Kalle brukar inte direkt strössla komplimanger omkring sig. Han gillar när det är mer neutralt, varken beröm eller kritik. Med det i bakhuvudet var det en ganska rolig dialog storasyster Mimmi hade med honom.

 

- Kalle, vad tycker du om mamma? frågade Mimmi.

- Tja, svarade Kalle lite förstrött.

- Tycker du om mamma? fortsatte hon.

- Ja, svarade han.

- Har du sagt det någon gång till henne, sa Mimmi.

- Nej, svarade han.

- Det kanske du kunde göra så blir mamma glad, sa Mimmi.

 

En stund senare kom jag in i rummet.

- Vad skulle du säga till mamma, undrade Mimmi.

- Mamma, jag tycker om dig, sa Kalle och tittade mig rakt i ögonen.

Det var väldigt överrumplande och jag blev väldigt glad. Kalle såg det och blev själv glad över min reaktion.

 

Ytterligare en stund senare kom jag tillbaka till Kalle och Mimmi.

- Kalle, vad var det du kunde säga till mamma, sa Mimmi ännu en gång.

Den här gången tog det honom några minuter att fundera ut vad han skulle säga. Uttalande var lite roligt både för att det var ett ord vi inte visste att han kunde, men också för att det kanske inte är det första ordet man tänker på om man träffar mig.

- Mamma, du är tjusig! sa han. 

Man tackar för komplimangen!

 

Vår skugga i morse på väg till skola och arbete: