Han sa ingenting. Bara vankade fram och tillbaka. Gjorde ett litet skutt framåt ibland. Fortsatte att gå fram och tillbaka. Väntade. Väntade.

Efter en liten stund var det någon av personalen på fritids som såg vad han hade ritat på whiteboardtavlan.

Budskapet var tydligt. Det talade för sig själv.

Varför prata när en bild kan vara precis lika tydlig?