Måndag 9 januari 2012

Skolstart
Oj, oj, OJ, vilken trött kille vi hade i morse. Han ville verkligen inte vakna. Ännu mindre klliva upp ur sängen.
Efter en halvtimmes lirkande, med stort tålamod och mycket psykologi (!) så satt han i alla fall vid matbordet.
Satt var kanske lite överdrivet. Nederelen av kroppen satt som den ska, men överdelen bredde ut sig över matbordet i en mindre skön sovställning. Frukost fanns inte med på hans lista över saker som skulle ske den närmaste stunden.
På hans lista stod ett enda ord: SOVA
Med erfarenhet av alla de frukostar, luncher och middagar vi har misslyckats med att få Kalle att äta, så samtalade vi lugnt med honom. Vi vet att om vi höjer rösten det minsta lilla, så har det motsatt effekt.
Han blir så illa till mods så att det tar bort eventuella hungerkänslor.
Därför pratade vi lugnt med honom, lirkade, väntade, erbjöd vår hjälp att hälla upp och servera, pratade om roliga saker - och väntade. Inga hot om att vi skulle bli försenade till skolan, att vi skulle bli arga eller något annat obehagligt. Det är en konst att hålla sig lugn när tiden rinner iväg och Kalle totalvägrar.
Det enda Kalle svarade från sin ligga-med-överkroppen-på-bordet-position var:
Han vill sova, han är trött!
Gissa om vi blev förvånade (och fulla i skratt) när han helt plötsligt hastigt reste sig upp, ställde sig raklång som i givakt bredvid sin stol och titttade på oss med beslutsamhet.
Uttalandet han gjorde, kändes lite som ombytta roller. Det var nog första gången han sa ifrån ordentligt.
- NUUU RÄCKER DET, sa han allvarligt med hög röst och sjönk ihop igen i sin sova-på-bordet-ställning.
Budskapet var glasklart! :-)


- Kalle, ska du berätta vad du har lärt dig idag i skolan, sa jag vid kvällsmaten.
Eftersom Kalle såg oförstående ut så tecknade jag ordet till honom, som en hjälp på traven, utan att de andra såg det.
- Jag kan gunga, sa han och såg nöjd ut.
- Va!! Vad duktig du är, sa Maja.
- Inte duktig ... jag gör så ... den benen ... framåt och bakåt ... den gungar, sa Kalle.
Kalle har inte kunnat gunga utan att någon har puttat på honom. Han har alltid tyckt om att gunga, men har varit beroende av att någon ger honom fart.
Antagligen har han inte försökt att komma på hur man gör, eftersom han inte klarade av det första gången han gungade. Då är det ju ingen idé att ens försöka.
Idag hade han hoppat upp på en gunga och plötsligt hade han fått fart på gungan helt på egen hand.
Han hade gungat och gungat - och gungat!
Han har ju många års gungande att ta igen! :-)

Kalle 1,5 år, i gungan!


Kommentarer
Postat av: Hanna

Hej! Jag fann eran blogg först nu, och jag har sträckläst den halva natten(nattuggla som jag är. Fantastiskt bra blogg. Det är mycket intressant och roligt att läsa om Kalles upptåg och vardag. Känner igen mig lite grann, då jag har varit personlig assistent till en kille med autistiska drag.

2012-01-10 @ 01:49:23
URL: http://myssli.blogg.se/
Postat av: Lena

STORT TACK! Du anar inte hur roligt det är att få så här positiv feedback! :-) Ha det bra!

2012-01-10 @ 21:37:00
URL: http://kallesdagbok.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0