Vi hade med oss sifferballonger till släktkalaset.

- Du kan fråga pappa om han vill ha hjälp med att dammsuga bilen, sa jag,

Lite trumpen gick han till pappa och frågade om han ville ha hjälp.

- Oj, jag är precis klar! sa pappa.

- Yes ... jag vann! sa Kalle och blev väldigt glad att han inte behövde dammsuga. 

Efter erbjudandet om att dammsuga bilen, så kom han till ro med att läsa Minecraft-tidningar.

Han dammsög bilen i 10 sekunder bara för att vi skulle kunna ta en bild:

- Tack för potatis ... kyckling ... och dricka, sa han ikväll när han ätit klart.

Vi sa varsågod och sa att det var inte kyckling, utan fläskfilé.

Han rättade sig:

- Tack för "rotten flesh"! sa han. 

Haha, Minecraft är bra, men kanske blir det lite galet ibland!

Kalle brukar inte direkt strössla komplimanger omkring sig. Han gillar när det är mer neutralt, varken beröm eller kritik. Med det i bakhuvudet var det en ganska rolig dialog storasyster Mimmi hade med honom.

 

- Kalle, vad tycker du om mamma? frågade Mimmi.

- Tja, svarade Kalle lite förstrött.

- Tycker du om mamma? fortsatte hon.

- Ja, svarade han.

- Har du sagt det någon gång till henne, sa Mimmi.

- Nej, svarade han.

- Det kanske du kunde göra så blir mamma glad, sa Mimmi.

 

En stund senare kom jag in i rummet.

- Vad skulle du säga till mamma, undrade Mimmi.

- Mamma, jag tycker om dig, sa Kalle och tittade mig rakt i ögonen.

Det var väldigt överrumplande och jag blev väldigt glad. Kalle såg det och blev själv glad över min reaktion.

 

Ytterligare en stund senare kom jag tillbaka till Kalle och Mimmi.

- Kalle, vad var det du kunde säga till mamma, sa Mimmi ännu en gång.

Den här gången tog det honom några minuter att fundera ut vad han skulle säga. Uttalande var lite roligt både för att det var ett ord vi inte visste att han kunde, men också för att det kanske inte är det första ordet man tänker på om man träffar mig.

- Mamma, du är tjusig! sa han. 

Man tackar för komplimangen!

 

Vår skugga i morse på väg till skola och arbete:

 

 

Ganska länge har Kalles klass pratat om att de vill testa att dippa pommes i glass. Idag fick de äntligen testa det, när de gick till Max på hemkunskapen. Kalle ville inte dippa i glass, men han åt gärna pommes. Han lyckades till och med flirta till sig ytterligare en portion pommes av klasskamraterna. Efter 2 portioner var han ganska mätt.

- Jag känner att pommesen kommer till hjärtat, kommenterade han. 

På kvällen försökte vi fråga vad han menade med "pommesen till hjärtat".

- Jag tror pommes åkte till hjärtat ... inte magen ... hjärtat är ett organ, svarade han. 

Det var det enda svar vi fick. Kanske kan man tolka det som att det åkte till hjärtat, för han är så förtjust i pommes! 😊

- Jag kan inte ta bort, konstaterade han.

Vi förklarade att den andra huden var brun av solen och att det inte gick att tvätta bort det vita. Nu vet han hur det funkar! Learning by doing!

Lite roligt var det ändå att ikväll hittade vi honom i hans säng med en uppslagsbok om olika länder. Han visade och berättade massor om Schweiz. Han berättade att huvudstaden heter Bern, att de har 4 språk och att valutan är schweizisk franc. Han hade också jämfört Schweiz med Sverige och den enda likheten han hittade var att båda börjar på bokstaven S!

Han var visst, trots allt, intresserad av matchen igår kväll. Intresset var bara  mindre sportinriktat än vårt intresse.

Visste du förresten att Sveriges yta är ungefär 10 gånger större än Schweiz yta? Det har vi lärt oss idag!

Tur att vi snabbt kunde fixa till vårt misstag!

På lördagar brukar vi ofta äta soppa och pannkakor till lunch. Vi äter olika soppor, men Kalle äter alltid broccolisoppa. Vi har portioner av hans soppa i frysen som han får. Idag fick vi göra ny broccolisoppa eftersom det var slut i frysen. Antagligen var den inte tillräckligt mixad, slät, utan han hittade bitar av broccoli.

- Är det rätt soppa? ... den är fel ... det är ... hmm ... så många löv i den! sa han och vägrade äta.

Vi håller tummarna för att han vågar smaka nästa lördag, för nu har vi mixat den en gång till och sen silat den. 12 portioner mixad och silad broccolisoppa ligger i frysen och väntar på att han ska äta dem.

Svaret blev lite roligt:

- Oj ... den är under kudden ... hoppsan ... kanske kommer tandfe! svarade han snabbt, lite överrumplad själv över insikten att om det var en tappad tand kanske den hade förvandlats till en peng. Han lyfte på kudden och visade mobilen.

- Tror du att mobilen kan förvandlas till något? frågade vi. 

- Hmm ... kanske blir en kamera, sa han när han funderat en stund. 

Han var i alla fall ärlig att han smusslat med sig mobilen!

Det sista dygnet har varit ett jobbigt dygn för Kalle. Det har varit konflikter både hemma och i skolan som Kalle inte har kunnat hantera. Han har inte riktigt förstått vidden av hur tokigt allt blivit, utan istället har han dragit sig undan, varit arg och sur. Efter skolan idag hade vi ett "allvarsamtal" med honom. Vi bad honom att fundera över det som hänt och prata med oss när han funderat klart. Det tog 4 timmar, sen kom han och ville prata ut. Det blev ett bra samtal och han avslutade med att ge oss en kram.

- Är du inte svartsjuk mer? frågade han. 

Han trodde nog att svartsjuk och arg är samma sak!

 

Under de 4timmarna satt han ett tag på studsmattan och funderade över situationen:

Hans fråga var lätt att förstå, trots att han använde ett ord som inte finns:

- Är hon badad ... eller regnad?

 

På kvällen la Kalle falukorvsskivorna som en tandrad på sin tallrik. Varje korvskiva fick en klick ketchup.

- Det är tandkräm ... röd tandkräm ... visst tänker jag snabbt! sa han. 

Den här tiden på året, pollentider, är han snabb att förklara att det är för mycket björk ute, han blir så snuvig. 

Argumentation check! 

Ganska snabbt förstod vi orsaken.

- Jag kan hoppa studsmatta ... så jag blir törstig, sa han och lämnade oss i vattnet, för att gå och hoppa. 

Han var alltså inte törstig!

Att bada, som vi andra ville göra tillsammans, hoppade han över!

Kalle njöt av hennes sällskap. De gosade och Kalle var också en bra skyddsmur mot vår "läskiga" hund, Rosie.

- Freja är så gullig, sa han och tecknade tecknet för "tröja". Han gav henne alltså helt omedvetet ett eget persontecken. Han hörde alltså inte skillnad på namnet Freja och ordet tröja, så persontecknet var ganska självklart. Vi får se om det blir hennes tecken! 😄

- Ähh ... jag tar båda, sa Kalle och "mulltitaskade" på sitt sätt!

- En "humling" ... vilken gullig, sa han. 😄

- Oj ... det var svårt ... jag försöker ... jag kämpar med hjärnan! sa han.

Verkligen bra beskrivning av hur han upplever sina svårigheter att berätta saker.

Vi visade honom de bilder vi fått från skolan och genast blev det mycket lättare. Han förklarade lite till varje bild.