Kalle kämpade hårt med sina känslor när han gjorde sin läxa idag. Det var inte frustration över att läxan var svår. Det var inte heller suckar för att det var tråkigt. Det var själva innehållet i läxan som påverkade honom.

Han blev både förvirrad och rädd för sina egna känslor.

 

I den sista uppgiften skulle han komma på 2 saker han skulle kunna göra för att trösta någon som var ledsen. Eftersom han inte riktigt förstod frågan så låtsades jag vara ledsen och snyftade högt samtidigt som jag sa "jag är så ledsen". Kalle tittade förvirrad och halvt chockad på mig. Vad var det som hände? Att det var teater för att få honom att förstå läxan, förstod han inte. Han såg förvirrad ut och det syntes på hans ögon att tårarna nästan var på väg. Han som är så rädd för att bli ledsen, försökte att skyla över sina egna känslor. Han kastade sig om halsen på mig.

- Han måste krama, sa han och snyftade lite.

- Tack, det var bra, sa jag och kramade honom tillbaka.

När han började skriva "KRAMA MIN KOMPIS" glömde han sina hemska känslor och koncentrerade sig istället på uppgiften. Det jobbiga var över!

På andra raden bestämde han sig för att han skulle bjuda på en kaka för att trösta någon som var ledsen.