad är det Kalle, frågade vi.
Kalle pekade på skyltdockan.
- Är det skyltdockan du tittar på? frågade vi.
- Den är konstig, den har inget huvud, svarade Kalle och pekade på skyltdockan.
Han hade nog aldrig förut tänkt på att det ibland saknas huvud på skyltdockor. Han upplevde det som ganska obehagligt.
Vi övertygade honom om att det bara var en docka och att den inte saknade sitt huvud.
Till slut kände han på skyltdockans hand och klarade också av att titta på platsen där det borde ha suttit ett huvud. 
- Konstig, har inget ansikte, mumlade han länge.
En sund reaktion egentligen. Det naturliga är ju faktiskt att vi har ansikten!