- Kalle, snart är det dags att sova! sa vi när det var 10 minuter kvar till läggdags.

Kalle hörde vad vi sa, men svarade inte utan gick bara därifrån.

 

Efter en stund kom han ivrigt och ropade på oss.

- Kom ... jag måste visa, sa han och drog oss till ett fönster.

- Titta, sa han och pekade ut.

Vi tittade så klart, men såg inget speciellt. Allt såg ut som vanligt.

Han pekade och pekade och vi frågade och frågade, för att komma på vad det var han menade.

Till slut förstod vi - himlen var ljus, trots att vi hade sagt att det var sovdags!

Vårt argument att man ska sova när det är mörkt ute, funkar inte längre.

Vi började förklara att när det är snö och kallt, då är det mörkare på natten, men nu på sommaren blir det inte lika mörkt.

Kalle såg väldigt skeptisk ut när vi förklarade. Han funderade nog på om vi lurade honom på "vakentid".

Efter en lång förklaring om årstider, värme, kyla, olika typer av klädesplagg och annat, så tyckte nog Kalle att det räckte.

- Jag vet redan förut, sa han och gick uppgivet med på att gå och lägga sig.