Ordlös visning
Vi satt ute i vårsolen och tog det lugnt.
Kalle kom ut. Han var väldigt ivrig.
- Mamma ... mamma, ropade han. Det var tydligt att det var viktigt.
Han såg var vi var och kom mot oss.
- Mamma ... mamma, ropade han igen, fast han hade sett oss och var alldeles nära.
- Där är du ju! sa han som om han hade letat länge utan att hitta.
Han visade med handen att jag skulle komma och titta på något. Han tog min hand och småsprang före.
Att det var viktigt gick inte att ta miste på.
Vi gick in i huset och upp till hans rum. Där pekade han på sin dator.
På skärmen var bilden av en transformer, en bil omgjord till en robot.
- Det är en transformer, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är stor, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är både bil och robot, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är häftig, sa jag och hoppades på en reaktion av något slag.
Kalle sa ingenting.
- Vill du ha en sån? frågade jag.
- NEJ! svarade Kalle snabbt och med eftertryck.
- Gåå! sa han sen och pekade mot dörren.
Där var alltså vår dialog/monolog slut.
Han verkade nöjd med det han hade visat utan att säga något.
Jag undrar fortfarande vad han ville....
Kanske får vi veta någon dag, vad det var som var så viktigt.
Kanske en annan dag. Kanke inte.

Den här "transformern" byggde Kalle av bilar, båtar, legobitar och legofigurer för mer än 2 år sen, i mars 2009.
Den skulle kunna föreställa den transformer som han idag visade på sin dator.