Att göra nej
I vår familj vet alla vad man gör när man "gör nej".
Då går/småspringer/rusar man från vägg till vägg eller rum till rum, under en ganska lång period. Små danssteg och små viftningar med händerna hör till. Samtidigt låter man nästan som om man småskrattar eller hummar för sig själv.
Kalle gör det regelbundet, så gott som varje dag. Ibland blir man nästan lite stressad av det, men vi är vana.
För honom är det ett sätt att koppla av. Om han har haft en lugn dag, inga långa utflykter, promenader eller cykelturer, då har han ett stort behov av att "göra nej". Även om det har varit aktiviteter på dagen så brukar han "göra nej" en stund på kvällen.
Vi brukar inte avbryta honom, för vi tror att han behöver de här stunderna. Han ser så nöjd och glad ut när han springer omkring. 

Att vi säger "göra nej", beror på Kalles svar.
- Kalle, vad gör du? frågar vi.
- Nej, svarar Kalle.
- Gör du nej? frågar vi.
- Nej, svarar Kalle.
= återvändsgränd!

Igår var Kalle sjuk. Idag har han varit pigg, men hemma hela dagen.
Det märktes. Han "gjorde nej" i drygt en timme före det var dags att sova. Det vanliga är att han går/småspringer, men ikväll rusade han...
I ögonvrån kunde man se ett "streck" rusa förbi mellan rummen. Fort gick det - nöjd var han!

När han har gått och lagt sig, brukar vi prata lite om vad som ska hända dagen efter, för att förbereda honom.
- Imorgon i skolan ska ni åka buss, ni ska på utflykt, sa jag.
Kalle lyssnade och funderade. Efter en stund sa han:
- Kangke koge, kangke jupackeng, kangke ngekpackeng? (Kanske skogen, kanske djurparken, kanske lekparken)
Det var Kalles sätt att fråga: Vart ska vi åka?

Bilden är från augusti i år. Kalle tyckte att det var lite praktiskt att hänga upp sina kläder på en stolpe. :-)
Medans kläderna hängde på stolpen passade Kalle på att "göra nej". Han badade och stojade runt i en grund barnbassäng. Vatten är kul!