Vid 19-tiden upptäckte vi att Kalle inte fanns någonstans. Vi hade tittat i hans rum, vid datorn, vid TV:n, kollat toaletterna och tittat runt i hela huset.

Han var borta!

Det är nog minst 5 år sen han sist försvann hemifrån, så vi trodde nog att han var kvar hemma - men var.

 

När vi nästan hade gett upp, så såg vi att täcket i hans säng var lite knöligt. När vi lyfte på täcket såg vi ett yrvaket ansikte som tittade upp på oss. Han hade lagt sig hel och hållen under täcket med kläderna på, flera timmar innan han "behövde". Att gå och lägga sig är i vanliga fall det tyngsta på hela dagen, för honom.

 

Att han var trött var inte så konstigt.

Han har börjat äta sina allergitabletter mot pollen och de blir han alltid trött av.

Vi tog ur hans hörapparater och släckte lamporna i rummet. Lika bra att han fick fortsätta sova.

När vi precis skulle gå så tittade han upp och ville förklara varför han var i sängen.

- Han måste gå sängen ... han är verkligen mätt! sa han och syftade på den stora portionen stekt potatis (det var ca 12 potatisar) han hade ätit vid kvällsmaten.

Allergi eller mättnadskänsla - han sov i alla fall i 2 timmar!

Vid 21-tiden vaknade han och strålade av pigghet.

- Så ... nu klar ... nu jag törstig! sa han och tyckte nog att en ny dag hade börjat.

Hoppas att den nya dagen inte blir så väldigt lång! ;-)

 

För flera år sen sa Jonas Gardell att man ska försöka hinna med "22.22-tåget". Han menade då att man skulle försöka komma i säng 22.22, för att inte riskera att komma över tröttheten och bli pigg igen.

22.22 kom Kalle i säng, trots att han var jättepigg.

Vilken tid han kommer att somna, det får framtiden utvisa!