När Kalle var 7 år fick han en fobi för att vara ute när det blåste. Definitionen för vad blåst är kan man diskutera, för hans definition var att löven i de höga träden utanför hans fönster rörde sig pyttepyttelite. Vi i hans omgivning kände inte ens en liten vindpust, när han tyckte att det blåste. Han vägrade att vistas utomhus när det blåste, alltså var han aldrig ute.

Den här fobin började i maj när han gick i förskoleklass och gjorde att han var inomhus hela den sommaren. Vi kunde inte äta en enda måltid tillsammans utomhus. Det påverkade oss alla väldigt mycket. Någon av oss i familjen var alltså inne med honom hela den sommaren. När han sen började skolan så var han inte ute en enda rast hela det skolåret. Alla raster inomhus. De få gånger han var tvungen att vara utomhus så var det keps eller mössa på, jackans luva upp och solglasögon på - allt för att gömma sig så mycket som möjligt.

 

Det var väldigt slitsamt att ha det så här, så efter ett år tog vi kontakt med en KBT (kognitiv beteende terapi)-terapeut för att få hjälp. Vi kände att vi inte skulle orka en sommar till inomhus. Vi hade ett möte med terapeuten där Kalle var med men han satt och ritade på en whiteboardtavla hela tiden. Vi fick en plan för hur vi skulle jobba med hans fobi och vi fick också flera tider för återbesök. På något konstigt sätt måste han ha förstått att nu var det allvar, vi ville att han skulle kunna vara ute utan problem. Efter det första besöket var den ett år långa fobin som bortblåst. Han började vara ute som o ingenting hade hänt.

 

Under de 5 år som har gått sen det här hände så har vi funderat över vad det var som gjorde att han vägrade vara ute när han tyckte att det blåste. Vi har försökt fråga honom flera gånger, men aldrig fått ett svar.

Idag när vi pratade om det så kunde han äntligen svara.

- Jag tittade på Lilla kycklingen (en Disney-film), förklarade han.

Filmen handlar om en kyckling som varnar hela sin omgivning att himlen håller på att ramla ner, trots att den inte gör det. Kycklingen skrämmer upp alla, med sina falsklarm. Till slut är det ingen som tror på kycklingen. Filmen är ganska dramatisk och när det hände spännande saker så blåser det i träden och stämningen i scenerna är ganska hemsk. Det verkar som att det var de scenerna som hade gjort så stora avtryck hos Kalle att han vägrade vara ute och var livrädd för de  darrande löven i träden.

Så mycket enklare det hade varit om han hade kunnat formulera sin rädsla för oss på en gång, då för 5-6 år sen. Då hade vi kanske kunnat hjälpa honom med rädslan!

Vi uppskattar väldigt mycket att kunna vara utomhus, kanske mer än de flesta andra efter året vi hade inomhus!

Idag fick gåtan äntligen en förklaring!