Onsdag 27 november 2013

Uppmuntran
Kalle tycker verkligen inte om uppmuntran eller peppning.
Ikväll gjorde han den här veckans läxa. Det var en läsläxa och han skulle gissa vilket djur de 6 meningarna handlade om.
- Bra, vad duktig du är! sa jag när han hade läst meningarna och gissade rätt på vilket djur det var.
- Så säger man inte!! utbrast Kalle.
Han vill inte höra sånt. Han föredrar att vi är tysta framför att vi säger något uppmuntrade. Det svåra är bara att det är så invant att ge feedback när något går bra, så det bara slinker ur oss. Vi menar inget illa, men det stör Kalle.
I förra veckan var jag med på gymnastiklektionen. Jag fick då se hur duktig han var att pricka basketkorgen med basketbollen.
- Å, vad du är duktig att pricka basketkorgen, sa jag utan att tänka mig för.
- Så säger man inte! sa han lite irriterat och blängde på mig en stund innan han fortsatte att kasta mot korgen.
Jag gjorde en liten pantomim och låtsades dra för blixtlåset för att stänga munnen. Kalle flinade, det gillade han.
- Mmm ... mmm mm mmmmm! mumlade jag nästa gång han prickade korgen.
Ett stort leende spred sig i Kalles ansikte. Han slapp höra att han var bra eller duktig, precis som han ville.
Det är bara vi som har svårt att inse att han fungerar bäst när vi låter bli att försöka förklara för honom att han gör något bra. Han vet nog själv när det är bra eller inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0