Det har verkligen varit en stor förändring i hur Kalle hälsar på människor han möter. För några år sen svarade han inte ens när någon sa hej till honom. Han tittade knappt ens upp. Nu svarar han med ett tydligt hej och ofta en hand i luften som gör en liten vinkning.

 

Idag hade vi besök av en familj som aldrig har varit hos oss förut. Kalle var ute på studsmattan när de kom, så vi andra hade hunnit hälsa på dem när han kom in. Han lyfte sin hand, vinkade lite och sa hej.

- Du får berätta vad du heter, sa vi.

- Jag heter Kalle, sa Kalle.

Vi berättade namnen på våra gäster.

När det var klart ville Kalle viska lite. Viska innebär att han sätter upp hela handflatan mellan sitt ansikte och den han viskar med så att ingen ser och sen pratar han med vanlig röst, eftersom han inte kan höra om man viskar.

- Vad kan jag säga ... är det 11? frågade han.

I den här situationen vet jag att Kalle skulle bli irriterad och arg om jag inte förstod vad han pratade om. Och jag förstod ingenting! Som tur var ryckte Maja in och sa att det kanske handlade om hur gammal han var.

- Nej, inte 11, du är 12 år, svarade jag.

Kalle vände sig mot våra gäster.

- Jag är 12 år! sa han.

- Villagatan tjugofjärde ... nej ... jag menar 26, fortsatte han, och rabblade sen vilken stad och vilket land han bor i.

 

Som sagt, utvecklingen har verkligen gått framåt. Från att inte ens ha svarat på ett hej till att rabbla namn, ålder,adress, stad och land.

Det bästa kanske vore något mittemellan.