Tavlan har varit ett tag i skolan eftersom Kalle inte vill ta hem saker från skolan. Gjort i skolan, stannar i skolan!

Idag smusslade vi tavlan till bilen när vi hämtade Kalle från skolan. Han fick syn på tavlan när den låg i bilen och han började protestera högljutt. Den skulle vara kvar i skolan!

När vi kom hem så pratade vi inte om den alls utan la bara in den på en hylla på väg ner till vår källare.

Några timmar senare tänkte vi att han kanske var redo att prata om tavlan så vi tog fram den och frågade om vi fick hänga upp den på väggen. Vi överöste honom med komplimanger om hur fin den var.

Det skulle vi verkligen inte ha gjort. Han tycker inte om positiv respons och det vet vi egentligen, men det är så svårt att låta bli när han gör en så fin sak.

Kalle visade verkligen sitt missnöje. Han satt i soffan och tittade rakt fram med tom blick.

- Det är ett svek! sa han till slut och vi såg att tårarna var på väg att stiga upp i hans ögon.

 - Tavlan ska tillbaka till Göran-rummet, upplyste Kalle som verkligen mådde dåligt av den hemska upplevelsen.

Vi satte oss ner en stund och pratade med Kalle. När han är i såna här situationer som han tycker är hemskt jobbiga, så tar det mycket, mycket längre tid att tänka. Han behöver lång betänketid för att kunna föra en dialog, så vi måste vänta på hans svar. Ibland kan vi få vänta upp till 2 minuter. Det är en konst att klara av det, men vi biter oss i tungan så att han ska få tänka i lugn och ro.