Kalle var lite på sin vakt när han gick bredvid mig på väg hem från fritids.

Han brukar oftast gå på samma sida om mig, men idag valde han den andra.

Han var på spänn hela tiden, det märktes. Så fort jag tittade på honom så tittade han tillbaka. Han hade fullt fokus på mig.

När vi kom hem så frågade jag om allt var bra. Kalle såg lite fundersam ut.

- Ok ... jag måste berätta ... det är allvarligt ... hemlig, sa han och satte upp sitt finger mot kinden.

Det tog några sekunder innan jag förstod vad den allvarliga hemlisen var.

Ingen hörapparat!

Han stoppade ner handen i sin jeansficka och drog upp hörapparaten som hade slut på batteri.

När batteriet var bytt och hörapparaten satt i örat igen, såg han väldigt nöjd ut.

 

Det är lustigt att han tycker att det är en allvarlig hemlis när hörapparaten slutar fungera och han tar ut den. Tanken slog oss att vi borde visa honom, hur lätt det är att byta batteriet själv när det tar slut.