Kalle följde mycket motvilligt med ut. Han ör en liten latmask som hellre bara gör roliga saker, så det var inte med glädje han tog på sig arbetshandskarna. De första plattorna tog han med några suckar, men ju mer vi hade gjort desto mer energisk blev han. Det var klart på några timmar och få hade vi också hunnit till en återvinningscentral och lämnat allt. 

- Tack för hjälpen, Kalle. Vad duktig du var! berömde vi. Hur känns det nu?

- Tack ... det känns bra ... jag är stark! svarade Kalle.