Kalle brukar gilla att kramas.
Trots det så har även han en gräns för när det räcker.

 

Idag när vi hämtade honom på fritids, var det en lite yngre flicka som gick fram till honom och visade en pärlplatta som hon hade gjort.

När Kalle hade tittat klart så höll hon fram sina armar och visade att hon ville ha en kram.

- Åååå nej ... inte nu IGEEEN ... inte ett tusen många gånger, utbrast han uppgivet och försökte att värja sig.

Vi får hoppas att flickan kände sig alltför sårad, trots att han inte ville.

Det är bra att han kunde säga ifrån utan att ta till hårda nypor, som han gjorde när han var yngre.

Alla har rätt att få säga ifrån när det inte känns bekvämt.