Kalle har de allra flesta av sina legobitar i en stor, virkad tygpåse med fack.

De röda bitarna är så många att de inte får plats, så dem har han haft i en gammal skokartong med Wall-E utanpå.

Den lådan har börjat att ge upp efter flera års användande, den har spruckit i båda kortsidorna.

 

Ikväll ville vi flytta över alla legobitarna till en ny, hel kartong som dessutom var lite större, så att alla bitar får plats utan problem.

Perfekt, tyckte vi! Det tyckte inte Kalle.

Det var riktigt ångestfyllt, jobbigt att gå med på att byta ut lådan.

Efter mycket funderande sa han OK och började att flytta över bitarna.

Efter kanske 10 bitar stannade han upp och ångrade sig. Han kom på att han ville ju ha kvar den gamla lådan, så han började att vika upp kortsidorna för att få kartongen hel igen.

Han insåg att den var för trasig och fortsatte att flytta över bitarna igen. Fram och tillbaka flyttade han bitarna några gånger, innan han till slut kapitulerade och la dem i den nya lådan.

 

En liten bagatell kan man tycka att det här var, men för Kalle var det riktigt jobbigt och ångestfyllt.

När väl beslutet var taget att använda den nya lådan var allt bra.

Det är vägen till beslutet som är det jobbiga!