Efter lång - och lugn - övertalning så lyckades vi få tillstånd att lägga lite, lite gröt i hans tallrik. Han ville också ha kanel och socker.
Med stor misstänksamhet tog han ett risgryn på skeden och stoppade det i munnen. Det var inte gott, men han tuggade och svalde. Med stor möda fortsatte han, risgryn för risgryn, att äta upp allt som låg på hans tallrik. Vi sa aldrig att han skulle äta allt, så det var frivilligt. Långt innan han var klar hade vi andra i familjen ätit klart och var mätta.
- Vad duktig du var! sa vi.