Varje morgon har vi en kamp. Kalle vill till fritids, men inte till skolan. Han gör allt han kan för att vi ska styra stegen mot fritids direkt på morgonen. Han börjar bli mer och mer irriterad och hittar på nya saker för att lyckas gå till fritids. Idag tog han saken i egna händer och tog en annan ingång till skolan för att kunna gå till fritids och slippa skolan.

Jag stannade kvar utanför och försökte vänta ut honom, men han kom aldrig tillbaka, som han alltid har gjort förut. Efter en stund gick jag in och gick mot fritids. Där stod han vid skåpet vid fritids och tog av sig sina ytterkläder.

Han hade ju bestämt sig!

När han tagit av alla ytterkläder gick han till fritids dörr och skulle gå in.

Problem - den var låst! Ingen personal och inga barn var där. Alla var i skolan.

- Typiskt! sa Kalle uppgivet.

Han gick tillbaka till sitt skåp, tog alla ytterkläder och gick upp en trappa till sitt klassrum.

Där fanns hans klasskamrater och lärare. Lektionen skulle precis börja.

Med en suck satte han sig vid sin plats. På bänken låg en liten whiteboardtavla.

Det han ritade visade väldigt tydligt vad han kände just då. Kanske är det ett självporträtt: