Efter en lugn kväll hemma gjorde vi något som vi ofta gjorde sent på kvällarna, när Kalle var liten. Hela familjen gick en promenad mitt i natten.

Just ikväll var det en klar, kylig natt som lystes upp av en fullmåne.

Kalle hade, trots gatubelysning och fullmåne, svårt att se i mörkret och försökte att berätta det för oss, på sitt sätt.

- Jag är så svart ut ... jag är för mörkt! sa han och tog ett stadigt tag i våra armar så att vi kunde leda honom.