Måndag 11 juli 2016

Mardröm
Det är speciellt, annorlunda, priviligerat och oförutsägbart att ha ett barn som Kalle. Vad som helst kan hända!

Smack! Rakt i ansiktet! Vad hände? Vad är klockan? 01.41. Mitt i natten. Jag tänder lampan och ser att det är mina kläder som har landat i mitt ansikte. Nyss låg de på ett skåp vid min fotände. Plötsligt kryper Kalle fram. Vad gör han vid min säng, mitt o natten och varför var mina kläder i mitt ansikte?
- Kalle, har det hänt något? undrade jag?
- Jag kan inte sova ... xxx snarkar högt! svarade Kalle uppgivet. Lustigt, han som tar av sig hörapparaterna när han ska sova, blev störd av snark-ljudet.
- Det hade varit bättre att putta lite på xxx så kanske snarkningarna hade slutat, svarade jag, det var ju inte jag som snarkade!
- Aha, svarade Kalle och gick och la sig.

Idag förklarade vi mer tydligt för honom hur han kan göra om det händer igen. Det vi sa var att inte kasta någons kläder i något ansikte, utan att försiktigt putta på den som snarkar.

Idag gick vi till platsen där det var tornerspel i lördags. Där höll de på att forsla bort all sand, eftersom tornerspelen var över.
- De tar bort sanden ... för det är "tack för idag", sa Kalle.


Kommentarer
Postat av: Anonym

När ni berättar för kalle om mer lämpligt beteende hur gör ni då?
Använder ni seriesamtal?
Ps jättebra blogg

Svar: Oj, det beror alldeles på vad det handlar om. Ofta använder vi hans stora whiteboardtavla och gör sociala berättelser med bilder och/eller text. Ganska ofta spelar vi upp små charader för att visa något. Ibland räcker det att prata, antingen med tal eller teckenspråk. Det är så olika. Just i den här situationen blev det små charader, prat och tecken.
None None

2016-07-12 @ 20:05:52
Postat av: Anonym

🙂

2016-07-12 @ 23:27:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0