Idag kunde det ha blivit riktigt obehagligt för Kalle, men han tog det med ro.

 

På eftermiddagen, precis när vi kom hem från skola och arbete så ville Kalle vara ute och hoppa studsmatta. Mimmi var inne i huset och jag behövde åka ett snabbt ärende i 5 minuter. Jag förklarade för Kalle att jag skulle åka bort i några minuter, men att Mimmi kunde hjälpa honom om det var något. Han skuttade glatt iväg till studsmattan och började hoppa och jag åkte till affären.

 

När jag kom hem efter 5 minuter var Kalle borta, han var inte på studsmattan. När jag gick runt huset så kom han emot mig från husets andra sida. Han såg ganska lugn ut så det var i alla fall inget som hade hänt.

Han förklarade på sitt sätt vad som hade hänt.

- Jag kände en regn ... då gå in ... men ... det går inte ... den är fast, sa han och visade hur han hade försökt öppna ytterdörren som helt plötsligt var låst.

- Oj, var dörren låst! Vad gjorde du då? undrade jag.

- Jag gå andra sidan huset ... sitter taket ... då ingen regn, förklarade Kalle.

- Blev du lite rädd eller arg eller ledsen när det var låst? sa jag.

- Nejdå ... bara orolig för regn, svarade han lättad över att undkomma regnet.

Eller kanske man ska säga regndroppen, för det kan inte ha varit mer än en droppe.

 

Vad hade hänt då? Jo, antagligen hade Beata som bor hos oss i veckorna, varit hemma och gått hemifrån precis under de här 5 minuterna. Att hon låste dörren var säkert för att hon trodde att hon var ensam hemma. Bättre att låsa en gång för mycket än tvärtom.

Skönt att han tog det med ro!