Lite omtanke
För Kalle har det aldrig varit viktigt att säga "hej" när han träffar en människa.
När det kommer någon och han vill prata med den personen så inleder han aldrig med en artighetsfras som de oskrivna reglerna säger att man ska, utan han går rakt på sak och pratar om det han tänkte på för stunden.
Det kan vara något han sett på TV, något som nyligen hänt eller något han sett som fångat hans intresse.
På morgonen är han ofta kvar i något han tyckte var roligt från Barnkanalen på TV. Det brukar han dela med sig av till sina lärare innan han säger hej.

Numera, när han kommer hem, så har han ändrat sina rutiner.
Han går direkt till Rosie och sätter sig bredvid henne.
- Heeej, hunden ... hur är läget? säger han och klappar lite.
Han brukar få en blick till svar och det räcker alldeles utmärkt för honom.
Han brukar sitta kvar en stund och bara klappa och titta under tystnad. När han har suttit stilla bredvid henne i någon minut så är "stunden med hunden" över.
Det är så mysigt att se hur han bryr sig om en annan individ av egen fri vilja. Det är ingen som ber honom att säga hej till henne, utan han gör det för att han vill!