Inte liten - inte stor
Kalle har arbetat mycket med sin separationsångest.
Han tycker mycket illa om att skiljas från sina ägodelar - speciellt sitt hår och sina naglar.
De är ju högst personlig egendom!
När vi tidigare har klippt hans hår, så har vi båda varit engagerade. Han har låtit oss hålla på i kanske fem minuter. Den ena har fått underhålla honom och den andra har klippt håret, i tredubbel hastighet.
Ibland har resultatet varit bra, ibland mindre bra.

Idag fixade vi till den korttrimmade sommarfrisyren.
I några dagar har vi förberett Kalle på att vi skulle klippa håret.
När det väl var dags satte vi på den film som Kalle hade valt och han satte sig frivilligt på pallen.
Vi började att klippa som vanligt, lite stressade över att inte veta hur lång tid vi får använda innan han har tröttnat.
När uppdraget var slutfört, kunde vi konstatera att:
- han hade suttit stilla på stolen hela klippningen (han brukar kråma sig och åla runt på stolen)
- han hade inte protesterat en enda gång
- vi hade fått klippa så länge vi behövde
Han hade verkligen varit duktig!

Lite senare stod han vid spegeln och tittade på resultatet. Han såg nöjd ut.
Vi passade på att berömma honom.
- Vilken duktig kille du är, Kalle. Du är en stor pojke nu, sa vi.
- Neej, svarade Kalle kort.
- Du var så duktig när vi klippte ditt hår, fortsatte vi.
Kalle svarade inte.
- Vad fin du blev, sa vi.
- Han är mellan, sa Kalle.
- Ja, du är mellanstor, svarade vi.
- Han ... inte stor ... han är mellan, sa Kalle bestämt.
Hur knasiga kan föräldrar vara, som säger att man är stor, när man är mellan?! ;-)