Insikt
Det är trist att tjata om små saker i vardagen.
Måste man tjata om samma sak dag efter dag?
- Varsågod och sitt, har vi sagt många gånger till Kalle de sista åren. Så gott som varje dag!
Speciellt vid frukosten. När Kalle har lagt i mackan i brödrosten så brukar han snurra runt några varv i köket istället för att sätta sig vid köksbordet.
Vi har valt att säga det mer som ett erbjudande än en befallning. Det gör vardagen lite mindre tjatig.
Efter några år med samma mening, så har den utvecklats till en snabb mening.
- Varsegoåsitt!, säger vi snabbt.
Kalle ler lite och sätter sig ner.

Idag kom vi till nästa fas i vår "nötning" av erbjudandet. Kalle höll på att vandra runt, runt i köket smatidigt som han väntade på rostmackan.
- Vackegoåkick, sa han till sig själv snabbt och skuttade upp på sin stol. Han tittade på oss och log lite.
Han tyckte nog att vi var lite för sega som aldrig sa meningen - bäst att säga den själv!
Vilken bekräftelse på att han egentligen vet att man inte brukar vandra omkring när man äter.

Kalle 1,5 år gammal. Jordgubbar var en favorit redan då.
Här har maten svårt att hålla sig på rätt plats - inte Kalle!