Ansikten
Idag på kyrkogården försökte vi förklara för Kalle att det var människor som inte längre levde som var begravda på kyrkogården. Vi förklarade att de var döda, att de inte kunde prata eller leka mer.
Kalle satt precis framför en gravsten och satt alldeles orörlig länge. Han såg allvarlig ut.
Han frågade ingenting, utan satt bara och tittade på blommorna.
Vi gick därifrån och på grusgången satte sig Kalle direkt ner och ritade ett ansikte.
När det var färdigt suddade han ut det och gick vidare.

Vi gick vidare till nästa grav och Kalle stannade en stund vid graven och såg allvarlig ut.
Vi gjorde det vi skulle vid graven och på väg därifrån stannade Kalle och gjorde ett nytt ansikte i gruset på grusgången. Direkt suddade han ut det och gick därifrån.
Vi frågade vad han ritade.
Han svarade (som vanligt):
- Jaaa! (på inandning)

Vi funderar om han ritade ansikten för att bearbeta det vi hade pratat om.
Han ritar ofta ansikten som är glada eller ledsna, sura eller arga.
Han kan visa oss hur han känner sig genom att rita ett ansikte med rätt ansiktsuttryck.
Kanske ritade han ansikten som var ledsna i gruset. Vi vet inte!


Den här typen av streckansikten är Kalles favoriter!