Varje dag har vi simmat 1 km i den stora bassängen nära oss.

Kalle har tittat och förstått att vi simmar fram och tillbaka om och om igen.

Han har också bestämt sig för att det är inget för honom. Han simmar hellre omkring som en säl i vattnet. Han tumlar runt i vattnet mer under ytan än ovanför.

Han simmar på sitt eget sätt. Inte bröstsim, inte ryggsim, inte fjärilsim, inte crawl.

Inte heller kattsim eller hundsim.

Han har ett alldeles eget simsätt, som han har haft sen han lärde sig att hålla sig flytande när han var 3,5 år gammal. Han tar sig i alla fall framåt - och håller sig flytande.

 

Idag frågade Maja om han ville följa med henne några längder.

Nej, det ville han inte alls.

Det slutade i alla fall med att han simmade bredvid henne.

När de hade "simmat" 4 längder, 200 meter var vi vid kanten och tog emot honom.

- Wow, du har simmat 200 meter. High five! uppmuntrade vi.

Kalle vände sig mot Maja.

- Vad är det för fel på dem? frågade han som inte gillar uppmuntran.

Maja försökte att förklara att det var för att de hade simmat så långt.

Kalle tyckte vi var konstiga - men fortsatte att simma och "simmade" en längd till!